På Korsika finns vandring för alla, från nybörjare till den äventyrlige som vill testa en av världens svåraste leder, GR20. Expressen Söndag har hittat betydligt enklare leder - utmed havet och längs med floder och raviner. Genom skogar och i den för Korsika typiska le maquis - en väldoftande knähög blomsterprakt.

Vi som vandrar har beställt en vandringsvecka med researrangören Langley och har staden Ile Rousse som bas. Olmi Cappella är namnet på dagens vandringsled. Längst fram går vår korsikanske vandringsguide Jacques. Ibland stannar han och klipper av en gren, eller berättar om en fågel eller växt. tTill exempel visar han svärmorsväxt.

- Detta är ett typiskt exempel på hur man förr lagrade vår traditionella ost, brocciu, gjord på get- och fårmjölk. Då hängde herdarna den här växten framför öppningen så att osten fick mogna i fred utan flugor och andra djur. Hellébore, eller svärmorsväxt som vi också kallar den, är giftig och luktar illa, berättar han.

Förutom intressanta växter ser vi också många spännande djur. Till exempel lyckas vi få syn på den ovanliga och ofarliga korsikanska eldsalamandern. Den är svart med gula fläckar.

- Ja, jag fångade den, hörs plötsligt en stolt kvinnoröst ropa.

Kvinnan har fångat en ödla med öglan längst ut på ett strå, så som Jacques lärt oss. Ödlan släpps fri efter en fotosession och vi återvänder till vår lunch.

Siv och Lena från Göteborg, som är mor och dotter, sitter lugnt i solen vid floden Tartagine och äter spenatravioli och sallad. Två andra modiga vandrare tar några simtag i flodens småkalla stridiga vatten på andra sidan stenbron.

- Nu har vi knappa tre timmar kvar att gå till bussen, säger Jacques leende. Vi packar snabbt ihop och Albin, vår svenske guide, kollar att vi inget glömt.

Under vår nästa vandring, mot San Pedrones topp, tror vi oss skymta den korsikanska nötväckan vid några tallar. I den mäktiga bokskogen hör vi en gök, som på franska mycket passande heter le coucou. Amatörornitologen Siv, ger oss de svenska namnen.

- Titta en örn, ropar ibland någon med exalterad röst.

- Ännu en glada, en röd, konstaterar Siv.

På 1 500 meters höjd äter vi medhavd lunch. Med fleece och regnjacka är det likväl småkallt men dimman ligger magiskt vacker över bergstopparna. Idag är det lite riskabelt att gå ända till toppen eftersom vägen dit är stenig och hal.

På nervägen förundras vi över ett mer än tusenårigt kastanjeträd med en omkrets på över elva meter. Kastanj används ofta i maten på Korsika. På hemvägen stannar bussen för en uppskattad "after walk" på en liten bar och kastanjeölen Pietra fyller glasen.

Att vandra på Korsika bjuder på varierad natur. En dag går vi genom Le Désert des Agriates - désert betyder öken och agriates kommer från det franska ordet agriculture, jordbruk, som förr fanns här. Här vandrar vi genom le maquis - lavendel, rosmarin, myrten, salvia, vita och rosa cistrosor fyller marken. Vi vadar över en bäck och fortsätter på slingriga stigar upp till den asfalterade vägen, bussen och utsikten mot stranden l' Ostriconi.

Vandringen genom Ascodalen går även den delvis genom le maquis. Vi känner igen maskros, liljekonvalj, svalört och smörblomma. Vi ser fritt betande kor i sällskap med en tjur. Samtalet går osökt till tjuren Ferdinand. Han som sitter under en korkek och luktar på sin blomma. Det finns korkek på Korsika och grisar går fritt på ön och äter ekollon och kastanjer.

I Ile Rousse vill man inte missa marknaden, den passar vi på att besöka. Där kan man varje förmiddag handla ost, färsk fisk, honung, olivolja, likörer, bröd och charkuterier som Prizutu, skinkan som lufttorkats i 18 månader.

Vandringsveckan med bas i sköna strandstaden Ile Rousse är slut och jag hyr bil för att upptäcka mer av Korsika. I Saint Florent, några mil norrut ligger lyxbåtar och restauranger på rad.

Jag snörar kängorna igen och går mot tour de la Mortella. Det är ett av de 67 bevarade tornen som byggdes i mitten av 1500-talet för att skydda befolkningen och upptäcka pirater i tid. Vandringen är lätt, mycket vacker och följer havets vikar utan större höjdskillnader. Denna vandring går att förlänga genom att fortsätta utmed kusten nästan till Ile Rousse, eller förkorta med en båttur från hamnen i Saint Florent.

I byn Patrimonio är det vinprovning som gäller. Vinhuset Clos Santini har en ekoodling och en nybyggd butik. Denna dag finns farfar på plats, liksom sonen och husets anställde vinexpert, en oenolog. Som svensk och vid ratten provar jag korrekt- tittar, doftar, smakar och spottar. Den franska familj som kom samtidigt spottar inte och lämnar butiken med fem lådor vin. Några kurvor längre bort ligger vinhuset Lazzarini. När en man från byn kommer gående med en dunk är det lätt att tro att han har slut på bensin, men det är bordsvinet han skall fylla på. Två euro litern kostar det.

Nästa stopp är Corte, öns historiska mitt. Här bor vi praktiskt och fint, i ett franskt gîtes, hemma hos. Det är gångavstånd till den gamla stadskärnan och starten för vandringen utmed Tavignanodalens flodravin. Ibland är vägen klurig och ibland är den mycket väl underhållen. Middagen är gemensam för alla gäster. Fru Marina lagar maten och maken Antoine underhåller med tips och kunskap. Hans far som bor i samma hus tittar in och hälsar på oss gäster, äter en lammkotlett och blir kvar till desserten. Vi alla njuter av den goda maten. Frukostens hemlagade marmelader och kastanjebröd är också utsökta.

Längst söderut på ön reser sig klippstaden Bonifacio. Vandringen till fyren Pertusato går utmed kalkklippornas djupa stup. Här är man mycket nära Frankrikes sydligaste punkt och har utsikt mot den italienska ön Sardinen. Det är tolv kilometer dit och vägen trafikeras dagligen med flera färjor.

Torsdagskvällar är det traditionella polyfoniska sånger, flerstämmig körsång, i kyrkan Saint Dominique i Bonifacio. För boende ligger hotellet Santa Rosa vackert. En trappa upp på restaurang Stella D'Oro är maten för gourmeter. Sjöborrar serverade i äggskal och ravioli med osten brocciu är några av rätterna.

I Bonifacio frågar jag en expedit hur lång tid det tar att köra till Ile Rousse.

- Det tar en månad, svarar hon med glitter i ögonen. Om du vill hinna se något ­utmed vägen tar det minst en månad.

Hon har rätt. Korsika kräver tid, land­skapet är så absurt vackert och vägarna ­oftast slingrande och smala. Vägen norrut från Bonifacio bjuder på klippformationer av högsta klass och vandringen till fiskarbyn Girolata, som endast nås till fots eller med båt i naturområdet Scandola, är också ­underbar. Det är bara att planera ännu en resa till Korsika.