På väg ut i Stockholms skärgård, när vi har passerat Vaxholm, märker jag hur jag börjar nynna: ”Blå, blå vindar och vatten, blå, blå himlar och hav, blå, blå känslor i natten, det är fest med stillheten som gäst.” Jag förstår plötsligt varför Tomas Ledins gamla slagdänga blev så populär.
För precis så är det i skärgården, väldigt blått och både fest och stillhet, i alla fall på sommaren. I Sandhamn ligger de dyraste båtarna på rad och det festas från eftermiddagen då det är after sail, till långt in på natten. Men i de många naturhamnarna som finns i hela skärgården råder lugnet. Där är bajamajan det enda stället man går till och nöjet består i att se solen gå ner och lyssna på vågornas kluckande.
Det är inte lätt att få grepp om Stockholms skärgård. Det är Sveriges största arkipelag med runt 30 000 öar, holmar och skär och sträcker sig minst från Arholma i norr till Landsort i söder. Vi beslutar oss för att koncentrera vår matresa till mellersta och södra skärgården och försöka hitta pärlorna där.

Mellan fest och stillhet

Vårt första stopp, ön Grinda, är något mitt emellan fest och stillhet. Den ligger så pass nära Stockholm att man tar sig dit med de kommunala båtarna på drygt en och en halv timme, därför är det en välbesökt ö. Här byggde Nobelstiftelsens förste direktör, Henrik Santesson, en stor stenvilla 1906 när han hade köpt ön. Villan är numera Grinda wärdshus och ön ägs av Skärgårdsstiftelsen. Där emellan har ön ägts av Stockholms stad. Just så är det för många öar, stora hus har byggts av förmögna herrar i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, sedan har öarna ägts först av Stockholms stad och nu av Skärgårdsstiftelsen.
Menyn på Grinda wärdshus domineras av fisk och vi testar deras citron- och akvavitsgravade lax till förrätt, den är lika god som vacker. Fiskgrytan och rödingen till huvudrätt gör oss inte heller besvikna. Från terrassen har vi utsikt över Hemviken där hamnen ligger, och wärdshusets bakficka, Framfickan. Där är menyn något enklare men har samma inriktning. På wärdshuset är det fest på kvällarna men ljudet når inte hamnen, där sover vi i stillheten.
Sedan 1920-talet är skärgården ett stort turistmål, på somrarna invaderas öarna av turister, båtfolk och av dem som har fritidshus. Men året om bor det runt 14 000 personer i skärgården, någon exakt siffra är svår att få fram. Jag tänker på tv-serien ”Skärgårdsdoktorn” och det bemötande som skärgårdsdoktorn, spelad av Samuel Fröler, fick som nyinflyttad. Flera av skärgårdsborna var minst sagt aviga. Är det bara är fördomar eller kommer vi att få samma truliga bemötande?
Min undran glömmer jag så fort vi kommer till Hjälmö och träffar Lill Schierman som är uppvuxen på ön. Hon bjuder glatt in oss och visar runt bland de skärgårdstypiska röda trähusen. Hon och hennes man Per driver jordbruket på Västergården. De har 70 tackor och 110 lamm i år, tre hästar, tre kor, en tjur, två kalvar och ett tjugotal höns. I den lilla gårdsbutiken, i ett hus vars äldsta delar är från 1700-talet, säljer de ägg och lammprodukter som lammprinskorv och kotletter.
Fåren har en viktig naturvårdande funktion i skärgården.
– Från början av maj till oktober går de på bete på olika öar, de håller efter landskapet på ett naturligt sätt. Var fjortonde dag flyttas de med båt, berättar Lill Schierman.
Att de åker båt gör också att när de väl förs till slakt, med båt, så är de hur lugna som helst. En veterinär som mätte deras stresshormoner före slakt konstaterade att de inte var det minsta stressade. De får också bara naturligt foder och dricker helst vatten direkt ur havet.
– Min pappa säger att den mat som vi idag kallar ekologisk mat är den sorts mat som han åt som barn, berättar Lill.
Från lilla Hjälmö med runt åtta permanenthushåll är det inte långt till Finnhamn. Den är mer av en turistö med det året runt-öppna vandrarhemmet Utsikten, Idholmens gårdsbutik och Finnhamns café och krog. Här finns många släta klippor som du kan sola på, och trots alla besökare är det är lätt att hitta en avskild plats. Det som hörs mest på dagtid är fyrhjulingarna, fordon som trafikerar de små grusvägarna. På kvällarna hörs myggen som varje kväll kalasar när nya turister anländer.

