Kontrasten är total. Jag har precis klivit av världens lyxigaste tåg, Rovos Rail, som jag åkt från Kapstaden till Pretoria. Nu ska jag till Soweto. Jag väntar på Rovos Rails egen tågstation, som mer ser ut som en lyxvilla modell större. Min taxichaufför från Soweto hittar inte hit. Men vi finner varandra och när vi svänger av motorvägen in i Soweto är det första jag slås av att det är ett gigantiskt område.
Vi kör säkert i 20 minuter innan vi kommer fram till min destination: Lebo's Soweto backpackers, ett pensionat i Soweto. Maria som driver det tillsammans med Lebo möter mig. Jag checkar in och ser mig runt. Det är Lebos farmors gamla hem, ett litet välskött hus, som han och Maria har förvandlat till ett enkelt men väldigt trivsamt - och säkert - pensionat.
När jag har installerat mig tar vi en promenad runt i det närmsta området. Jag känner mig iögonfallande vit, och Maria bekräftar att hon nog är den enda vita som bor här. Just här i Orlando West är husen relativt stora och välskötta. Folk har sakta men säkert fått en bättre boendestandard. Man ska dock komma ihåg att man fick el hit först 1984. Tanken är hisnande. Att gå runt här är som att promenera mitt i nutidshistorien. Just det att vi är de enda vita och det faktum att, visst, just här är husen välhållna och fina, men precis runt hörnet är den rätta beskrivningen av husen skjul, men dit går man helst inte utan guide.
Alla vi möter på vår promenad hälsar vänligt, och Maria stannar ofta till och byter några ord.
- Det är så vi hälsar här, säger hon. Man går inte bara utan att prata lite med sina grannar.

"Som en stor familj"

De barn vi passerar är väldigt nyfikna och vill bli fotograferade, tar följe med oss något kvarter och många tilltalar oss på afrikaans, Maria skakar på huvudet och säger att vi inte är afrikaaner.
Ju längre från vårt hem vi kommer desto större uppmärksamhet får vi.
- Jag går inte här när det är mörkt, säger Maria. Men det är det ingen som gör. Man rör sig inte ute på kvällen direkt.
Hemma på pensionatet möts vi av exotiska aptitretande dofter. Det är Mimi som lagar kvällens köttgryta. Middagen serveras vid sju - då samlas alla som en stor familj kring middagsbordet.
Lebo's backpackers lockar till sig alla möjliga människor. Nyfikna Sowetobor kommer förbi och hänger ett tag, pratar med varandra och gästerna. Många unga Sowetobor engageras kring ställets utveckling och dekoration. Det är en av Lebos och Marias uttalade ideologier. Att engagera många och på så vis får fler jobb och alla blir positiva till pensionatet.
I kväll hänger två danskar kvar, de har varit på en guidad cykeltur. De frågar nyfiket Maria om hur det är att bo och leva här. Maria är cool, hon svarar vänligt på alla frågor. Att hon trivs i Soweto råder det inget tvivel om.