Folk flyttar från Venedig. Det är en svår stad att bo i. Trappor överallt, hopplöst med barnvagn, svårt att hålla efter husen som står i vattnet. Nu har Venedig bara 60 000 invånare, jämfört med över 200 000 när staden var som störst. Men ändå är det en levande stad, även bortom Markusplatsen och Rialto.
När jag kommer in i Cannaregio från Rialtobrons östra fäste ser det först ut precis som vanligt: souvenirbutiker vägg i vägg. Upp mot det vackra torget Campo Santa Maria Nova är det likadant. Torget är vykorts-vackert med skuggande träd i mitten och gondoler väntande i kanalen. Venedigs populäraste bröllopskyrka Santa Maria dei Miracoli på andra sidan vattnet har också sina beundrare med kameror.

"Vanliga" affärer

Men bara några kvarter bort är alla turister som bortblåsta. På lilla torget Campiello de la Cason spelar småkillarna boll. På gungan i trädet mitt på torget sitter en lapp som jag inte riktigt förstår, men som nog betyder att jag inte ska gunga där.
Sedan går jag runt en kanalkrök igen och möter en turistgrupp med guideparaply i täten. Jag har kommit till Campo Santi Apostoli och här passerar de flesta som går från Rialto till järnvägsstationen. Jag går i samma spår upp på Cannaregios pulsåder Strada Nova. Det är en av få gator med "vanliga" affärer för stadsborna. En rejäl mataffär till exempel, något som annars är svårt att hitta i Venedig.
Men mest är det de vanliga vykortsbutikerna så jag viker av till höger mot kanalerna Rio di San Girolamo och Rio de la Sensa. Här är det lugnare och tystare. Jag ser inga ståtliga palats som längs Canal Grande, i stället vanliga bostadshus. De är liksom många palats lite skamfilade med flagnande puts. Fukten från kanalerna går hårt åt husen i Venedig.
Här finns det gott om krogar och barer med både lokala och tillresta gäster. Prisnivån är någon euro lägre per rätt men stämningen desto högre. Vid osterian Al Timon väller gästerna ut på både kajen och en förtöjd pråm. Vinglasen är fyllda och ställets cichetti (små tapaslika munsbitar) slinker lätt ner.
Lite längre bort ligger restaurangen Bea Vita som jag blivit rekommenderad. Men där finns inga lediga bord, så jag slår mig ner på Al Mariner strax bredvid. Det är nästan fullt här också och när ett större sällskap kommer bärs helt sonika några nya bord ut på kajen. Servitrisen pratar bara italienska men jag chansar på en fisk och den smakar fint.

Lady och Lufsen-kliché

Men den största kulinariska upplevelsen i Cannaregio och hela Venedig får jag inte här utan en annan dag på Campo di Ghetto Novo. På Ai Quattro Rusteghi äter jag lammracks med rucola. De smakar ljuvligt, men portionen är liten. Förutom köttet ska man helst få plats med antipasto, pasta och dessert.
Torget är centrum i det minimala före detta judiska ghettot. År 1516 bestämdes att alla Venedigs judar skulle bo just här och att de bara fick lämna området på dagtid. Det blev världens första ghetto och kallades just så på grund av att det tidigare legat ett gjuteri - geto - på platsen. Området blev snabbt överbefolkat och därför är husen här högre än på andra håll i staden.
I dag bor inte så många judar i ghettot, men det finns flera synagogor och ett judiskt museum.
Vägen tillbaka till hotellet (nära centralstationen) går genom bostadskvarter. En man rastar hunden, ljud från tv-apparater hörs genom öppna fönster. Gillar du Lady och Lufsen-klichén med hängande tvätt mellan husen är det här du ska ta dina semesterbilder.