Mörkret sänker sig över Torneå. Klockan är strax efter fem, fredagen den 13 november. Johannes Koivisto, mittfältare i HT Bandy, packar sina grejer och säger adjö till sin sambo och sin tvååriga dotter Neeve.
Pappa ska på bortamatch igen.
Johannes Koivisto kör över gränsen till Sverige och bort till bandyarenan i Haparanda för att ansluta till laget som väntar vid spelarbussen. Samtidigt förbereder sig lagledaren Mats Grönroos för avfärd. Väskan behöver han inte leta efter, den står tre meter innanför dörren till huset i Haparanda. Ingen idé att ställa undan den nu när säsongen är i gång.
När Mats Grönroos kom hem från HT Bandys första bortamatch i elitserien beställde han en pizza. När halva pizzan var uppäten orkade han inte äta mer. Inte så att Mats Grönroos var mätt, han hade bara inte krafter till att äta. Hela helgen hade han rest. Nästa dag var en måndag och när Mats Grönroos skulle gå till sitt lärarjobb kände han sig som ett vrak.
– Herregud, tänkte jag. Jag är Stevie Wonder. Ge mig ett par solglasögon och en vit käpp, för detta fixar jag inte.
220 mil av säsongen var avverkade.
2700 återstod.

– Spelar du poker? undrar målvakten Marko Herajärvi och breder ut en sliten grön spelmatta längst bak i bussen, samtidigt som vi kör ut ur Haparanda.
– Lika bra att försöka vinna lite pengar när man ska vara borta så länge.
Bussens första stopp blir utanför Jukka Ohtonens hus i Kalix. Jukka är en 47-årig fyrarbarnsfar som gjorde sin första A-lagsmatch för Tornio 1976. Tio år senare var han med och spelade upp Gais i fotbollsallsvenskan. Om vintrarna lirade han bandy med Kungälv.
I dag kan Jukka Ohtonen kalla sig världens äldsta elitbandyspelare. Han är även tränare för HT Bandy. Ja, förutom sitt vanliga jobb då.
Den här resans överlägset vanligaste fråga kommer att bli: Hur fan orkar Jukka?
Han kliver på bussen tillsammans med spelarna Peter Norén och Peter Stock som också bor i Kalix.
– Nu blir det lite svenska i bussen också, säger Peter Stock.
Petet Stock är uppväxt i ett svensktalande hem i Haparanda. Finska lärde han sig på skolgården. Peter Norén är nu den enda spelaren i laget som inte talar finska. Han kompenserar det med att prata en extremt imponerande avgrundsnorrländska.
– Då var man på väg igen då, säger han och sätter sig tillrätta.
Peter Stock har en dvd-skiva med sig och nu blir det filmvisning i bussen. Filmen heter Hammarby–Edsbyn och gjordes för en vecka sedan på Zinkensdamm i Stockholm. Alla vet att matchen kommer att sluta 6–6. Alla sitter ändå som klistrade framför den lilla tv-apparaten och följer varje skridskoskär.
– Jag tror inte att något annat lag sitter och ser på gamla matcher, säger Peter Stock nöjt. Eller rättare sagt: jag vet att det är så.
Mörkret är kompakt och det kommer rök från spelarnas munnar när de kliver av i Boden. Klockan är halv nio på kvällen och den första bussen har gjort sitt nu. I Boden väntar ett tåg som ska ta laget till Uppsala. På lördagsmorgonen blir det så buss igen och när den till slut stannar i Västerås kommer HT Bandy att ha rest i 17 timmar.
Sedan är det tänkt att svenska mästarna Västerås SK ska få sig en omgång.

