Den här historien börjar för många år sedan. I Årrenjarka, som ligger i långt upp i ljusa Norrbotten. Vi serveras fjällröding till lunch. När jag tar den första tuggan förstår jag att jag aldrig har ätit fisk förut.
Nu, många år senare far jag, som man säger här, norrut igen. Som en spårhund söker jag efter Norrbottens unika smaker.
Jag börjar i Kiruna, och konstigt nog på en campingplats, Camp Ripan. Monica Lind som driver campingen säger:
- Maten kan vara själva anledningen till resan, likväl som man åker till Italien kan man åka till Norrbotten för att äta.
Och det gör vi. I matsalen dukar Johan Nilsson, kock och köksmästare på Ripan fram den ena delikatessen efter den andra. Inget vi sätter i oss har färdats speciellt långt. Vi äter gravad ripa, souvasrökt renfilé, röding, lax och abborre, allt från orten. Majonnäsen till fisken är smaksatt med granskott: från skogen precis utanför. Samerna åt mycket granskott förr i tiden, de är rika på c-vitamin.
- Bären ni äter är plockade av Åsa Larssons pappa, talar Johan om när han bär in desserten som bokstavligen exploderar i munnen, som ett fyrverkeri.
Han fortsätter att berätta om maten. Souvas, som jag trott var en speciell maträtt får jag lära mig att det är ett sätt att röka, även det enligt samiska traditioner. Man röker på låg temperatur i fyra timmar, som smaksättning innan man tillagar maten.
Maten han serverar är både vacker och smakrik. Johan komponerar menyerna utifrån de åtta årstiderna, som man har här i norr. Alla våra fyra årstider har en förårstid, och då finns det alltid något i naturen att ta tillvara.

Nu går det uppåt

Måltiden blir en fantastisk start på vår resa som nu fortsätter - uppåt.
Nikkaluokta, Kebnekaise - smaka på namnen. Nu går det uppåt. Från Nikkaluokta fjällstation tar det cirka fem timmar att vandra till Kebnekaises fjällstation, därifrån utgår vandringen mot toppen. En äldre man säger med glimten i ögat.
- Är man vältränad tar det cirka åtta timmar, annars får du nog lägga på minst ett par till... Han ser ut som om han tar sig upp till toppen på två kliv.
Vi förstår vinken och kikar på fjällstationens meny i stället.
- Vi har inte hamburgare på menyn, inte varmkorv heller, säger Margareta Sarri som driver Nikkaluokta fjällstation. Vi nickar nöjt och tänker att efter tolv timmars vandring så sitter det nog fint med tjälknöl på älg eller renskav.
Vintern är egentligen den tid flest människor besöker Norrbotten, det är snön och alla exotiska aktiviteter som den kan erbjuda som drar. Men just här är det sommaren som är den stora årstiden. Leden från Nikkaluokta är en avknoppning från Kungsleden, som går från norr till söder. Startar i Abisko och går ända till Hemavan, leden är drygt 40 mil lång.
Det går inte att stå här i dalen och vara oberörd av detta landskap. Det är något så speciellt. Höga berg som inte är i vägen, hur går det ihop. Man känner sig fri av de oändliga vidderna.
Vi fortsätter längre norrut, förbi Abisko och Björkliden - Riksgränsen är målet. När vi passerar Lapporten blir vi stumma igen. För samerna var bergen heliga - det är inte alls svårt att förstå när dessa vyer dukar upp sig framför dig.
I Riksgränsen är det också vandring och god mat på menyn. Men här är vandringen vildare.
- Går du Kungsleden träffar du folk längs vägen titt som tätt. Här kan du ge dig ut på fjället och inte träffa en människa på flera dagar, säger Patrik som driver Hotell Meteorologen och har jobbat som guide här i många år. Sommar som vinter. Fjällen lockar, höjden, friheten och rymden...

