Mats Olsson: De åker fortare än på motorväg
När en åkare står vid starten inför ett störtlopp tittar hon döden i vitögat.
Störtlopp är tittarvänligt eftersom det är farligt och spännande, det är därvidlag litegrann som formel 1.
Störtlopp är också direkt livsfarligt.
OLSSONS VM-LISTA
1) Le Soleil
Knäppte upp, knöt upp och tog till slut av överrocken (ja, jag har rock i pist) eftersom solen (le soleil!) var så varm i Val d'Isère i går. Våren är här!
2) Patrik Järbyn
Knät sa ifrån, det gör ont när kroppar blir äldre och backarna brantare. Men alla älskar en fighter. Vaya con dios, Patrik.
3) Didier Cuche
Tuffa förhållanden i går också, men schweizaren Cuche åkte bättre och modigare än alla andra och tog guld - 6,48 före Hans Olsson.
4) Grötfrukost
I det här landet (vi är i Frankrike) består en normal frukost till 112 procent kolsvart kaffe och en croissant, men vi får riktigt god gröt på vårt hotell.
5) Hans Olsson
I alla fall ärlig när han sa: "Man borde inte få representera sitt land när man kör så här dåligt."
INTE ENS NÄRA
Jessica Lindell Vikarby
En sån knäsmäll kan spoliera inte bara ett mästerskap eller en säsong utan en hel karriär.
Det är också på sin plats att än en gång påminna om att hastigheten i ett störtlopp är högre än den man får köra på svensk motorväg. Fortare än på svensk motorväg, utan krocktestad plåt och krockkudde; fortare än på svensk motorväg, med bara en helt vanlig förgänglig människokropp att ta emot med.
Mod - och dårskap
Det var först i efterhand jag såg bilderna på Jessica Lindell Vikarbys krasch vid störtloppsträningen i går (vi som står längst ned i fållan ser i princip ingenting uppåt i damernas backe). Jag såg inte Jessica efteråt, men såg tyskan Maria Riesch som långsamt åkte ner där vi stod - mörbultad och blåslagen, varje rörelse såg ut att göra ont, hon grät och var sårig och blodig i ansiktet, och hennes krasch var ingenting mot Jessicas.
Ska man tala om mod ska man tala om störtloppsåkare.
Ska man tala om dårskap ska man tala om störtloppsåkare.
Vardag och verklighet
Anja Pärson och Frida Hansdotter ska ut i samma bana i morgon och på söndag.
- Störtlopp är spektakulärt, det händer mycket, men även om det som hände i går är tråkigt för Jessica (Lindell Vikarby) går tävlingen vidare, det är så det fungerar, det är så man fungerar själv, sa Anja.
- När man väl står vid starten tänker man bara på sitt eget lopp och att man ska åka så bra som möjligt, sa Frida.
Det är en sak, att inte bry sig när man väl ska åka direkt efter en krasch. De flesta tränarna mörkar vad som hänt och säger att det var åkarens fel och inte banans så inte deras adepter ska bli oroliga inför det som väntar.
Jag frågade både Anja och Frida om det inte var värre efter ett par dygn, när man sovit på saken och bilderna av ett vridet knä, en ambulanstransport eller en medvetslös kropp har etsat sig fast.
Men jag vet hur det är, hur idrottaren fungerar: man vet förutsättningarna och vet att mer eller mindre allvarliga skador tillhör vardag och verklighet.
"Det händer inte mig..."
Fast när jag efteråt stod en stund med fartdrottningen Pernilla Wiberg var hon den som formulerade det bäst - kanske cyniskt, men realistiskt och bäst. Pernilla sa:
- Det som inte dödar en härdar en.
Okej.
- Man är lite dum, man tänker att det händer inte mig för jag har bättre koll, jag är en bättre åkare, jag fattar bättre beslut. Det är som med flygolyckor, man tycker det är hemskt, men man fortsätter flyga för "det händer inte mig".
Okej.
Man talade om det i går, man talade om att fatta beslut, om att Jessica Lindell Vikarby fattade fel beslut i den ödesdigra svängen, hur hon valde att åka utanför banan, fastnade i den lösa snön och tv-sportens Johan Ejeborg höll upp sin mobiltelefon och visade mig en bild på Jessicas förskräckliga spagat och ett knä som gick åt alla håll.
Man talade om att Anja Pärson fattade rätt beslut, och Anja sa själv:
- Jag fick samma problem på samma ställe som Jessica, men jag hann se att snön var lös och valde att göra en stor sväng och tappa fart och glida ner i stället.
Vi talar om att fatta - ibland livsavgörande - beslut på nån hundradels sekund, i en hastighet man inte får hålla på svensk motorväg, med bara en människokropp att ta emot med.
Håglösheten stör mig
Man antydde men sa aldrig rent ut att olyckan kan ha berott på en arrangörsmiss, att man inte hasat backen tillräckligt bra (det får inte ligga så lös snö så nära banan) och att det tog för lång tid innan det åtgärdades - då hade redan Jessica Lindell Vikarby åkt.
Man ifrågasatte sjukvårdarnas kunskaper i backen och talade om protester, men det är så dags nu. För Jessica Lindell Vikarby är VM slut och hon är på väg hem.
Det som störde mig mest med den mediokra svenska insatsen i super-G i tisdags var håglösheten.
Anja Pärson kom med en vettig förklaring i går, och sa att efter tävlingen i Garmisch-Partenkirchen i söndags - och den långa bilresan hit - var det svårt att hitta tändning och hitta rytm och känna VM-känsla.
- Det är många som kände likadant som vi, det var som en axelryckning i tisdags, men nu är den dan överstökad, nu har vi tävlat och provat på backarna och jag kan lova att det blir en helt annan inställning i morgon och på söndag, sa hon.
Eller som det kan heta på Anja Pärson-språk:
- Det är bara att gå rakt på och kötta vidare.
Inte som hos Lagerbäck...
Efter presskonferensen gick jag mellan smältande snövallar under en stjärnklar himmel och blev plötsligt upphunnen av Anja Pärson.
- Herregud, får jag gå så här nära en världsstjärna utan att ha bett om lov och utan vakter? Det hade aldrig hänt i Lars Lagerbäcks värld, sa jag.
- Dan efter VM i Åre (där Anja regerade) åkte jag tunnelbana och folk frågade "Är du inte klok? Varför åker du tunnelbana? Hur vågar du?". Det är inte konstigt, jag är en normal människa och det är normalt att åka tunnelbana och gå så här på en gata, sa Anja.
Man kan, helt klart, konstatera att det är skillnad på folk och folk.
Av Mats Olsson
mats.olsson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan
