Häromdagen gjorde Pittsburgh Penguins lagkapten ett hat trick på åtta minuter mot Buffalo Sabres.
I OS ska han bli en av ledartyperna i Kanadas lag. Precis som han var när Pittsburgh sensationellt vann Stanley Cup i fjol.
Även i Vancouver är han given i förstakedjan, troligtvis ihop med Rick Nash och Jarome Iginla.
En superkedja med tre superstars. Som tillsammans gjort över 800 mål i NHL.
Det kan vara lika skrämmande att möta Sidney Crosby utanför isen också.
Min kollega Dave Molinari på tidningen Pittsburgh Post-Gazette är allt annat än en lallare i den här branschen. Nyligen valdes han in i Hockey Hall of Fame för sitt enastående reporterjobb genom åren. När jag frågar om vardagslivet med Crosby, då suckar den rutinerade reportern och säger:
- Crosby svarar på frågor, han kan prata och prata och prata. Han är vänlig och artig. Men vill jag har ett bra citat - då går jag inte till Crosby.
Vad är det mest minnesvärda han sagt till dig?
- Han har aldrig sagt något minnesvärt. Ibland är han så tråkig att man får lust att klappa till honom.

Så här blir det lätt när man blir stjärna som väldigt ung, konstaterar den luttrade reportern och fortsätter:
- Crosby har som en skyddszon runt sig. Han släpper få människor in på livet. Men vi snackar också om en kille som haft personlig tränare sedan han var 15 år och har blivit medietränad lika länge. Och han var superkändis i Kanada långt före han kom till NHL.
Hoppsan, tänker jag.
Å andra sidan har man ibland fördel som svensk i NHL, då man ställer helt andra frågor och sedan har jag ett "trumfkort" i innerfickan.
Jag tillbringar flera dagar i Pittsburgh och får bland annat se en av de mest underhållande NHL-matcher jag sett i mitt liv när Pittsburgh slår Boston med 5-4. Det är också då jag ser en sida av Crosby som har stor betydelse för att han är så bra som han är.

Han har en gränslös kärlek till sin sport.
Av alla glada spelare i Pittsburghs omklädningsrum är han mest uppspelt efteråt och han skriker verkligen när han ska beskriva Bill Guerins kvittering med 0,4 sekunder kvar att spela.
- Det var inte ett "lucky shot" (tur-skott), det var ett perfekt skott.
Han hojtar vidare:
- Vilken match. När "Geno" (Jevgenjy Malkin) tog pucken i vår zon och vi satte fart framåt tittade jag upp på matchklockan. När jag åkte över vår blålinje var det fem sekunder kvar av matchen. Sen hinner vi ändå göra mål med 0,4 sekunder kvar. Snacka om "close call" (sista sekunden). Och vilket sjukt mål. Underbart snyggt.
Han fortsätter:
- Som jag sa: ett perfekt skott, ett perfekt skott.
Jag står och ler bara över att se hur glad han är. Han är inte som ett barn på julafton, utan som ett barn som fyller år på julafton.
Näst gladast i omklädningsrummet är klubbens förre superstar och numera delägare Mario Lemieux. Han och jag har träffats några gånger genom åren, men jag tror inte han känner igen mig.
Ändå hälsar han glatt. Som om vi är gamla polare.
- Hallå, hur är läget. Kul match va, säger han.
- Vilket mål av Guerin, säger jag.
- Perfekt skott, säger Mario.

Crosby och Lemieux är lika varandra på många sätt. Mario var heller ingen dröm att intervjua som spelare och Crosby har bokstavligen gått i Lemieux skola. Ända sedan Sidney kom till Pittsburgh hösten 2005 har han varit inneboende hos familjen Lemieux. Trots att Crosby fyllt 22 år, är han alltså fortfarande som en son i huset där. Eller snarare som en prins i det slott som Lemieux kallar sitt hem. Crosby föredrar ett stillsamt privatliv före egen våning inne i stan och gräddfil till de coolaste nattklubbarna.
Trots att han är nationalhjälte i Kanada och att alla vet att han har flickvän, så vet fortfarande väldigt få vem hon är. Privatlivet vägrar han prata om.
Utöver förtjusningen kring Guerins mål och segern så vräker Crosby ur sig det förväntade som "vi jobbar för varandra" och "ger man aldrig upp, så ger det resultat".
Dagen före hade jag haft en egen liten stund med honom också och fått höra liknande smörja innan en av tre anställda på Penguins pressavdelning - de liknar Crosbys livvakter, någon är nästan alltid vid hans sida - klev in och avbröt oss.
Efter segern mot Boston får jag veta att någon mer egen intervju ska jag inte få.
Men vi hann i alla fall snacka lite OS under vårt första samtal.
Då hade Kanadas lag ännu inte presenterats och Crosby vägrade säga att han var given, utan inledde flera meningar med orden: "om jag blir uttagen".
- Att få spela för sitt land är en stor ära. Om jag blir uttagen så blir ett OS hemma i Kanada självklart något stort att få vara med om.
Och facklan ska du bära, påpekade jag om en planerad språngmarsch med den olympiska elden, några dagar senare.
- Ja, det är jag väldigt stolt över. Det är en stor ära att få det hedersuppdraget.
När jag lämnar gamla Mellon Arena efter segern mot Boston går jag genom spelarnas utgång och deras parkering omringas av flera hundra fans som jublar och hojtar.
Sergej Gontjar och hans flickvän kommer ut.
- Sergeeeej, vrålas det.

Han vinkar innan de båda hoppar in i en svart Porsche.
Jay McKee har en specialbyggd jeep med gigantiska hjul - nästan lika stor som en monstertruck. Jevgenjy Malkin kör också Porsche. Mario Lemieux har en svart Cadillac Escalade med tonade rutor.
- Mario, gastar folk.
Han vinkar också glatt.
Crosby, då?
Han parkerar inte sin bil där alla andra spelare har sina bilar, han har plats i ett annat garage och kliver ut i natten ostörd och rullar hem till Mario Lemieux palats.
Dagen efter är det träning. Assisterande coachen Mike Yeo kör hårt med spelarna. Han testar en ny powerplay-uppställningen, det kan behövas efter 23 raka powerplay utan mål.
Till en början går det inte bra alls och Yeo blir förbannad.
Han gnäller till och med på självaste Sidney Crosby.
Crosby lyssnar tålmodigt, men han ser också irriterad ut och något säger mig att han inte gillar att bli utskälld.
När pucken släpps igen gör Crosby mål direkt.
Det känns som han gör det i ren ilska.
Och det får mig att tänka på vad lagkompisen Pascal Dupuis sagt om att Crosby bara blir bättre när han kritiseras eller buas ut av motståndarfans. Hur växer i den tuffaste av omgivningar.
- När vi möte Philadelphia i slutspelet i fjol var det helt galet. Publiken i Philadelphia buade ut Crosby innan matcherna ens började, när han var på isen, när han satt i båset - hela tiden. De hatade honom. Verkligen hatade honom. Och jag tänkte bara: "bua mer, gapa mer, hata mer". Det gör bara Sidney ännu bättre.
Det är inte alls ovanligt att Crosby buas ut på bortaplan och genom åren har spelare i motståndarlagen gnällt på Crosby för att han ramlar lätt och snackar för mycket med domarna.

Under sin rookiesäsongen blev Crosby kallad "crybaby" (lipsill) av Daniel Alfredsson. Förra säsongen sa Alexander Semin i Washington att Crosby var överskattad.
Mest hatad är Crosby i Philadelphia, Washington och New York.
Men det är också där han gjort många av sina bästa matcher.
Och det är som sagt ingen slump.
Efter träningen smyger jag in i omklädningsrummet och kollar in Crosbys "livvakter". Han omringas som vanligt av reportrar, jag håller mig på avstånd för att "inte höra" när frågestunden blir avbruten, utan min plan är att låtsas ovetande och sedan gå fram själv till Crosby.
Jag väntar ut "livvakterna". Och har tur. De försvinner alla tre. Crosby är kvar och sitter och byter skridskosnören. Jag går fram.
Jag vet att Peter Forsberg var en idol och en av dina förebilder när du var liten - eller hur?
- Ja, Forsberg och Steve Yzerman var två spelare jag verkligen såg upp till. Jag gillade verkligen hur Peter spelade och det finns förhoppningsvis en del likheter i vårt spel. Forsberg var så skicklig över hela banan. Jag har stor respekt för Peter.
Svenska spelare i ligan har sagt till mig att de tycker du är extremt cool under tryck, att du hanterar alla krav och förväntningar bra - att inget verkar påverka dig?
- Kul att höra. Men jag har blivit så van vi det här. Mitt sista år i juniorligan i Kanada var det NHL-lockout. Så det blev lite galet redan då. Jag har verkligen lärt mig leva med pressen.

Peter Forsberg har sagt till mig att han nästan aldrig blir nervös när han spelar hockey, utan det är värre när han ska slå ut på en golfbana och folk står och tittar på honom, säger jag.
Crosby skrattar.
- Jag förstår vad Peter menar - och så kan det vara. Utanför isen kan det vara lite jobbigt med uppmärksamhet. Men när jag spelar hockey är jag i min zon, min vardag. När jag väl är ute på isen, då är jag mitt i det jag tränat för i hela mitt liv. Då är det lätt att känna sig mer säker.
- Men jag kan säga dig en sak, inför den sjunde avgörande finalen i fjol - då var jag nervös.
På tal om finalen: många spelare i Detroit gjorde en stor sak av att du inte tog Nicklas Lidström i hand efter finalen, han väntade på dig, du kom aldrig fram och flera spelare i Detroit tyckte du var hånfull och respektlös - men Lidström själv har sagt till mig att han inte tog så illa upp, utan förstod att du inte menade något illa och var mitt uppe i firandet.
- Har Nicklas sagt det?
- Ja...han är inte arg på dig.
- Jag blir väldigt glad att höra det...
Crosby slutar byta snören i sin ena skridsko och ser mig i ögonen:
- Det har varit mycket snack om det där. Jag skulle aldrig strunta i Nicklas Lidström. Jag skulle aldrig vara så respektlös. Jag har den största respekt för Nicklas Lidström och de andra stora spelarna i den här sporten. Nicklas är verkligen en av de största genom tiderna och har varit världens bäste back i många år.
- Och jag vet hur det känns att stå där efter att man förlorat en Stanley Cup-final. Jag kom bara dit sent och då var han borta. Jag menade verkligen inget illa. Verkligen inte. Som jag sagt: jag har den största respekt för den här sporten, för traditionerna och för Nicklas Lidström.

