Bilbao var länge den spanska stålindustrins huvudstad, lite grå och dyster. Men inte nu längre! I dag är det spännande arkitektur som gäller, nytänkande och djärva visioner. Hamnen och skeppsvarven som låg mitt inne i stan längs floden Nervións stränder blev omoderna, den vikande marknaden på 80-talet tvingade flera skeppsbyggare att lägga ner och hamnen behövde bättre ankringsmöjligheter, så den flyttades ut till flodmynningen i stället.
Och plötsligt var kajerna fria! Då passade stadens ansvariga på att göra rent hus och vände sig till de största internationella arkitekterna för att bygga nya kvarter, bättre förankrade i den moderna tiden.
Det renoverades och byggdes nya monument. En av symbolerna för det moderna Bilbao är berömda Fondation Guggenheim, museet byggt i glas och titan av arkitekten Frank O. Gehry.
Lika mycket som samtidskonsten som visas innanför väggarna, drar själva den futuristiska byggnaden till sig flera hundratusen besökare varje år. Hamnbyggnader har blivit kulturanläggningar – som Palacio de Congresos y de la Música, en modern tunnelbana har invigts, ny flygplats och flera nya broar och efter kajen ligger en tre km lång promenadväg, Paseo de la Ribera.
Andra kvarter har också förvandlats. Klostret La Merced har blivit en konserthall, el Bilborock, och en gammal biograf kulturcenter under namnet Café Antzokia.
Bilbao är i dag en stad i ständig förändring och trevlig att promenera i, med mycket att titta på, både gammalt och nytt.

Pintxos istället för tapas

Men nu är vi ju i Baskien och deras berömda pintxos lockar. Här heter det inte tapas utan pintxos, uttalas pintjos. Bästa stället för det är Café Iruña, ett gammaldags politiskt, litterärt café.
Dekoren är häftigt spansk-arabisk. Två barer och en salong med väggkakel, bardisk i koppar och i ett hörn av baren står en man och grillar små spett, pintxos morunos.
Här tillagas 18 olika pintxos om dagen.
Lördagar är det mest fart och när vi var där hade de redan serverat 1 950 pintxos.
Populärast är brödskivor med en bit tortilla eller serranoskinka på.
I övrigt serveras otroliga bakelseliknande saker med räkor, tomater, majonnäs och rivet ägg, friterad fisk på röd paprika toppad med grön pimiento, mjuk färskost inlindad i lax med hackade paprikor, ansjovis på hackad tomat och paprika i vinegrätt.
Allt detta äter vi med händerna och det blir ganska geggigt, men ack så gott! Fingrarna torkar vi sedan av på minimala pappersservetter som vi nonchalant kastar på golvet efteråt. Ja, så gör alla! Till allt detta dricker vi det lokala vita vinet txakoli.
Casa Rufo är ett annat ställe som lätt kan konkurrera med Iruña, men är helt annorlunda. En gammaldags härlig delikatessaffär med restaurangen innanför, i tre små rum som verkar ligga i vinförrådet. Maten är lika gammaldags som det charmiga stället. Här passar vi på att handla upp oss på lite roliga matkonserver, röda paprikor i allsköns inläggningar och stor vit sparris på burk.
På kvällen är det Le Casco Viejo som gäller. De gamla kvarteren, Siete Calles (de sju gatorna) som kvarteret heter, har kvar sin charm från förr.
Här ligger en myriad av restauranger och pintxosbarer. Under arkaderna runt plaza Nueva ligger en av de vackraste, Victor Montes på nummer 8.
Restaurang Victor, utan Montes på slutet, har också en tapasbar och ligger på nummer 2. På en liten gata, María Mufioz 8, runt hörnet från plaza Nueva ligger en bar som specialiserat sig på Meillones rellenos, fyllda musslor. Jättegoda. Calle Somera är en lite livligare och punkig bargata.

