Tåget från Lund via Berlin, München och Verona tar 25 timmar. Det är lång tid, men man kommer fram. Väl på plats väntar Grado, en italiensk småstad som kan te sig oansenlig och alldaglig i början, men som vinner i längden.
Vi åker dit i juni när säsongen just har startat. Än har inte så många turister hunnit anlända och det är gott om lediga solstolar vid havet. Stranden känns gammaldags välordnad med sina kompanier av parasoller och omklädningshytter i sorterade färger.
Inte så konstigt kanske, för Grado är en badort med anor. Redan när staden och landskapet Friulien hörde till Österrike-Ungern före första världskriget var det här en bad- och kurort för den habsburgska kejsarfamiljen och societeten. I dag är Grado en badort för alla, förutom italienare är stan populär bland österrikare och slovener.
Plötsligt avbryts vår promenad när en äldre man i ärtgröna, blommiga badbyxor och lika grön keps hejar och börjar prata med oss. Jag känner först inte igen vår hotellvärd Ferdi i denna informella klädsel. Han berättar att han brukar ta en tur ner till stranden på eftermiddagen, när det inte är så mycket att göra på hotellet.
Det är trevligt med en liten pratstund och jag känner mig nästan som hemma.

En levande småstad

Det är lätt att göra sig hemmastadd i Grado. Staden är inte stor. Strax ovanför stranden går gågatan Piazza Duca d'Aosta med restauranger och fisk- och grönsaksmarknad. Charkuterier finns också, varför inte köpa en lufttorkad skinka från byn San Daniele uppe i bergen? Besöker man marknaden några gånger får man snart heja där också.
Grado har bara knappt 9 000 invånare, men på sommaren finns här tio gånger fler turister. Ändå är det inte svårt att hitta ställen dit lokalbefolkningen går. På lilla baren Da Rino sitter några gubbar och höjer glasen mot oss när vi vill fotografera. Och ut ur kyrkan väller folk från mässan på söndagsförmiddagen. En populär manskör drog extra publik i dag.
Det första intrycket när vi kom till Grado var att det var en ful stad. Men en promenad i de äldre delarnas vindlande gränder övertygade oss om motsatsen. Här finns rustika medeltida hus med oväntade prång och trappor på fasaderna. Cyklar och pelargoner bevisar att det är en levande stad vi besöker.
Grados nyare delar är inte lika insmickrande, men vinner i längden om man vill känna sig mer hemma än som en turist. Området runt den Y-formade hamnen är anmärkningsvärt lite turistexploaterat. Här kliver jag över fisknät i stora högar, men hittar bara några enstaka restauranger och enkla barer samt en utflyktsbåt som lockar med turer i lagunen innanför stan.
Turisterna flockas i stället på stränderna och runt torget Campo San Niceta. På torget finns flera uteserveringar där stämningen kan bli hög och det sjungs allsång när vi passerar en kväll.

Vinbarerna ett kvällsnöje

Men inte ens torget tillhör bara turister. I ett hörn har Grados blodgivarklubb sin lokal. Därifrån hörs också glad musik och när vi kikar in ser vi en bar omgiven av uppsluppna äldre blodgivare av manligt kön.
Restauranger finns det gott om, liksom vinbarer, som är Grados främsta kvällsnöje. Här beställer man vin per glas. Gärna det lokala friulianovinet eller prosecco, lätt mousserande vitt vin.
På Collios gröna kullar norr om Grado odlas friulianodruvan. Eller tokaj som den heter i Ungern. Det är samma druva, men EU har satt stopp för namnet tokaj utanför Ungern så man döpte helt enkelt om druvan till friuliano. I Ungern är tokajer oftast söt, men här gör man torrt vin av samma druva.
Allessandro Pascolo är vinbonde i vinbyn Ruttàrs i Collio och sommelier och han älskar sitt vin.
- Vi vill ha själen från vårt land in i flaskan, förklarar han och öppnar en Friuliano 2006 som vi alla får smaka och jämföra med 2008:an vi just testat.
Här tillverkar Allessandro och hans familj cirka 30 000 flaskor om året.
- För mig är stora industritillverkade viner "cocacolavin". De smakar likadant varje år.
Pascolos viner säljes framför allt i Italien, men även i grannländerna. Inte i Sverige. Det lönar sig inte.
- Sverige vill ha kvalitet till lågt pris, det är det enda vi inte har. Det är ett problem för er. Kanske för mig också, men mest för er.