Jag känner att jag verkligen har Crosbys uppmärksamhet och är glad över att "livvakterna" är borta.
Då plockar jag fram bilden på Mika Hannulas fula överfall på Crosby vid semifinalen i VM 2006.
Kommer du ihåg det här?
- Oh yeah. Jag kommer ihåg. Han fick in den smällen riktigt ordentligt. Inte snyggt. Inte snyggt, alls.
Crosby tittar noga på bilden jag har i handen.
- Jag var faktiskt helt borta en stund efter den smällen. Jag visste knappt var jag var. Vad hände med honom, blev han avstängd, eller?
Ja, han missade finalen.
- Ja, ja. Det var så dags för det då. Vi missade ju finalen efter den där förlusten mot Sverige.
Nicklas Bäckström har berättat för mig att du under en match en gång, sa att du ville slåss med honom?
Crosby skrattar.
- När var det?
- Jag vet inte exakt, men det var i en grundseriematch, säger jag.
Crosby är väldigt full i skratt.
- Jag kommer inte ihåg det så väl. Men det är ofta intensiva och tuffa matcher mot Capitals. Så okej.
Slåss är väl inte din riktigt spelstil?
- Nej, inte hans heller, va? Men som sagt, det är intensiva matcher mot Capitals.
Du kanske mest sa det för att få Bäckström att tänka på annat än spela hockey?
- Tror du det?
Han skrattar igen.
- Ja, det tror jag, säger jag.
- Man vet aldrig...men Nicklas sa nej i alla fall. Han ville inte fajtas.
Då känner jag en hand på min axel, jag är upptäckt av en "livvakt" och får vänligt höra att nu är det slutsnackat.
- Tack, för hjälpen, säger jag till Crosby.
Han tar artigt i hand.
Sedan dess har vi träffats lite mer sporadiskt och ihop med andra.
En gång berömmer han Bäckström:
- Bäckström är en smart spelare. En stor talang som verkligen kan hitta folk med bra passningar. Sedan har han också en väldigt vass sniper sin sida.
Efter en annan träning ställer jag mig nära Crosby och tjuvlyssnar när han pratar med sina lagkompisar.

Jag förvånas över hur mycket hockey han pratar - många andra hockeyspelare pratar allt annat än hockey när de har chansen.
Jag hör Crosby säga att han är besviken på isen i Mellon Arena.
- Jag vet inte om det är så. Men visst har isen blivit sämre här inne, säger han.
Han pratar slipning med en materialförvaltare och Crosby undrar hur många flera matcher han kan spela innan det är dags att byta skridskor.
Sedan pratar han och några lagkompisar om lagets olika matchtröjor: de har vita ibland, svarta ibland och så blå extratröjor.
- De svarta är snyggast. Absolut, säger Crosby.
När Jevgenjy Malkin först snackar lite amerikansk fotboll med Crosby och sedan börjar prata ryska med Sergej Gontjar, då hojtar Crosby högt:
- "Geno", snackar du skit om mig igen.
Då inser jag en sak till som utmärker Crosby, han är sig lik även med lagkompisarna, han är en hockeynörd och han svär faktiskt inte så mycket som hockeyspelare brukar göra.
Det kan han göra mer på isen, får jag veta av några motståndare.

Många tycker Crosby snackar för mycket - fortfarande - med såväl domare som motståndare.
- Men när det blev slutspel, då var han helt tyst. Då sa han ingenting. Då bara spelade han hockey, säger Nicklas Bäckström.
Som hyllar sin rival.
- Crosby är otroligt skicklig. Men han verkar inte vilja ha pucken utanför blålinjen. Runt målet är hans rätta plats och han är otroligt snabb i vändningarna. Han ser kanske inte så snabb ut - men han har power i benen. Jag lovar, säger Nicklas.
Hur var det med försöket till slagsmål, då?
- Jag bara vände och åkte därifrån, säger Nicklas.
I fjol vann alltså Crosby Stanley Cup och jag tillhör dem som tycker det snackades för mycket om hur Henrik Zetterberg "tog bort" Sidney Crosby.
Vad då "tog bort"?
Penguins blev ju mästare.
Vem "tog bort" vem, då?
Crosby själv säger förstås inget kaxigt om det. Han nöjer sig som väntat med att le och säga ett artigt:
- Zetterberg är en stor spelare.