Tomas Pettersson: Fortfarande en bunt veka förlorare
Ingenting har hänt.
Sverige är fortfarande bara en bunt veka förlorare.
Kvällen var fuktig. Kvällen blev inne i denna kokong av stål kallad Tianjinstadion, så fuktig att alla vi åskådare dröp av svett.
Därför känns det lite märkligt att jag just sett en mental istid rullat in. Igen.
Än en gång har damlandslaget misslyckats i en premiär.
Än en gång är medaljchansen borta.
Än en gång beror det på att man vek ner sig.
Jag skulle kunna vara snäll och säga att Sverige dominerade den här matchen mellan minut 15 och 72. Jag skulle till och med kunna hålla med Thomas Dennerby om att Sverige egentligen är ett bättre lag än Kina.
Men det är bara meningslösa ord. Den här matchen avgjordes under den första och dryga sista kvarten.
Och då var de svenska spelarna bara livrädda.
Under veckan jag tillbringade med Dennerbys lag i japanska Fukuoka talades det väldigt mycket där i solskenet om tuffhet. Om att inte vara rädda. Jag tror Dennerby till och med använde frasen: Vi ska gå ut med inställningen att "här jävlar kommer Sverige - nu får ni passa er".
Jovars.
Jag kan tyvärr lova er att inte en enda kinesiska direkt kissade på sig av skräck när matchen blåstes i gång denna kväll. Sanningen är att när Hedvig Lindahl hämtade ut första bollen ur maskorna efter sex minuter hade redan Kina haft två dödligt giftiga hörnor.
Sverige?
Inte ett smack.
Efteråt pressades Dennerby i sin sjöblöta blåa skjorta angående bristande spelidéer, spelplaner och taktiska missar.
Jag tror faktiskt inte det handlar så väldigt mycket om det. Det här året har jag sett Sverige spela emellanåt alldeles lysande fotboll mot bättre lag än Kina.
Misslyckandet är på en helt annan nivå. Sverige rankas underligt nog som världens tredje bästa lag - men när det handlar om att prestera under press i ett mästerskap är vi en blåbärsnation.
I VM senast började Sverige med 1- 1 mot den tänkta slagpåsen Nigeria. Och sen var det mästerskapet förstört.
Kina i en OS-premiär var en betydligt svårare motståndare, men någonstans hade jag lurat mig själv att spelarna lärt sig läxan, växt med motgången, och mognat till ett lag redo att i alla fall utmana de stora.
Så jävla fel.
Allra tydligast var det efter Kinas 2- 1. Det var fortfarande gott om tid kvar, hemmalaget såg verkligen slutkört ut och oavgjort hade räckt för att Sverige skulle ha hela sin OS-framtid i egna händer.
Då, precis då, spelade Sverige sin allra taffligaste och mest skrämda variant av spelet vi kallar fotboll. På de 20 minuter som återstod skapades inget jag med bästa vilja kan beskriva som en rejäl målchans.
Och sedan var medaljchanserna i det här mästerskapet förstörda.
Fiasko? Inte än. Jag har aldrig trott att det här laget ska kunna ta en medalj, semifinal har känts tämligen maximalt.
Men nu är det faktiskt inte ens säkert att Sverige överlever gruppspelet.
Okej, jag tror Sverige ganska enkelt vinner mot Argentina. Jag har däremot inte en aning om Sverige klarar av Kanada i den sista gruppmatchen.
Det här är helt enkelt inget lag att lita på.
Så precis som efter den sista matchen i VM här i Tianjin i höstas satt Schelin, Seger och de andra med böjda huvuden i mittcirkeln efter slutsignalen denna kväll.
Det var den första bilden av en svensk instats i Peking-OS 2008.
Men det här kan mycket väl sluta med ett par veckor av blågula repriser av samma bildtema på arenor runtom Kina.
1- 2 mot Kina var inte vad det här landslaget behövde. Ett svenskt misslyckande innan invigningen ens ägt rum var definitivt inte vad vår sköra OS-trupp behövde.
Till sist: Norge-USA 2- 0. Samma Norge som Sverige lekte med i OS-genrepet. Samma Norge som hade tio raka förluster mot USA.
Jo, där har vi en del att lära.
Av Tomas Pettersson
tomas.pettersson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan