Skärgårdskänslan håller i sig när vi åker mot hotellet. Här finns ingen asfalt och nästan inga vanliga bilar. Men till skillnad från på de flesta svenska skärgårdsöar är det tätt mellan restauranger och barer och längs stranden ligger det ena hotellet efter det andra.
Isla Holbox är en pytteö utanför Yucatánhalvöns norra kust, cirka tre timmar från Cancún. Hit finns ingen bilväg utan man gör som vi och åker över med färjan från Chiquilá på fastlandet.
Väl framme är det bara att ta av sig skorna och njuta, för det här är en barfotaö där både stränder och vägar består av fin snäckblandad sand.
Det finns inte mer än 400 hotellrum på 20 hotell på hela ön. De flesta ligger direkt på stranden. Så även vårt och min utsikt över vit sand, palmer, stråparasoller och det turkosa havet får mig att dra efter andan.

Med hopp om fiskelycka

Här kan man lätt tillbringa en vecka eller två med att ligga i solstolarna, plocka snäckor i sanden, läsa böcker eller promenera i vattenbrynet.
Men vi gör inte det. I stället åker vi redan dag två ut på en fisketur. Vi är ett tiotal personer i den lilla båten. Gustavo och Fabio som är skeppare respektive guide berättar om alla fiskar vi ska få: snapper, burra, canane, chachi… Snapper känner vi till, de andra har vi aldrig hört talas om.
Vi stannar mitt i havet och slänger i våra revar agnade med död fisk. Det nappar dåligt. Fotograf Tommy får flest fiskar, tre–fyra stycken. Bland annat en blåsfisk med hamsterlika tänder. Men den slänger vi i igen.
När vi så småningom ger upp tycker besättningen att vi fått för lite fisk till cevichen de tänker göra åt oss. Pelikanerna och måsarna som hängt runt båten blir också besvikna när motorn går i gång och vi fortsätter mot Isla Pasión. Den lilla ön ligger så nära Isla Holbox att man kan gå över när vattennivån är låg. Ändå är den så gott som orörd. Vi har bara sällskap av en sjöstjärna som spolats upp på stranden och pelikanerna som intresserat följer Fabios arbete med att rensa fisk.
De får i sig ett och annat fiskhuvud, men själva får vi vänta på lunchen. Först väntar ett besök på Isla Pajaros (Fågelön) inne i lagunen mellan Isla Holbox och fastlandet. Här har vattnet en helt annan färg, snarare olivgrönt än turkos.
Vi lägger till vid en lång träbrygga som leder till ett fågeltorn. Längre än så kommer vi inte på denna naturskyddade kaktus- och mangrovebeväxta ö. Vi stannar inte länge, men hinner ändå räkna in bland annat pelikaner, fregattfåglar, skarvar och hägrar.
Sista stopp blir vid cenoten Yalahau på fastlandet. En cenote är ett ganska stort hål i marken där vatten väller upp ur underjorden. Det kalla färskvattnet bubblar upp som i en jacuzzi när vi simmar över källan. Det är skönt att svalka av sig och ännu bättre blir det när vi får smaka på den goda cevichen som besättningen svängt ihop av fisken vi fick, marinerad i lime, tomat, lök och koriander.

Obligatorisk hummerpizza

När vi kommer tillbaka till Isla Holbox tar jag igen mig en stund i hängmattan utanför mitt rum. Framemot kvällen promenerar vi in till byn.
Vi var där redan i går och byn är inte större än att vi redan är igenkända och hejar på killen i hantverksbutiken och gubbarna i supermercadon. Vi går förbi torget på jakt efter butiken som säljer öns berömda glass, Maresa helado. Det visar sig att butiken också är ägarens hem, där glassboxen i princip står i vardagsrummet. Vi köper var sin bägare, det smakar gott och fruktigt.
Nästa stopp blir pizzerian Edelin. En hummerpizza här är så gott som obligatorisk enligt alla vi pratat med. Vi testar, men blir lite besvikna. Extra chili habanero-sås behövs för att pigga upp den.
Sedan händer inte mycket mer på Isla Holbox. I går var det lördag och lite livligare. I dag begränsar sig nöjeslivet till komedi på tv i en bar och stilla musik på en annan. Vi bestämmer oss för att avsluta kvällen med en michelada på baren Maracuja. Michelada är en grumlig blandning av öl, lime, chilisås och en del annat som man helst inte vill känna till.
Smakar inget vidare, så vi får skölja munnen med öl på strandhaket vid hotellet på vägen hem.