Först var han journalisten.
Sedan blev han min vän.
Men: Mest av allt var han en fighter.
Tidigt i går morse fick jag budet som jag visste skulle komma - men som jag länge försökt att förtränga.
Det var Tommy Engstrand som ringde. Han berättade att vår vän hade somnat in för alltid på Stockholms Sjukhem.
Thomas " Malmen" Malmquist.
Ingen av vännerna var förvånade. Vi visste alla hur sjuk han var. Hur han varje dag under flera år - mycket tappert - hade slagits mot cancersjukdomen.
Han höll sitt ord
Vi brukade kalla honom Jack Dempsey, efter den gamle världsmästaren i tungvikt som inte gav upp förrän han låg fastnitad i golvet.
"Malmen" var dessutom en typ av sportjournalist som inte längre finns.
Genuint intresserad av all idrott. Inte minst "min" tennis.
Kunnig och kompetent - och han citerade mig alltid korrekt i de otaliga intervjuer han gjorde med mig.
Man kunde lita på "Malmen". Han höll sitt ord. Han brände mig aldrig.
Och: Jag tvekar inte att kalla "Malmen" för en av de stora sportjournalisterna i hans generation.
Så småningom övergick vår journalistiska samvaro till en djup vänskap. "Malmen" blev en av mina bästa vänner.
Han var rolig och bitsk, allt annat än någon krypande och underdånig lakej.
Han sa vad han tyckte. Han kritiserade mig när jag lirade dåligt. Han kritiserade mig när jag sa något som kanske inte var så smart.
I dessa lägen visste jag att han hade rätt.
Dryck under skuggande träd
Vår vänskap tog riktig fart när jag spelade en uppvisningsmatch i Montego Bay på Jamaica under 70-talet.
Jag mötte John McEnroes dubbelpartner Peter Fleming i 40-gradig hetta inför ett fåtal åskådare.
En av dem var "Malmen".
Både jag och Fleming släpade oss fram över banan och ville få till ett snabbt slut på eländet. Det var knappast tal om mästartennis.
I den brännande solen upptäckte jag "Malmens" svettiga ansikte. Jag vrålade:
- "Malmen", beställ en bricka piña colada! Vi sätter oss i skuggan så fort det här är över.
Det blev många garv när jag och Fleming gjorde "Malmen" sällskap, han hade gjort plats åt oss under ett skuggande träd.
Den svalkande drycken rann ner fint i våra strupar. Det var tydligt att vi gillade varandras sällskap.
Började tidigt och slutade sent
Med tiden blev vi ett större gäng som träffades ett par gånger per år.
Det var jag och "Malmen", den mästerlige tennisskribenten Lennart Eriksson och den lika skicklige "all round"-pennan Börje Lundberg, även landets bäste fotograf Jan Düsing och tunge tv-sportankaret Tommy Engstrand, som också följde mig världen runt när jag fortfarande lirade.
Vilka middagar. Vilket snack. Vilka historier. Vilka garv.
Vi började tidigt och slutade sent.
Högtidsstunder för mig och - tror jag mig veta - även för mina polare journalisterna.
Skrönorna började rulla
Jag träffade "Malmen" för en vecka sedan.
Jag och Tommy Engstrand tassade sakta in på hans rum på sjukhemmet.
Där fanns hustrun Bisse. Där fanns familjens cairnterrier Bosse. Där fanns "Malmens" vän Lasse Falk, den gamle framgångsrike ishockeytränaren.
"Malmen" verkade sova, men när vi kom in tittade han upp. En hastig glimt av glädje när våra blickar möttes.
Jag tog hans hand och den var tunn och kraftlös. Han försökte forma ett grepp runt min.
För ett kort ögonblick var världen som förr igen. Vi satt där en timme.
"Malmen" log svagt när skrönorna började rulla. Han fyllde i detaljer här och där.
Han var trött, svårt sjuk och utmärglad. Han ville vara med i snacket. Ännu en gång såg jag fightern i honom.
- Hej, min vän, sa jag när jag gick.
- Kom hit igen, sa "Malmen".
Det blev inte så. Timmen på sjukhemmet blev vår sista.
Nu har Bisse mist sin man, de tre barnen sin far och Bosse sin husse.
Vi andra har mist en vän.
Jag saknar dig, "Malmen".
