Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Hjalmar Söderbergs briljanta stilistik gäller nästan alltid. Nästan alltid. Det finns tillfällen då meningen inte stämmer, speciella personer som lyckas förena adjektiven.
Roger Federer är älskad.
Roger Federer är beundrad.
Roger Federer är fruktad.
Avskydd och föraktad kommer han däremot aldrig att bli.
Jag har tidigare inte varit särskilt förtjust i Andy Roddick. Han är ingen vacker spelare. Den yxiga basebollbackhanden står i bjärt kontrast till Federers eleganta enhandsbackhand.

En tvättäkta jänkare

Under årets Wimbledon har jag dock kommit på mig själv med att hålla lite på Andy Roddick. Jag älskade hur Roddick, en tvättäkta jänkare, en Coca-Cola-kille, en spelare som aldrig visar sig utan keps, kom in och förstörde den brittiska högtidsstunden i semifinalen mot Andy Murray. I går var han nära att krascha ytterligare en planerad fest och det hade faktiskt varit lite roligt om han lyckats.
Så känner jag eftersom jag är säker på att Roger Federer snart hade tagit den där femtonde grand glam-segern ändå.
Hade det varit "sista chansen"-läge för Federer hade jag givetvis aldrig tillåtit mig att tänka så.

Alla gillar Federer

Jag har aldrig träffat någon som inte gillar Roger Federer. Inför finalen i Franska öppna i år fick jag flera mejl från svenskar som skrev att de minsann inte tänkte hålla på Robin Söderling. Inte när Roger Federer stod på andra sidan nätet.
Vanligtvis finns det alltid något hos nummer ett att störa sig på. Han är för tråkig (Pete Sampras), för osympatisk (Marcelo Rios), för robotaktig (Ivan Lendl), för ouppfostrad (John McEnroe). Eller så är han helt enkelt så överlägsen och olik alla andra att det blir svårt att relatera till honom (Björn Borg). Någon slags övermänniska, visserligen mycket beundrad, men ingen man känner att man känner.
Det här är det speciella med Federer.

Mänsklig och omänsklig

Vi älskar honom för att han är omänsklig och vi älskar honom för att han är mänsklig.
Han är omänsklig på banan. Man undrar hur han kan spela så vackert. När han blockar en backhand på uppstuds och vinklar den cross över nätet, hur går det till? Vi förstår inte. Eller att han nästan alltid lyckas spela som bäst på de allra viktigaste bollarna.
Utanför banan är han mänsklig. Han är känslosam och gråter ofta när han har vunnit (Borg grät aldrig, allt enligt den iskalla devisen "när en match är slut så är den slut").
Jag skulle kunna berätta om presskonferenserna också. När Federer sitter där på podiet låter han alltid som en vanlig kille. Han ger långa svar, nickar intresserat när reportrarna lägger fram sina teorier och skämtar lite när tillfälle bjuds. Det är aldrig nervöst att ställa en fråga till Roger Federer.

Wimbledonfinalen mäktigast

Min favorittunering på touren är Franska öppna men när det bara gäller finalen är Wimbledon mäktigast. Färgerna hjälper till, tror jag. De kritvita kläderna mot det upprivna gräset som har blivit grått. Allt är fulländad estetik. Och så tystnaden före en viktig poäng.
Och givetvis var det på The All England Lawn Tennis and Croquet Club som Roger Federer skulle bli historisk. På den centrecourt han har uppträtt på så många gånger och mitt framför de gamla högdjuren i vip-logen som han nu har passerat.
Till och med Pete Sampras hade tagit sig till Wimbledon och fick på plats beskåda hur Federer gick om honom i antal segrar. Sampras är tvåa nu men jag tror inte att han mår dåligt för det. Att vara tvåa bakom Roger Federer är närmast något att vara stolt över.
Ja, om man inte heter Rafael Nadal då.
Vi ska inte glömma honom i allt stim och det ska bli mycket spännande att följa hans jakt nu. Men hur många segrar Nadal än tar iframtiden kommer han aldrig att nå samma ikonstatus som Roger Federer.

Roddicks vardag

För Andy Roddick väntar nu vardagen. Han vann 39 game men förlorade ändå. Det var ett manus lika ondsint som välskrivet.
Alla älskar en underdog och därför var det säkert fler än jag som fick puls av Roddicks fantastiska servande igår. Men en underdog är trots allt bara en tillfällig förälskelse, dömd till att ständigt bytas ut. Inästa final är det någon annan som sticker upp och den gamla sommarkatten är glömd för längesen.
Roger Federer finns däremot alltid där och vår kärlek till honom är evig.
Han är lite som Brasiliens fotbollslandslag, slår det mig nu.