Dinkel och surdeg

Till Ingmarsö bör man ta sig på morgonen eller förmiddagen. Då kan du köpa bröd och bullar i Brödboden, bageriets lilla sommarbutik. Den ligger en bit efter affären, inhyst i en bod, och säljer dinkel- och surdegsbröd, kustlimpan, kanel- och vaniljbullar. Allt är rykande färskt och levereras till boden med traktor. Bageriet ligger en bit bort och har funnits i minst 10 år, Per-Erik Karlsson och hans familj tog över förra året. De är inflyttade från Eskilstuna, och kom hit för att Per-Erik gick en båtbyggarkurs på ön. Nu sköter han bageriet och har snickerifirma, som så många andra skärgårdsbor är han mångsysslare.
Det är ofta nödvändigt för skärgårdsborna att anpassa sig efter de skiftande säsongerna för att klara sig. Jordbrukarna har blivit färre och färre, problemet för dem är att det inte går att expandera, vattnet begränsar odlingsytan. Antalet fiskare har också minskat betydligt, under 90-talet fanns det minst ett 30-tal på ön Möja men nu är det bara en kvar. Det är veteranen Rune Wikström.
– När jag var barn var jag ute och fiskade med min pappa som också var fiskare. Fiskare är inte något man blir, det är något man är. Det är en livsstil, det är hårt och man måste ha några hemma som står ut med det, säger Rune och rättar till skinnkepsen som han bär nästan jämt.
De flesta nätter i veckan är han ute på havet, från halv fem på eftermiddagen till åttatiden på morgonen. Sedan ska fisken rensas och en del ska rökas. Tidigare hade han och familjen en gårdsbutik där de sålde fisken. Efter ett tag var det fler och fler som slog sig ner utanför och åt sin fisk. Rune och hans fru började koka potatis och bjuda på öl.
– Då tänkte vi att det är lika bra att vi öppnar en restaurang. Min fru Inga-Lill började också tröttna på att följa med ut och fiska. 1990 öppnade vi restaurangen Wikströms fisk och sen 2001 är den öppen året om. Min fru och min dotter Stina driver den.
Vad som serveras i restaurangen beror på vad Rune fått i näten de senaste nätterna. Just nu blir det en del torsk och abborre, men mindre sik, och det oroar Rune. Strömming är hans personliga favorit.
Vi testar en fin stekt abborre och en härlig skärgårdstallrik med sill och strömming. Medan vi äter roar vi oss med att försöka lista ut vad de olika båtflaggorna som hänger i taket betyder och betraktar de gamla fiskeredskapen som hänger på väggarna. I restaurangen kan du också prova Möja vodka eller Möja taffelbrännvin från Långviks Krydderi och handel på ön. Vodkan är kryddad med spansk körvel som växer fritt på Möja. Vi som kör egen båt får tyvärr hoppa över det, den här gången.
Förutom att fiska mest varje natt hinner Rune också med att vara riksdagsman, han sitter i miljö- och jordbruksutskottet. Just det, nämnde jag att Rune fyller 70 nästa år?

Klippbad och strandhugg

Från Möja tar vi oss vidare söderut, till Nämdö och Östanviks gård. Den drivs av Camilla Strandman och Albert Mattson. De föder upp kalvar och lamm och har cirka 150 värphöns. I två växthus odlas grönsaker. Här växer sallad som är lysande grön, det doftar lätt av tomatplantorna och av gödsel. I det gamla svinhuset på gården har de öppnat en gårdsbutik. Där säljer de ägg, eget örtsalt, grönsaker och flera andra produkter. Dessutom kan du köpa med dig marmelader, saft och vinäger från andra lokala producenter.
Att samarbeta på det sättet är något som vi hela tiden ser i skärgården. Alla dessa småproducenter verkar hjälpa och behöva varandra. Restauranger köper in grönsaker och fisk, gårdsbutiker säljer sylt från kokerskor och mattor av vävare.
– Det finns potential för fler, det finns verkligen en marknad. Men det är inte lätt att driva något här ute, man måste vara envis och kunna krångla med myndigheterna, säger Camilla Strandman innan hon kliver in i fårhagen och kallar på fåren som kommer springande som lydiga hundar.
Vi bestämmer oss för att åka in mot land till Gålö, en halvö med skärgårdens längsta sandstrand. På Gålö finns också Sälstationen, en konferensanläggning, där marinen förr tränade sälar och falkar att leta efter u-båtar.
Fast vi är mest intresserade av Stegsholms gård, en mjölkgård som drivs av familjen Borg. De har ett 40-tal mjölkkor som råmar välkomnande när vi dyker upp. I såghuset på gården har familjen sedan 10 år tillbaka café och butik, utanför står gamla mjölkkannor uppställda. På vintern sågar de för husbehov i såghuset. De bakar allt till caféet själva, med mjölk från de egna korna.
– Vi har ett grundsortiment och testar nytt ibland, gärna enligt gamla recept. Ingen av oss är bagare så vi bakar som man gör hemma, det blir som det blir, säger Åse Borg.
Storsäljare är Gålökakan, en kladdkaka med kokos- och kolatäcke, och de stora kanelbullarna. Stegsholmslimpan med filmjölk är också populär.
Dessutom har de eget knäckebröd, inlagd gurka och saft till försäljning.
– Nu har vi häggblomssaft och älggrässaft. Vi försöker hitta lite roliga recept med annorlunda saker som man inte förknippar med saft, berättar Åse samtidigt som hon bjuder oss på saft. Det smakar blommigt och sött, lite åt fläderblomshållet, men mildare. Riktigt gott och de gamla flaskorna är fina.
Efter en skumpig och regnig färd över Mysingen når vi Utö. I hamnens små stugor säljs fisk från restaurangen Båtshaket på halvön Ålö. Inte långt därifrån ligger Utö bageri som säljer Utölimpan. En bit upp längs vägen mot Utö värdshus ligger Butik Kompassen. Här kan vi proviantera med Skärgårdste och Skärgårdsgodis. Det behövs för sjön suger bokstavligen musten ur oss.
Utö har beskrivits som ett av skärgårdens mest kompletta utflyktsmål. Här kan du hyra cykel och kajak, besöka de gamla gruvorna och betrakta bergarterna som sägs vara 2 miljarder år gamla, bada från både klippor och sandstrand, studera fjärilar och fåglar och njuta av god mat.
Vi hinner inte med ens en bråkdel av det, men hoppas att vi kan återvända. Dessutom finns det ju ett hundratal öar till, som är värda ett besök.