"Jag måste ligga på gränsen"

Per Fosshaug debuterade i elitserien 1986. Det här hände också det året:
...Sveriges statsminister Olof Palme mördas på Sveavägen i Stockholm.
...Europe får en monsterhit med låten ”The final countdown”
...Diego Maradona leder Argentina till VM-guld i Mexiko.
...”Jönssonligan dyker upp igen” visas på svenska biografer.
...Tv-spelet Nintendo
lanseras och gör världssuccé.
...Brottaren Tomas Johansson vinner VM-guld i tungvikt.
...Världens bästa dam-
fotbollsspelare, Marta, föds.
...En kärnkraftskatastrof inträffar i Tjernobyl.
...Hårdrocksbandet Metallicas basist Cliff Burton dör i en bussolycka utanför Ljungby.


Namn: Per Fosshaug.
Född: 24 februari 1965.
Bor: I Västerås med sambo, sex månader gamla tvillingarna Odd och Vilde samt en tolvårig styvson.
Klubb: Tillberga Bandy.
Meriter: Fem SM-guld med Västerås, fem VM-guld, Årets man i svensk bandy 1994.
Hobby: Golf.
Lyssnar på: ”Det står ’Slayer’ på jackan, men egentligen är jag en mes när det gäller musik. Det kan bli mycket smörigt.”.
Tittar på: Sport, nyheter och filmer.
Rädd för: Att bli sjuk.
Fortsätter: ”Så länge det är roligt.”

– Jag sparkade sönder en ruta på en nattklubb i Borlänge. Min jacka var kvar där inne och vakterna bara stod och hånflinade.
Så svarar Per Fosshaug på frågan: ”När var första gången du hamnade i blåsväder?”
– Det var första gången riksmedia skrev om mitt beteende. Svarta rubriker så klart. Det har blivit en del sen dess du.
Det är en behaglig sommardag på Frösåkers golfklubb, ett par mil utanför Västerås. Vi sitter i restaurangen. Pelle är artig och vänlig, men kan inte sitta still. Tidigare har han gett sig själv diagnosen: ”klockren ADHD”.
Hela tiden pillar han på nåt; han vrider och vänder på min bandspelare, fingrar på ljusstaken, smular sönder en servett.
– Varför gör du så där, frågar jag till slut.
– Gör vad då? svarar han.
Fosshaug är ofta på Frösåker. Som bäst har han gått banan på 69 slag, tre under par. Handicap: 1,6.
– När jag slutar med bandyn kommer jag nog att gå ner till scratch.
Men det lär dröja. Han laddar för ännu en säsong med Tillberga i elitserien.
– Och det lär inte bli min sista heller.
Här kommer vi in på huvudspåret. Pelle är 42 år, har redan vunnit allt, tjänar inga stora pengar, sabbar sitt rykte
genom alla skandaler.
Varför fortsätter han?
När han dessutom säger:
– Jag vet också att det blir fler skandaler. Det kommer att rinna över igen, det är sån jag är.
Varför fortsätter han?
För kärlek.
– Det är nånting… jag vet inte. Jag kan inte sluta. Glädjen över att få spela, att få vinna, tillsammans med andra. Det är fy fan så fint.

Borlänge, tidigt 70-tal.
Den plats som i dag går under öknamnet ”Gangsterstan” mår bra. Precis som övriga Sverige. Folkhemmet blomstrar. Invånarna har jobb. Segregation är ett ord som inte används.
Idrottsrörelsen är stark. Brage ångar på i fotbollsallsvenskan. Domnarvets skidklubb får fram flera bra åkare. Simklubben hör till landets bästa.
Unge Pelle Fosshaug idrottar också. Hela tiden. Klockan sex på kvällen är han oftast helt slut. Då släpar han på kudde och täcke, ut till sin mamma i vardagsrummet, och sjunker ihop framför tv:n som en urvriden trasa.
Han har två systrar, en äldre, en yngre. Mamman saknar
idrottsbakgrund,
liksom mannen i hemmet. Mannen
i hemmet som Pelle tror är hans riktiga pappa. Inte förrän vid 36 års ålder får han reda på att hans biologiske far är en annan man.
– Jag vill inte prata för mycket om det här. Jag skriver en bok nu där jag ska berätta allt. Den kommer lagom till jul.
Bredvid huset han växer upp
i ligger en liten plätt som fryser varje vinter. På den inleds
bandykarriären. Men han
cyklar också ofta till ishallen på andra sidan stan. Där möter Tomas Forslund (senare NHL-proffs) upp och tillsammans åker de skridskor tills benen värker. De år båda extrema vinnarskallar och pressar ibland varandra till en osund gräns. Då hänger smockan i luften.
Fotbollen är länge lika viktig som bandyn. Men när han är 18 får han problem med knäna. Det gör valet av sport enklare.

Borlänge bandy, Falu BS, IFK Vänersborg.
Men framför allt Västerås SK.
Han är 27 år och landslagsman när han flyttar till klubben som vimlar av stjärnor.
– Träningarna var rent djävulska. Speciellt jag och ”Larre” (Mikael Larsson) rök ofta ihop. Det var många slagsmål. Men ingen media bevakade ju bandy på det sättet då. Så ingen utanför laget fick reda på nåt.
Pelle Fosshaug är åkstark och målfarlig. Men även det heta humöret ser han som en tillgång.
– I början av karriären klippte jag till direkt om nån var ful mot mig. Det gjorde många rädda för mig. De visste att går jag på den där jäveln får han ett utbrott. Det kunde jag unyttja.
Vore jag spelare skulle jag provocera dig hela tiden.
– Och det gör spelarna. Men jag faller inte så lätt för det längre. Det är domarna jag blir förbannad på. När de skiter i att blåsa för fasthållningar.
Vi diskuterar en semifinal mot Edsbyn 2004. Fosshaug dunkade klubban i magen på Petteri Lampinen så att finländaren stöp. När Hans Andersson kom till Lampinens undsättning sänkte Fosshaug honom med en crosschecking.
Det blev hans sista match för VSK. Han stängdes av från bandyn under resten av säsongen och klubben ville inte förlänga kontraktet.
Men ångerfull?
Fosshaug säger:
– Det var inte så farligt. I den andra semifinalen slog Patrik Södergren Stefan Persson över halsen med klubban. Han kunde ju ha dött! Min dumma grej var ingenting jämfört med det.
Men om man radar upp alla ”dumma grejer” du har gjort…
– Så blir det inte så jävla mycket!
Jag tänkte säga: ”Så blir det ändå en del”.
– Jag tycker inte det. Det är småkrafs. Saker som händer i stridens hetta och som måste få hända i idrott.
Men att det så ofta är just du. Du saknar en spärr?
– Så är det. Jag har oerhört lätt för att gå upp i puls. Jag pratade med Hasse
Johansson (gammal bandystjärna) i går. Vi gick igenom gamla händelser och så fort han kritiserade mig blev jag förbannad. Då började blodet koka direkt.
Hur mår du när du sitter i omklädningsrummet efter ett utbrott?
– Jag kan väl känna att det där var inte så jävla bra. Men jag måste ligga på gränsen. Annars är jag värdelös.
Skäms du aldrig? Som i Örebro i vintras där du gick bärsärk på arenan.
– Jag fixade ju så att de fick nya skåp i omklädningsrummet! Jag drämde klubban i de gamla dåliga så de var tvungna att bytas ut. Nu står det nya skåp i Örebro. Thank’s to… (Pelle ler och pekar på sig själv).
Odlar du myten om dig själv? I våras dök du upp i tingsrätten med en t-shirt som det stod ”The Devil” på.
– Ja, man måste passa på. Och man måste kunna ha självdistans. Om jag
har varit dum så vet jag det själv. Jag behöver inte läsa om det i tidningen för att förstå.

Nu är Pelle i gasen. Pulsen stiger. Rösten går upp i falsett, orden peppras fram. Men när han får prata om julafton 2004 lugnar han ner sig.
– Vi firade jul hos min syster i Stockholm. Men så fick jag plötsligt det där suget: ”Jag måste i väg och åka lite”. Så jag drar till Zinkensdamm. Det är låst så jag klättrar över den K-märkta muren.
Inne på Zinkens is upptäcker Pelle Fosshaug två andra personer. Nån timme före Kalle Anka och hans vänner önskar god jul skrinnar han fram till dem.
– Det var två invandrare, en pappa och hans son. Jag minns inte var de kom ifrån, kanske Iran. Jag visade lillkillen hur man åker skridskor, diagonalåkningar och så där. Mot slutet blev han riktigt bra, det var härligt att se.
Visste de vem du var?
– Nej, det var det som var så skönt. Jag var bara en gubbe som ville åka lite skridskor på julafton.
Det är en stor liten historia.

Vi kör in till Västerås. I Pelles BMW finns två barnstolar. Han blev pappa till tvillingarna Odd och Vilde för ett knappt halvår sen. Han har också en tolvårig styvson.
– Jag älskar mina små. Men de har redan gjort mig sjuk flera gånger. Som bandyspelare är du alltid känslig för sjukdomar.
Från och med i år är Pelle även assisterande tränare i Tillberga. Och tränarrollen vill han utforska närmare i framtiden.
– Landslagstränare? Absolut. Det vill jag gärna bli. Om Stefan Karlsson, den galningen, kunde bli det borde jag också kunna.
Vi fotograferar honom på en kyrkogård i närheten av hans hem. Han går runt bland gravarna i bar överkropp och slår lite förstrött med sin klubba i luften.
– Det här passar väl bra? tjoar han. En 42-åring omgiven av gravstenar. Snart är gubben död!
Det sista vi pratar om är olika idrottsklubbar. Hur prägeln på laget påverkar spelare och fans. Västerås ansågs till exempel under sin storhetstid vara ett stöddigt gäng. Pelle bekräftar det, men säger att Hammarby också var lite väl kaxiga för några år sen.
Fotografen Jan Düsing lägger sig i samtalet.
– Men Hammarby är härliga ändå. Det har alltid varit en klubb med sköna kisar, säger Düsing.
Pelle nickar artigt.
– Absolut, sköna kisar. Sporten behöver sånt, bra rykte och så vidare. Javisst, javisst.
Han slår rastlöst med klubban i luften igen.
Ett par sekunders tystnad.
Sen ett leende och två ögon som lyser.
– Men hur kul vore det om alla var sköna kisar?

Av Johan Orrenius
johan.orrenius@expressen.se