Modern arkitektur och vinframställning

Efter ett par dagar i Bilbao är det dags att röra på sig. Vi åker söderut, mot Rioja.
Också här syns den nya tiden. Bodegorna, som vingårdarna heter, har satsat lika hårt som i Bilbao och anlitat kända arkitekter för att bygga nya moderna bodegor.
Först ut var bodegan Ysios i Laguardia, nedanför bergskedjan Sierra de Cantabria. Den är ritad av Santiago Calatrava och dess vågliknande tak följer bergstopparnas konturer. Vintunnorna inne i bodegan är staplade i halvcirklar som följer samma vågor som taket. Mycket estetiskt.
Därefter följde välkända Marqués de Riscal i Elciego med samma arkitekt som ritat Guggenheim museet.
Här är taket ihopknycklat – för att påminna om en vinstock – i stål och titan som skiftar i silver, rosa och gult när solen skiner på det. Byggnaden är en rolig kontrast till den medeltida by den ligger mitt i.
Vina Real har låtit bygga en bodega i form av ett gigantiskt bordeauxfärgat vinfat, ritat av franske arkitekten Philippe Mazières.
Bodegan Lopez de Heredia i Haro har med hjälp av den irakiska arkitekten Zaha Hadid byggt en vinbutik i form av en vinkaraff. Inne i karaffen står, som en rejäl kontrast till det moderna, den kiosk i Art deco stil som byggdes till världsutställningen i Bryssel 1910.
Bästa harmonin mellan modern arkitektur och vinframställning hittar vi hos bodegan Baigorri i Samaniego. Sju terassvåningar längs en sluttning, till hälften inbyggda i jorden, i en atmosfär av hightech värdig en James Bondfilm.
Konstverket är gjort av basken Iñaki Aspiazu. Här följs kretsloppet som sig bör, druvorna fylls på högst upp i byggnaden, vintillverkningen följer sedan stegvis byggnadens våningar till nedre botten, där vintunnorna lagras. I en annan av de nedre våningarna finns en restaurang med fin utsikt över dalen.
De här nya bodegorna har förändrat hela bilden av Rioja som ända till nyligen suttit fast i instängd konservatism. Förr var det svårt att besöka en vinkällare, i dag har moderna marknadsförare öppnat bodegorna för besökare.
De flesta tar inträdesavgift på några euro men då är det också avsmakning av de fina vinsorterna. Boka tid för visning på de stora bodegorna, på de små går det bra att bara titta förbi.

Nobla Tempranillo

Rioja har fått sitt namn av rio Oja, en biflod till Ebre och är uppdelade i tre regioner, Rioja Alta, Rioja Alavesa i Baskien, och Rioja Baja. Rioja producerar huvudsakligen röda viner.
De dominerande druvorna är Tempranillo, ansedd som den noblaste, den komplementeras med Garnacha, Graciano och Mazuelo.
Först i slutet på 1800-talet började Rioja lagra sitt vin på ekfat. Det var fransmännen som införde den tekniken i Rioja, när vingårdarna i Bordeaux drabbats av sjukdom.
Amerikansk och fransk ek används i tunnorna och riojavinerna jämförs ofta med bordeauxviner.
När vi åker den här nya ”vinvägen” slås vi av hur fantastiskt vackert det är. Här är få turister jämfört med Andalusien och Costa Brava, till exempel.
Men det är det myndigheterna försöker ändra på nu, de vill göra Rioja till ett turistmål i sig – inte bara något man passerar längs pilgrimsvägen till Santiago de Compostela.
Det är här det ligger, intryckt mellan Kastilien, Navarra och Baskien i ett stenigt landskap med stora vidder.
Medeltidsbyn Laguardia som domineras av sin kyrka, Santa Maria de los Reyes blev utgångspunkten för vår upptäcktsfärd. Där hittade vi ett bra hotell, Marixa, med stora terrasser till varje rum och matsal med utsikt över vinodlingarna. Inne i byn ligger flera gamla bodegor med vinkällare sju, åtta meter under jorden, som är spännande att besöka. En del bodegor har egen bar där man kan smaka på vinet och handla.
På barerna kostar ett glas joven, ungt vin, ungefär sex kronor per glas och en crianza, längre lagring, ungefär 15 kronor. Och här liksom överallt går man sin pintxosrunda. Vi följde strömmen och det visade sig bli minst fem ställen per kväll.
Vi provar vinodlarnas egen specialitet, Patats à la riojana, som är potatis i bitar, kokt i vitt vin med lök, paprika, chorizo och vitlök. Det ser ut som en tjock soppa och är jättegott.
Vi besöker Briones och Haro, två centra för vinhandel med vinmuseer. Haro har en spektakulär vinfestival, Batalla del Vino, 29 juni varje år, då deltagarna krigar med vin!
Vi besöker också klostren Suso och Yuso i San Millán de la Cogolla, och åker till katedralen i Santo Domingo de la Calzada för att titta på hönsgården.
Där inne, i katedralens tvärskepp, bor till minne av en gammal legend en höna och en vit tupp – och 12 maj varje år offras de och blir utbytta.
Innan vi åker hem vill vi köpa med oss vin förstås. Det enklaste stället för det är på Vinoteca Landa i Labastida som säljer vin från hela regionen och i alla prislägen och vinerna är till och med lite billigare än på bodegorna!


Text av: Viveka Oftedal