När jag vaknade i morse trodde jag att vi skulle få ställa in vår vandring. Det åskade och blåste så balkongdörren skakade och strömmen gick på hotellet. När jag tittade ut piskade regnet vågrätt in från havet.
Men fem minuter senare var elektriciteten tillbaka och jag såg blå stråk på himlen. Nu är klockan halv elva och solen öser ner över våra bara axlar.
Att vädret kan vara lynnigt fick vi lära oss redan när planet plöjde genom åskblixtar ner mot Menorcas flygplats. Det är september och sommarens sol har bytts ut mot osäkrare sensommarväder.
Men vi har tur. Det regnar bara på nätter och morgnar, så fort vi går utanför dörren skiner solen. Och nu befinner vi oss alltså på vandring. Vi startade i den vita byn Es Grau och nu går vi med vår guide José Riera genom naturreservatet S'Albufera. Vi vandrar längs
Camí des Cavalls, en gammal ridväg som restaurerats och blivit vandringsled.
Camí des Cavalls går längs hela Menorcas kust och vi har tidigare gått delar av den både nära Cala Galdana i söder och vid Platges de Cavalleria i norr. Stigen är stenig och ibland smal och krokig, men inte svår att gå.

Här finns ingen allemansrätt

Efter en stund viker vi av från leden, ut på en udde. Solen bränner när vi lämnar pinjeskogen, men det är lagom varmt och det syns inga spår av morgonens oväder. Vi går genom ljungliknande snår, som river på benen när stigen blir smal.
Från udden ser vi till ön Ills d'en Colom. Där finns fina stränder men man behöver båt för att komma dit. Sommartid brukar det vara fullt av småbåtar i sundet berättar José. Nu ligger bara en enda där.
Åt andra hållet ser vi fyren Cap de Favaritx bortom ett av många gamla försvarstorn som ligger längs kusten.
Vi går tillbaka till Camí des Cavalls. Det är tyst, vi hör bara vinden och våra egna steg. Rosmarin växer vilt och lämnar en liten doft i vinden.
När vi kommer ner till vattnet igen ser vi en konstruktion av drivved som någon rest vid stranden. Den tidigare så lugne Jose blir upprörd:
- Vi gör aldrig så här. Det är turister som kommer hit och sätter upp meningslösa grejer. De verkar tro att de kommer till en obebodd ö där de kan göra som de vill. Men naturen ska vara orörd!
Så river han ner hela bygget med några kraftiga ryck.
När vi kommer in i skogen igen hör vi fågeltjatter. Annars ser vi inga djur, men det finns kaniner säger José.
All mark på Menorca är privatägd. Ägarna har gett tillstånd att gå på Camí des Cavalls, men här finns ingen allemansrätt och man bör inte passera stängda grindar eller murar.

Lämplig för lättare vandring

Vägen blir bredare när vi går mot en finca. Den är omgärdad av en mur och vi fortsätter utanför den längs havet. Vi har kommit till nästa vik. Så här skulle vi kunna fortsätta ända till Ciutadella längst i väster och tillbaka igen på södra delen av ön.
Men nu nöjer vi oss här och blir upphämtade med bil. Vägen tillbaka är obegripligt lång. Vi måste åka nästan till Menorcas huvudstad Maó (som också kallas Mahón) innan vi kan vända norrut tillbaka mot Es Grau. Vägarna på Menorca går nästan aldrig längs kusten utan man måste åka in till huvudvägen och ut igen.
Menorca är en kuperad ö, men utan långa backar - högsta berget El Toro når bara 357 meter över havet. Det gör ön lämplig för lättare vandring. Den viktigaste leden är Camí des Cavalls och det fina med den är att den går förbi alla stränder. Vilken badort du än bor på har du nära till leden och kan gå en bit till nästa strand, och nästa, och nästa... Bara du orkar gå tillbaka igen!