- Redan när jag var 16 dog min pappa. Han hade pratat mycket om roliga grejer vi skulle göra, men det blev inte så. Då insåg jag att man inte kan spara på tid.
Det är ett par veckor innan Dakar, och vi är på en svinkall motocrossbana norr om Stockholm. Annie Seel ligger på marken och gör armhävningarna på knogarna. Hon har bara en sportbehå på överkroppen (på vår begäran, till en bild som ska visa hennes sargade men starka kropp), och liknar nästan en kliché av sig själv. Rallyprinsessan, den stenhårda mc-idioten med varumärke och motton som "hellre bruten fot än bruten tävling" och "ingen minns en fegis."
Men det finns ett mantra som Annie Seel upprepar ännu oftare när man pratar med henne.
"Det funkar."

"Får galna idéer"

Det funkar att köra Dakarrallyt med en bruten hand, det funkar att som i höstas under Farao-rallyt ta spjärn mot motorcykeln och själv sätta tillbaka sin axel som slagits ur led. Det funkar att hoppa upp igen och köra i mål.
- Jag ger min kropp mat, och sen får den en massa stryk. Jag får mina galna idéer uppe i huvudet, och sen får kroppen lida. Jag tänker inte "aj, det där kommer göra ont."
Hur ont måste det göra?
- Jag har en väldigt hög smärttröskel. Där någon annan ger upp biter jag ihop. Jag kan tänka på smärtan som ett objekt. "Okej, nu gör det så här ont". Sen behöver jag inte rota i det något mer.
- Men jag bröt armen första gången när jag var tre. Det är något som formats under nästan 40 år.
Det finns en historia om när Annie Seel mötte Börje Salming på gymmet och de jämförde stygn.
- Jag har 40 i ansiktet, men han har ju över 200. Men jag har 25-27 frakturer, så där vann jag, säger Annie Seel och övergår i historien om när hon låg på Karolinska efter sin svåra cykelolycka, och läkaren kom in med en vanlig tandborste för att skrubba rent såren i ansiktet.
- Det kändes lite chockartat. Men det funkade ju.

Ryggen blir värst

Senast vi träffades, inför Dakar 2008 som sen ställdes in, hade Annie Seel upptäckt en grop i ryggen. Hon trodde att något till sist gett upp, dött där inne.
- Men det var bara att en kortisonspruta smält bort fettet där. Den där gropen kommer jag alltid att ha. Men jag ska nog inte gå på kortison igen.
Nu är det ett högt blodtryck läkarna oroar sig för, men det är fortfarande ryggen som kommer plåga Annie Seel mest under det tre veckor långa Dakarrallyt.
- Det är klart att jag kommer ha svinont under loppet. Det vet jag ju om. Det är bara en fråga om hur jag hanterar det.
Kan man förklara Dakar för någon som inte har kört?
- Man måste nog uppleva det. Men det är känslan av att vara så otroligt liten på jorden. Det känner man inte så ofta i sitt Svensson-trygga liv. Det är en stark här och nu-känsla. Det är en nästan religiös upplevelse.
Är det bara vördnad eller kan man bli förbannad på naturen?
- Shit ja... Oj, vad jag har svurit där ute... Det är en hatkärlek och respekt. När man får till det är det fantastiskt. Men det är så, ju jävligare desto nöjdare är man när det funkar.
Det ena kan inte existera utan det andra.

"Valde livet"

Ingen vill försäkra en galning. Om Annie Seel skulle ändå skulle teckna en, skulle hon få fylla i så många klausuler att den aldrig gäller ändå.
- Jag valde livet i stället för tryggheten. Händer det något, tough shit. Jag valde att leva livet. Jag är trygg, jag är orädd. Jag behöver inte söka tryggheten.
Är det en fördom om dig, att du är galen bara för att du gör det här?
- Det är många som tror att jag är värsta galenpannan, att jag är självmordsbenägen. Men jag tycker själv att jag är en väldigt sansad och förnuftig människa. Om jag inte var redig hade jag inte kunnat hålla på så länge med det här.
- Men vad vill man uppnå? Jag har mina minnen när jag är pensionär. Om jag överlever till pensionen. Det är en bonus.
Känner du så allvarligt, eller skojar du om det?
- Jag vet inte... Jag vill inte sitta på ett hem och fundera på vad jag borde ha gjort. Jag vill inte sitta där och ångra mig.
Vilken känsla är bäst - dödlighet eller odödlighet?
- Oj... dödlig har jag ju känt mig många gånger. Återuppstått har jag gjort flera gånger. Men jag har tänkt några gånger, när jag sitter på ett flygplan: Kraschar jag nu har jag i alla fall inte ångrat mig.