Planerar för rymdturism

På tal om rymden - här i norr har man inga gränser. Räcker inte Kebnekaises 2 111 meter så ge dig iväg till Rymdbolaget - här planerar man för rymdturism. Det låter inte klokt, och det är det säkert inte heller. Men faktum är att det går att köpa biljetter till rymden. 250 000 dollar kostar det visserligen, men då får du en resa. Dock tidigast 2012 från USA och ett år senare från Kiruna.
Det Sverige och Kiruna ska bidra med är en Spaceport. En flygplats för rymdfarkoster enkelt beskrivet. Det som behövs för att få till en sådan har man just här. Luftutrymme, obebodd mark plus massor med erfarenhet av rymdforskning.
Vi får se en film över hur dessa färder ska gå till - vad som händer i farkosten. I fyra minuter ska passagerarna kunna sväva omkring i tyngdlöshet. Går allt enligt planerna ska man på tio år få iväg 50 000 tusen personer ut i rymden. Konstigt nog verkar det inte omöjligt efter den presentation vi får av Rymdbolaget.
Nu gäller det att landa ett tag. Och som vanligt i dessa trakter blir det en rejäl landning. Kontrasterna är otroliga. Rymden byts mot gruvmörkret. Här nere är det så kolmörkt så att om strömmen skulle gå - vilket den absolut inte får - finns det inte en chans att hitta ut. Mörkret sluter sig om dig och är helt ointagligt. Nyss sken solen, dygnet runt, nu är det mörkare än natten. Nyss var vi i rymden, nu är vi på väg ner på 500 meters djup. Längre får besökare inte komma. De som arbetar här är nere på 1 345-metersnivån. Jag är väldigt nöjd med att stanna på 500 meter.
Samerna visste att det var något speciellt med de två berg som är Kirunas huvudnäring i dag, Luossavaara och Kiirunavaara. Det kom konstiga stenar därifrån. Stenarna visade sig för hundra år sedan vara järnmalm. Så tog staden Kiruna form. Kiiruna som på samiska betyder Ripa och Luossa som betyder lax blev LKAB. Och gruvan visar inga tecken på att sina, malmen blir bara renare ju längre ner man kommer.
Förutom malm så finns det även delikatesser i en av de gamla gruvorna. En företagsam man insåg att här kan man skapa de perfekta förutsättningarna för en svampodling. Så vägg i vägg med malmbrottet ligger en shiitakeodling.
Nu är det bara ett bad som saknas. Avstånden är långa, så vi har cirka 40 mil till kusten. Vägen dit är vattenkantad. Vi följer Torneträsk en bit, som går över i Torne älv. Den fiskeintresserade har kommit till sitt paradis här. Med två orörda älvar som rinner ut i Bottenviken finns det så många fiskeplatser att man garanterat kan hitta sin alldeles egen. Och vill man bara njuta av fisk så är det också möjligt. Ett stopp vid Kukkolaforsen är ett måste. Kommer du i rättan tid så håvar man sik här - stående i forsen. Det är ett skådespel och fisken kan inte bli färskare. Vägen från Kukkola till Haparanda går längs med älven och är otroligt vacker. Landskapet är helt annorlunda, Det är fortfarande öppet, men platt. Påfallande platt. Stora pampiga gamla gårdar ligger vid älven, vissa övergivna, andra välmående. Ju närmare Haparanda vi kommer desto tråkigare blir landskapet.
Men i Haparanda är man lycklig. Ikeaetableringen har givit den lilla orten nytt blod.
Det visar sig dock när vi kommer till jätteanläggningen Camp East att det inte riktigt blir så strålande som man hoppats. Anläggningen byggdes för att husera tusentals Ikeaturister som skulle komma hit för att shoppa. Med dessa avstånd gör man knappt en dagsresa trodde man, men det visade sig vara fel. Så Camp East har fått tänka om. Nu ska här byggas Sveriges nordligaste spa. Läget är super. Precis vid älven.
Men vi vill ut på sjön.
Skärgården mellan Haparanda via Kalix ända ner till Luleå är fantastisk. Orörda öar, kilometerlånga sandstränder och så klart bastustugor, som är öppna för alla.
Vi träffar Kaj, en äkta norrländsk mångsysslare. Han gör allt från att flytta hus ute i skärgården till att guida besökare.
Hur lång tid tar det med båt till Sandskär härifrån, frågar jag. Sandskär är den ö jag minns bäst från mina somrar här uppe.
Vi lägger till vid bryggan och går raka vägen till den vedeldade bastun som är i full gång. Bara att lägga in mer ved, och veden ligger så fint huggen på plats. Vi sitter och värmer oss, njuter av den speciella känslan och doften av vedbastun. När vi fått nog av värmen så är det bara att kasta sig i havet. Gång på gång - hela dagen och halva natten. Dag och natt har en förmåga att smälta ihop här i ljusets land.
Det är lätt att tro att vattnet aldrig blir varmt här i norr, men så fel! Bottenviken är ganska grund och solens alla timmar värmer den till absolut badbar temperatur.
- Ju finare väder det är, desto längre tid tar resan ut, svarar Kaj.
Låter ologiskt i mina öron. Men färden är kantad med små kobbar och skär där det bor sälar. Och det vill man ju inte missa!
Tar du dig ut till Sandskär så stanna några nätter. Här kan du hyra en fiskestuga. Vandra på garanterat okuperad mark, fiska, bada och jaga solen. Nu har vi lämnat midnattssolens land, men nätterna är vita ända till slutet av juli. Så du kan flytta från sten till sten och tanka så mycket solljus att du klarar dig till nästa sommar.