En lång stund sitter vi som insvepta i drypande, kalla filtar och huttrar. Sikten är några meter. Så, plötsligt, dyker de översta våningarna på ett av husen bortom stranden upp i en glipa i dimman. Sedan ser vi människor omkring oss och strandlinjen. Sakta drar sig dimman ut över havet igen och löses upp.
Det är ett magiskt skådespel – och allt händer inom loppet av en halvtimme.
Det var här på den portugisiska rivieran, i Estoril och Cascais, som badturismen i Portugal föddes på 1870-talet. Kung Ludvig I flyttade sitt sensommarresidens till en gammal borg i Cascais för att njuta av det milda klimatet, det kalla hälsosamma havsvattnet och de varma källorna. Adeln och Lissabons rika följde naturligtvis efter.
Under mellankrigstiden var Estoril ett av Europas populäraste resmål. Och under andra världskriget samlades avsatta kungligheter här tillsammans med många författare, konstnärer och journalister.
Med chartern blev Estoril också ett populärt resmål från Sverige. Och många var de som upptäckte att havet, även på sensommaren, kan vara flera grader kallare här än hemma.
Så badfolket drog söderut – till Algarves ljumma vatten.
Men Estoril och Cascais är fortfarande populära resmål. Vi for hit för att se varför. Och hittade flera bra anledningar.
Och då har vi inte ens räknat med underbara Lissabon, som ligger mindre än en halvtimma bort med tåget.

En levande fiskeby

Det är bara tre kilometer mellan Estoril och Cascais. Längs gångvägen ligger små vikar med sandstränder. De flesta har EU:s blå flagg, och kantas av hundraåriga tjusiga villor, sommarstugorna som Lissabons rika lät bygga när de följde efter kungen hit.
Utan tvekan vilar en förnämare air över Estoril och Cascais än de flesta andra badorter. Tänk snarare på Cannes och Monaco än Benidorm och Alanya.
Cascais är trevligast, en levande fiskarby. Nedåt vattnet ligger låga fiskarstugor med gröna fönsterluckor.
Vi spanar på väggarna efter det vackra blå-vita kaklet, som är så typiskt för Portugal. Det finaste hittar vi mellan fönstren på kommunalhuset från 1600-talet. Vid det trevliga torget Praca de Outubro börjar också stadens lilla turistcentrum med krogar, barer och butiker.
På eftermiddagen ser vi de färg-glada fiskebåtarna landa sin fångst av bläckfisk, plattfisk och krabbor. Exakt klockan 17 börjar fiskauktionen i skjulet strax ovanför hamnen. Vi står på läktaren och förundras över hur låda efter låda säljs utan att ett ord yttras – tills vi upptäcker handlarnas trådlösa sändare.

Pompösa Estoril

Vi följer kusten västerut från Cascais. Nedanför det gamla fortets murar ligger den moderna marinan med sitt köpcentrum. Det motsvarar inte precis vår idealbild av ett mysigt ställe. Men här lär vara riktigt bra tryck på kvällarna under sommarhelgerna. Några kilometer längre bort ligger Helvetesgapet, Boca do Inferno. När vindarna ligger rätt åstadkommer havet dån och väldiga vattenkaskader i grottorna.
Längre ut, när kustlinjen vänt sig mot väster, ligger den magnifika sandstranden Praia do Guincho. Här är havet vilt och dramatiskt och lockar duktiga surfare och vindsurfare.
Ännu längre västerut ligger det europeiska fastlandets västligaste punkt, Cabo da Roca, en 140 meter hög klippa med underbar utsikt.
Om Cascais har bevarat en viss känsla av liten fiskarby så är Estoril definitivt mer pompöst. Ovanför Tamarizstranden ligger parken, stor som till ett franskt slott, kantad av rader med palmer och med flera fontäner. Till höger ligger slottet. Nej, förlåt, det är ju det anrika lyxhotellet Palácio, byggt 1930. Och rakt fram ståtar kasinot, Europas största. Till vänster ser vi pampiga bostads- och kontorshus.
Estoril inger en känsla av storstad. Men här bor inte fler människor än i Lidköping.
Alla vi andra har kommit för stränderna, barerna och nattklubbarna.