Frågan är om inte Marockos omsusade ”bad boy” i skärningspunkten mellan Nordafrika och Europa, Medelhavet och Atlanten, är en av de allra mest mytomspunna städerna. Få städer har så maffigt tagit för sig vad gäller mystik och magi som lilla Tanger.
Under de vilda fria åren från 1923 och fram till 1956, styrdes Tanger som en ”internationell frizon” av åtta länder, däribland Sverige. Det är väl enda gången som vårt land deltagit i att skriva historia genom att mer eller mindre öppet godkänna droghandel, spionage, vapenhandel, penningtvätt och människosmuggling. 1942 hade Tanger 15 synagogor, 13 moskéer, sex katolska kyrkor och tre protestantiska. Viktigare för det så attraktivt skamfilade ryktet var tolv så kallade ”europeiska” bordeller och 15 ”muslimska”.
Det är min första kväll i Tanger. Från det gamla kulthotellet Continental – så romantiserat i Bertoluccis film ”Den skyddande himlen”, baserad på Paul Bowles erotiska och exotiska roman med samma namn – beger jag mig ned och in i de mörka backarna vid hamnen, till legendariska baren Tanger Inn. Foton på alla beatniks gudfader, Allen Ginsberg, hänger på väggarna. Bredvid är det billiga bedagade Hôtel El-Muniria, där William S Burroughs, hårt nedgången av heroin, fick ur sig sin berömda kultroman ”Den nakna lunchen” för drygt femtio år sedan. Dagens unga coola gäster – som alla tycks gå i Franska skolan, Spanska skolan, Amerikanska skolan – flyter mellan sina språk, nationaliteter, kön, alkohol, diverse substanser i tiden, till allra senaste arabiska gangsterrap.
Nästa dag parkerar jag mig nyfiket på den gamla mötesplatsen och torget mitt i medinan – Petit Socco. Klassikerna Café Central och Café Tingis sjuder av liv. Ut ur vindlande gränder och mörka prång väller grupper av ”dagtrippande” turister från Spanien. De lotsas från blodiga slippriga golv i köttbasaren och väldoftande kryddor till mattor, krukor, pottor och annat som får det att klia i shoppingfingrarna. Väl påläst i stadens obskyrt förflutna, försöker jag insupa mer riskabla transaktioner vid borden bredvid. Men tvingas erkänna att de holländska kvinnorna på ena sidan pratar om Matisse. De unga tyska och marockanska grabbarna bakom mig är djupt försjunkna i fotboll. En man iklädd fez och med en fetlagd kroppshydda lyckas dock pressa fram ett lätt snuskigt flin. Bara servitörens lätt slitna solkiga kavaj utstrålar löftet om en tid som flytt.

Från Truman Capote till Beatles

Mycket har förstås hänt i Tanger sen Paul Bowles och William S Burroughs lockade hit sina likasinnade i ett 30 år långt lämmeltåg med all världens produktiva och partysugna olycksfåglar. Från Truman Capote, Tennessee Williams, Jean Genet, Joe Orton till alla Beatlar och Stones plus allsköns hangers-on som tänkas kan: 50-talets beatniks, 60-talets hippies, 70-talets sex, drugs & rock'n'roll.
Motpolen var ett glamouröst ogenerat café society. Partyprinsessa och olycksfågel under alla år var Barbara Hutton – ”stackars lilla rika flicka” – i sitt magnifika restidens: Sidi Hosni. Få palats har så badat i Hollywoodkändisars och kungligheters dekadens – uppblandat med lokala excentriker plus amerikanska flottan på besök. Nu i modern tid lyckades tidningskungen Malcolm Forbes slå henne på fingrarna genom att chartra Concorder och jumbojet och flyga in 800 av världens rikaste till 70-årsdagen i sitt Palais Mendoub.
Tanger var länge på den gamle kung Hassans ”shitlist”. Nu toppar det i stället stadslistan hos den yngre, modernare och positive Mohammed VI, kallad ”M6” av sina beundrare. Ny ledare i staden är utsedd – Hassad, mannen som gjort Marrakech till en chic turistmagnet. Djuphamn, den täta färjetrafiken från Spanien, plus nya industrier har flyttats utanför staden. Den gamla strandpromenaden, Avenue Espagne, påminner mer och mer om den i Nice. Franska innearkitekter som Jean Nouvel är på plats. Nya topphotell skjuter i höjden.
Den gamla kasban och de exklusiva villakvarteren har fått häftiga nya hotell. Ständigt berättas vilka fotomodeller, fotografer och designers som sitter i havsbrisen på Hôtel Nord-Pinus takterrass. Eller hur Matt Damon med följe gömmer sig på Villa Joséphine vid inspelningen av ”The Bourne Ultimatum”. Staden har förstås sin egen sympatiska modeguru som dansar i all världens medier, Salima Abdel-Wahab, vars butik Excentrica anses hetast i Marocko.
Många kan sitt Marrakech utan och innan, och somliga tror sig kunna Casablanca, bländade av den klassiska filmen med vår egen Ingrid Bergman tillsammans med Humphrey Bogart. Det roliga är förstås att manuset till ”Casablanca” handlade om Tanger. I sista stund klev dock någon Hollywoodproducent in, utbrast att ”Tangier” var ett dåligt namn på en film och bestämde i stället bryskt – ”Let’s go for Casablanca”.
Nu när jag sitter på gamla kära Café Hafa, så är det som om tiden stannat av, när man sveps in i samma rök av kif och doft av hasch, som alla andra som suttit här genom åren. Då, när det var européer som var på flykt, så var ju människosmuggling något ”fint”. I dag, när det är fattiga araber och afrikaner som sitter här och blickar mot Europa, så har samma yrke fått något mer kriminellt över sig. Kanske är det symboliskt att en arrogant Bernard-Henri Lévy, den franske filosofen, köpt villan bredvid Café Hafa, byggt en hög privat mur, som skymmer hela utsikten mot den vackra vita staden för alla oss andra.
Men hur dagens nymodigheter än äter sig in i Tanger, så kan jag inte göra annat än sända en tanke till gatpojken Muhammed Shukri, som blev en av Marockos ledande författare (”Det nakna brödet”). För att citera allas vår så älskade DN:s kultursida: ”han svälter som Hamsun, horar som Genet, knarkar som Burroughs – men älskar som Stendhal”.
För så är och förblir Tangers rykte i mångas hjärtan.


Text av: Bobo Karlsson