Efter många år tillsammans gifte sig Ingemar Johansson och Edna Alsterlund 1996. Samma år gick hans far bort och Edna Alsterlund började märka de första tecken på den demenssjukdom som till slut fjärmade Ingemar från världen.
Då hade de varit ett par i 17 år.

Träffades 1979

Berätta om ert första möte.
- Vi träffades i november 1979. Då arbetade jag som reporter på tidningen Se. Några kolleger till mig hade ett par veckor tidigare varit över i Pompano Beach, Florida, och gjort ett jobb på den förre tungviktsvärldsmästaren.
- När jag några veckor senare skulle åka över till USA i ett annat ärende bad de mig ta med några exemplar av tidningen Se, där reportaget om Ingemars nya karriär som motellvärd var infört.
När var den sista gången ni sågs?
- I december 2003.
Hur fick du veta om hans död?
- Äldste sonen Thomas hustru, Susanne, ringde mig och berättade. Thomas var hos Ingemar som just somnat in.

"Hårt slag för Ingemar"

1996 drabbades Ingemar av en stor sorg när hans far Jens gick bort. Ingemar lär ha förändrats efter det.
- Ja, det var ett hårt slag för Ingemar. Efter det blev Ingemar aldrig riktigt sig själv igen.
När märkte du tecken på att Ingemar drabbats av alzheimer?
- Eftersom jag på den här tiden var lika okunnig som folk i gemen om demenssjukdom såg jag inga tecken. Ingemar hade alltid varit glömsk och disträ. Första gången jag tänkte i de banorna var när hans bror Rolf en kväll sa till mig: "Men Edna, förstår du inte att Ingemar har alzheimer?".

"Han förstod det inte"

Förstod Ingemar att han drabbats av sjukdomen?
- Nej, lyckligtvis - för hans del - förstod han inte det. Någon gång, när han var extremt orolig, kunde han undra över om det var något som inte stod rätt till.
Hur blev vardagen med honom efter det?
- Demenssjukdom komplicerar vardagen oerhört och lägger beslag på den anhörige vårdarens hela liv. Inte bara några timmar då och då eller typ en vanlig tuff arbetsdag utan dygnet runt. Vecka efter vecka. År efter år. Helt och totalt. Den anhörige blir berövad varje möjlighet till eget liv.
- Det underlättar inte för vårdaren om man som Ingemar är världsberömd och besitter både styrka och humör.
Kände Ingemar igen dig trots sjukdomen?
- Självklart gjorde han det. Så länge han fanns på boendet i Saltsjöbaden sken han upp när jag kom in: "Här kommer Edna, solen i mitt liv!". Det hände ofta att såväl den rara personalen som jag stod där och blinkade bort tårar ur ögonen av rörelse.
Efter många år tillsammans gifte ni er i november 1996 i direktsänd tv inför en boxningsgala i Las Vegas.
- Vi var så ofta i Las Vegas i samband med boxningsgalor på den här tiden att det var rätt naturligt. En god vän till oss, Gene Kilroy, brukade fråga varje gång vi kom till stan om det inte var dags för oss att gifta oss.
- Kommenterar man boxning har man ju smoking som arbetskläder. Just den här gången hade jag med mig en off-white Donna Karan-kostym. Så då sa vi båda ja.
För sex år sedan ville Ingemar skiljas - varför?
- Det var varken Ingemar eller jag som initierade den skilsmässan. Det förstår var och en som tänker efter och vet ett uns om demenssjukdom.

Ville bli god man

Edna hade ansökt om att bli så kallad god man för Ingemar, men det motsatte sig hans barn. I stället fick han flytta till Göteborg där barnen fanns, liksom den tidigare frun Birgit Johansson.
Hur tog du det?
- Jag var så oerhört nedsliten vid den här tidpunkten. Försökte väl helt enkelt att överleva.
Ingemar bodde de sista åren på Bedagården i Onsala. Varför flyttade han från Saltsjöbaden till Västkusten?
- Det var ingenting jag eller sonen Thomas med familj önskade.
Var det hans egen önskan?
- Ingemar hade ju som frisk och sund valt att bosätta sig här i Stockholmstrakten. Något man kanske borde respekterat.
När du tänker på Ingemar i dag - vilket är ditt ljusaste minne?
- Verkligen oräkneliga! Vi delade många fantastiska år. Roliga år. Lyckliga år. Få kvinnor har haft ynnesten att uppleva vad det vill säga att vara omhuldad av en man som Ingemar. Han var stark i ordets alla bemärkelser.

"Han var lite blyg"

- Samtidigt som han var öm, beskyddande och faktiskt lite blyg. Han besatt fullständig integritet. Ljög aldrig någonsin - men kunde slingra sig i det oändliga för att slippa säga något elakt om någon. I sanning en god man. Dessutom med en fantastisk underfundig humor. Jag är en lyckligt lottad kvinna.