– Det är dags för fredagsmyyyys!
Peter Norén kryper ner i överslafen i den tågkupé han delar tillsammans med Peter Stock och Jukka Ohtonen. Norén är alltid först i säng på tågresorna, har aldrig några problem att sova. Peter Stock är däremot nöjd om han lyckas skrapa ihop till fyra timmars sömn.
Men innan natten kommer ska det ätas kvällsmat. Laget matsponsras av en restaurang i Kalix där spelaren Daniel Frohm (som missar den här resan på grund av skada) jobbar. Peter Stock tar upp sin mobiltelefon och ringer till Frohm.
– Tjenare. Du, var fan är maten? Vi står på tåget i Boden nu och vi har fan ingen mat. Hur tror du att vi ska kunna slå Västerås om vi inte kan äta.
– Gick han på det? frågar Peter Norén när Stock har lagt på.
– Jo. Stenhårt.
Lagledaren Mats Grönroos dyker upp.
– Det är rätt åt Frohm, säger Grönroos. Han lurade mig när vi skulle åka hem från Broberg. Plötsligt saknades det tre tågbiljetter och jag fick ju fan panik. En biljett kostar ju 900 spänn per skalle och det är dyra pengar för oss. Så när jag stod där och svettades plockade han fram biljetterna och garvade.
Peter Stocks mobil ringer igen.
– Jag lovar att det är han igen. Ja, visst fan är det han. Tjenare. Ja, ja, ja. Jag skojade ju bara. Vi har maten. Säg hur det gick i kvällens matcher i stället.
Stock får resultaten upplästa för sig och för vidare informationen till sina medresenärer med stor inlevelse:
– Hammarby–Sirius…4–4. Hammarby har problem, alltså. Vänersborg–Villa…1–5. Villa är starka, alltså. Vetlanda–Falun…4–2. Att Vetlanda har så svårt, alltså. Sandviken–Katrineholm…16–3! Hur många gjorde Edlund? Åtta! Ja, jävlar. Vi hörs, Daniel.
Jukka Ohtonen sätter sig på sängen och slänger i sig rostbiff med potatissallad i ett högt tempo. Sedan ger han en matlåda till mig.
– Det är Noréns, förklarar han. Han behöver banta.
– Är det säkert? frågar jag.
– Du får den! hörs från överslafen. Men när jag tar slut sista kvarten i morgon är det ditt fel. Nä, jag skojar bara med dig. Jag var ju som nere på restaurangen i Kalix och hämtade käk alldeles innan vi åkte. Vet du Jukka förresten: det var en man där på restaurangen; ja, han hade sett vår senaste match mot Bollnäs. Och han sa att han inte sett en så rolig bandymatch på 20 år!
– Jaha, ja, säger Jukka.
– Det ska du ta åt dig, Jukka! Det är en jädrans fin bandy du står för. Man är stolt över att få vara med om det. Det ska jag säga dig.
Jukka Ohtonen blir en aning obekväm av alla fina ord. HT Bandy har bara förlorat en match av fyra, men Jukka är inte den som slår sig för bröstet.
– Det är långt kvar, säger han. Och med alla dessa resor vet man inte hur spelarna kommer att orka.
– Nä, det är ju det enda problemet, säger Peter Stock. Jobba måndag-fredag, vara borta varje helg. Att aldrig kunna säga ja när sonen vill spela landbandy. Det kommer att ta knäcken på en till slut.
– Men snart har vi faktiskt tre helger i rad hemma, säger Peter Norén.
– En av de helgerna är landskampshelg, påminner Jukka. Du kanske blir uttagen.
41-årige Peter Norén skrattar högt.
– Äsch, ringde de inte före man fyllde 40 behöver de inte ringa nu heller. Och blir jag uttagen får jag väl göra som han Schlaatan i Barcelona, och nobba landslage’.
Medan vi rullar in i Västerbotten förlorar sig Peter, Peter och Jukka i en djup diskussion om domaren Kent Lisells skridskoteknik.
Tåget dunkar, fredag blir lördag. Det är hög tid att försöka få några timmars sömn.

Nästa morgon är det ett något segt bandygäng som kliver av tåget i ett regnigt Uppsala. Alla hjälps åt att bära maten och de tunga väskorna fram till nästa fordon: en vit buss.
– Godmorgon, hälsar busschauffören. Jag hoppas att ni är kaffesugna, för vi kör till Statoil direkt.
Över rykande heta kaffemuggar på bensinmacken vaknar HT Bandy till. Kvällstidningarna har ännu inte ställts fram, men Peter Norén är rutinerad. Han vet att de redan har levererats och snart fiskar han upp både en Aftonbladet och en Expressen från en trave på golvet.
– Jukka, jag köpte båda tidningarna, berättar han.
– Det är bra det, Peter.
Tillbaka i bussen bläddrar Peter Norén snabbt förbi en artikel om tv-programmet Idol.
– Idol har man ju som noll koll på. Vi reser ju varje fredag vi.
Desto mer intresse ägnar han Per Fosshaugs bandyspalt i SPORT-Expressen.
– Nämen se här, Jukka, säger Peter Norén. Du är på Fosshaugs heta lista den här veckan också. Det är du värd, Jukka.
– Nå, svarar Jukka försiktigt. Inte är jag så säker på det.
Peter Norén fortsätter att elda på:
– Så här skriver Fosshaug: ”Jag fortsätter att ha med den viktige 47-årige spelande tränaren på min lista.” Det du, Jukka.
– Det är bra det, Peter.
Peter Stock tar över tidningen. Även han går noggrant igenom Fosshaugs åsikter. Sedan bläddrar han fram till spelsidorna och upptäcker något intressant.
– Jag ser här på Oddset att en seger för oss mot Västerås ger 9,5 gånger pengarna.
– Hur mycket? frågar någon.
– Nio och en halv!
– Hinner vi köra förbi en spelbutik?

