Nu är det sjunde sommaren som hon och hennes man Owe Grandics driver vandrarhemmet. Gästerna bor i det gamla fyrvaktarhuset eller i ett annat litet hus på gården. Själva fyren är fortfarande i drift och syns 18 sjömil bort över havet vid god sikt.
Kajsa, Owe och deras lille son Odd flyttar ut på Högbonden varje år i maj och stannar tills det är dags att stänga i oktober. Allra finast är det i slutet av september:
– Bästa tiden på året är när det är fullmåne i september. Månen går upp bakom fyren och är helt röd. Då är det alltid fullbokat, berättar Kajsa.
Jag och fotograf Bea kommer dit i augusti och det är inte fel det heller. Vi får dela på det stora rummet ”Sol” med två våningssängar och solgul bröstpanel. Det är fyrvaktarens gamla rum och utanför fönstret sträcker sig havshorisonten längs nästan hela synfältet.
I dag har vandrarhemmet 28 bäddar i nio rum, de flesta med havet utanför fönstret.

"Att bara vara"

Hit kommer man för att ta det lugnt och titta på havet. Kajsa är en sträng vandrarhemsvärd som inte vill ha fel gäster:
– Ibland när jag pratar med folk som vill åka hit märker jag att det är ett stort festgäng. Då brukar jag säga att det kanske finns bättre platser för dem att åka till.
Kajsa kommer från Göteborg, är utbildad kulturgeograf med turisminriktning, hade jobbat på hotell och letade efter ett eget ställe att driva när hon blev erbjuden detta. Det har varit ett hårt jobb, men går allt lättare. För två år sedan byggde de en ny linbana som tar upp förnödenheter de 60 meterna upp till vandrarhemmet.
– Förut när folk köpte mycket dricka tänkte vi bara på hur mycket det skulle bli att kånka. Nu får de köpa så mycket de vill!
Vi sneglade avundsjukt på linbanan när vi själva knallade upp för stigen från färjeläget när vi kom. Men den är bara för Kajsa och Owe. Gästerna får vackert bära.
Och det gör vi så gärna. För när vi kommit upp kan vi vila och fika under björkarna i trädgården. Vi varvar ner och unnar oss fyrvaktarens fiskgryta som serveras i köket till middag. Samma rätt varje kväll, här fjäskas inte för gästerna. Och som brukligt på vandrarhem lagar de flesta ändå egen mat.
Nästa dag lämnar vi Kajsa och Högbonden. Vi har haft ett härligt dygn här, men blir det inte lite enformigt i längden?
– Jag tror det är hälsosamt att inte behöva välja mellan olika aktiviteter. Att bara vara är också att göra något.
Men på vintern flyttar familjen in till fastlandet:
– Det finns gränser för mig också. En öde ö med en och en halv timmes dagsljus per dygn är i styvaste laget.