Vi kan se in i piloternas cockpit och vi hör kommunikationen med flygledaren. "Too low! Gear!" Men det är ingen fara och vi landar fint och mjukt. Piloten gör en elegant u-sväng framför flygplatsens lilla byggnad och fotograf Ylwa kan försiktigt bända loss händerna som den flygrädda tonårsflickan bredvid borrat in i hennes lår.
Vi har kommit till Fogo, Kap Verdes högsta ö. Hela ön är en vulkan och toppen mäter hela 2 829 meter över havet. Kontrasten mot badön Sal är enorm. I stället för platt stenlandskap finner vi branta gröna sluttningar. I stället för vita sandstränder ser vi här svarta berg fårade av het lava.
Högt uppe i kratern Chã das Caldeiras - där det var ett utbrott så sent som 1995 - lever cirka 1 600 människor. Vi ska dit upp, men vi startar vårt besök i öns huvudstad São Filipe.

Vacker grönska och vidsträckta odlingar

Stan är Kap Verdes tredje största, men det säger inte mycket i ett land med en halv miljon invånare. São Felipe är en småstad där arvet från tiden som portugisisk koloni syns tydligt.
Runt torget i stans äldsta del Bila Baxo ligger flera "sobrados" - koloniala byggnader där förr slavarna jobbade på bottenvåningen medan husets herrar bodde flott en trappa upp.
Vi får ett smakprov av Fogos lokala produktion av ost, papayamarmelad, vin och mycket annat under ett skuggande träd på restaurangen Tropical Club. Sedan kör vi upp mot vulkankratern.
Efter närmare en vecka på de karga öarna Sal och Boavista får våra ögon vänja sig vid en ny färgskala. Här är marken klädd i grönt. Det växer buskar och träd och vi passerar den ena odlingen efter den andra. Här odlas majs, banan, papaya, mango och mycket mer. På elledningar över vägen sitter gråhuvade kungsfiskare och spanar efter insekter. Mellan träden hänger jättelika spindelnät med stora gulsvarta spindlar.
I byn Monte Largo 900 meter över havet får vi bromsa och släppa fram ett gäng unga kvinnor med nyskördade bönor i stora säckar på huvudet. Strax efter kommer barn i blå uniformer på väg hem från skolan.
Vid gränsen till Chã das Caldeiras naturreservat mörknar landskapet. Vi stannar och klättrar ut i den stelnade lavan. Den ser svart ut men vid närmare inspektion skiftar den i rött, grönt, brunt, vitt...
Och mitt i denna ogästvänliga hårda terräng odlas majs och andra grödor. Vinplantor dras upp en och en i små gropar. De vattnas av sin egen morgondagg. Jorden är bördigare än den ser ut. Det som saknas är vatten.
Utanför den lilla byn Portela långt inne i kratern på 1 700 meters höjd spelar småkillarna boll på en betongplan. Strax bredvid ligger en liknande plan, men den lutar. Den har inget med fotboll att göra utan är en vattensamlare där det lilla regn som kommer samlas upp som i en tratt.
Runt de grå platta husen i byn är det riktigt grönt med träd och buskar. I bakgrunden reser sig de mörka bergen som tar tillvara den fuktighet som finns i luften och gör det möjligt att bo här.

Innergården är en oas

Vi kommer strax fram till det lilla pensionatet Pousada Pedra Brabo. Utifrån ser det ut som de flesta hus här, byggt av lavasten, platt tak, oansenligt. Men när vi kommer in till den ljuvliga innergården finner vi något helt annat. Här döljer sig en oas av ricinträd och buskar. I mitten växer en ensam julstjärna. Ett par kängor lutade mot ett träd skvallrar om att de flesta gästerna här är vandrare som vill tampas med vulkanen.
Runt gården döljer sig tolv enkla rum bakom skuggande portaler och i restaurangen serveras snart stekt fisk och det lokala Fogovinet som framställs av kooperativet intill.
Maten smakar utmärkt och när måltiden toppas av en hembakt paj inser vi att någon vandring på berget blir det inte denna dag.