Äntligen framme i Västerås. Det är fem timmar kvar till match och trunkarna släpas in i omklädningsrummet på ABB Arena. Peter Norén begär genast massage från den hårdknådande massören Esko Pirkonen. Några av spelarna tar fram en fotboll och börjar jonglera för att få igång kroppen. Andra, som lagkaptenen Vesa Vuokila, föredrar ännu en kopp kaffe och går till cafeterian.
Vesa Vuokila hinner inte sitta där länge förrän en bekant figur dyker upp.
– Välkomna hit killar, säger Västerås tränare Jonas Holgersson och går fram till Vesa och skakar hand. Gick resan bra?
– Jo, svarar Vesa. Den var lång. Som vanligt.
Efter en pastalunch är det så dags för matchgenomgång. Jukka Ohtonen ställer sig framför den stora vita tavlan i omklädningsrummet och drar taktiken mot Västerås. Det är finska som gäller men när Jukka pratar om hur laget måste försvara sig på hörnor frågar han Peter Norén på svenska om han förstår att stolpen aldrig får släppas.
– Aldrig släppa, upprepar Peter där han ligger på golvet med en väska som huvudkudde. Det är lugnt, Jukka. Jag fattar. 
– Det är bra det, Peter. Du är inte rädd. Det bor en finne i ditt blod.

Jukka Ohtonens order ekar i den stora bandyhallen. Publiken i Västerås har upplevt många stora matcher och är kräsen. Publiksiffran den här lördagen blir årets sämsta: 1 294 personer.
Med sin ryskinspirerade stil inleder HT Bandy respektlöst. Tonåringen Tuomas Mokko ger laget ledningen efter fem minuter. Storfavoriten Västerås slarvar i försvarsspelet och efter första halvlek är det helt jämnt: 4–4.
I andra halvlek kommer raset. Västerås hittar rätt med sina genomskärare och gör fyra mål på 12 minuter. HT Bandy försöker rycka upp sig. Laget begär timeout, Antti Ekman reducerar, Marko Herajärvi gör flera fina räddningar, Peter Norén släpper aldrig stolpen, Jukka Ohtonen pressar sin 47-åriga kropp till det yttersta.
Men det hjälps inte.
Trots en hedervärd insats blir det inga poäng.
– Vi kämpar och sliter men har ingen motorik, sammanfattar Vesa Vuokila matchen i omklädningsrummet efteråt.
Annars är det bara målvakten Marko Herajärvi som är riktigt besviken. Han har varit en av planens främsta men verkar ändå vilja ta på sig förlusten. Jukka Ohtonen säger att han är stolt över att hans lag aldrig slutade anfalla och Västerås tränare Jonas Holgersson berömmer de långväga gästerna.
– Jag gillar deras sätt att spela, säger Holgersson. Det där gänget kommer att vinna många matcher i år.

Det har blivit dags för HaparandaTornio att bege sig norrut igen. Ännu en lång natt på tåget väntar. Peter Stock väljer att se det positivt: nu får laget gott om tid på sig att analysera dagens insats.
– Vi lär oss något efter varje match, säger han. Nu har vi Katrineholm hemma på tisdag. Sen är det Edsbyn borta nästa helg. Det blir ungefär samma resa som den här. Det är on the road igen som gäller.
Kupékamraten Peter Norén har en värkande kropp. Däremot ingen ångest över den långa vägen hem.
– I går var det fredagsmys på tåget, i dag blir det lördagsmys på tåget. Nog kan man ha det värre här i livet.
Sedan försvinner han in i bastun.