Mötet är chockerande: jag slinker in på "kungliga mumierummet" på Egyptiska museet i tron att få se en rad noggrant inslagna kroppar.
Men mumierna är öppnade och i montrarna möter oss ett antal blottade, uråldriga lik. Somliga är tärda och närmast skelett, men andra är ytterst välbehållna och chockerande lika personer som just slutit sina ögon.
Som Ramses II. Denna faraons stora berömdhet beror främst på hans långa regenttid: Ramses II hann bygga (och lämna efter sig) fler tempel och monument än de flesta andra egyptiska härskare.

Intakta drag

Framför mig ligger en människa med snart sagt alla drag intakta, en genuin personlighet och det är omöjligt att inte fara ut i fantasier om att han plötsligt skulle slå upp sina ögonlock.
Det är som att stå framför en sovande Julius Caesar eller Gustaf Vasa - overkligt och mycket kittlande.
Ramses II syns lite här och var.
Jag besökte Egypten och Kairo för första gången för drygt ett år sen. Kort där­efter utbröt den revolution som störtade den avskydde president Mubarak (revolutionens ettårsdag firas nu på onsdag, den 25 januari). Det lyckosamma folkupproret hade dock en baksida. Turismen, Egyptens näst viktigaste inkomstkälla (efter Suezkanalen), stannade av.
Sen i höstas går charterresorna igen, men riktigt samma fart som förr har ännu inte uppnåtts. Guidebokens varningar om köer på Egyptiska museet känns larviga när vi i stort sett har byggnaden för oss själva.

Dramatiken märks lite

Under våra dygn i staden (i förra veckan) märks mycket litet av dramatiken för ett år sen. Vid centrala lilla torget Talaat Harb tycks en skara om så där sextio personer ha för vana att hänga med protestbanderoller varje kväll. Och presidentpalatset är omringat av tanks och taggtråd. Den mest dramatiska påminnelse utgörs av regeringsbyggnaden som står kvar som ett utbrunnet betongskelett vid Nilens strand alldeles intill Egyptiska museet.
Under oroligheterna kom det uppgifter om att museet skulle ha plundrats, men enligt vad som sägs mig förekom inget sådant. Däremot slickade lågorna från regeringsbyggnaden museets tomtgräns (dock utan att göra allvarlig skada).
Att mångmiljonstaden Kairo har många olika ansikten understryks av min visit nummer två.
Första gången äntrade jag staden söderifrån. Vår färd gick utmed Nilen och ett jordbrukarsamhälle förvandlades mycket långsamt till storstad.
Utbrunnen regeringsbyggnad bredvid Egyptiska museet. Foto: Cornelia Nordström

Doft av Indien

Åsnekärror fyllda med frukt och grödor, bondkvinnor med jättekartonger på huvudena, "City of garbage" där folket lever som på en soptipp och "City of death", en hel stadsdel på en kyrkogård - fattigt men exotiskt och med en doft av Indien.
Nu far vi in från flygplatsen i norr via en gigantisk motorled kantad av pampiga jätteanläggningar typ militärskolan och serveras Kairo som modern, grå storstad.
Vårt hotell ligger centralt vid Nilen och Tahirtorget, men också alldeles intill en mycket komplicerad trafikplats. I Kairo är markerade övergångsställen sällsynta och trafikljus för gående en sann raritet. När vi ska ut på stan blir det som att korsa tre hårdtrafikerade E4:or på raken. Hjälp!
När jag ber Tamer, 33, att berätta om sin hemstad är detta det första han tar upp:
- Värst är trafiken. Näst värst är också trafiken, säger han skrattande. Och sanningen är att det inte går att fixa problemet.

Exotiskt skådespel

Kairo har sina givna turistmål som pyramiderna i Giza och den gamla kristna (koptiska) stadsdelen. Men det är också en fantastisk stad att vandra runt i. Själv tar jag en heldagspromenad via det centrala shopping-distriktet till "islamiska Kairo" med sin enorma marknad vid Khan al-Kahlili och tillbaka via presidentpalatset Abdeen Palace. Det är ett makalöst, exotiskt skådespel. En scen fastnar speciellt:
Ett egyptiskt par står vid en smal avlöpare till Nilen med nio stora pappkartonger bredvid sig. Maken går ledigt och tomhänt över spången - efter följer kvinnan med tre kartonger balanserade på sitt huvud. På andra sidan spången står två vuxna män, antagligen parets söner. De två vänder tillbaka över spången med kvinnan för att hämta resten av lasten.

Kvinnan bär tunga lasset

Återigen lastar kvinnan tre kartonger på huvudet. Medan hennes två stora söner till- sammans kånkar de övriga tre lådorna mellan sig.
Kairo vimlar av "kartongladies". Foto: Cornelia Nordström
I den här kulturen är det kvinnan som bär det tunga lasset. Är man vaksam syns det överallt. I shoppinggallerierna är det hustrurna och döttrarna som släpar kassarna.
Många yngre jag talar med är uppgivna över revolutionen och bristen på verklig förändring.
Tyvärr är det svårt att säga emot. Kairo och Egypten är svåremotståndliga upplevelser men också bergfast förankrade i ur- åldriga vanor.