Tillbaka i Brighton!
Solen skiner på piren. Brightonborna har lockats ut på den breda stranden. Och vår kvarterspubs uteservering är fullsatt.
Här i Brighton strax söder om London bodde jag under nästan hela min föräldraledighet 1995. Det var en annorlunda upplevelse, med klara 50-talsvibbar då både svenska och engelska morsor på fullt allvar frågade om jag skulle börja jobba igen. Inte när.
Och då bodde vi ändå i en av Englands mest progressiva städer.
För medan vi i Sverige mest känner Brighton som språkskolestaden med en kitschig pir är den för engelsmännen huvudstad för en alternativ livsstil. Det märks bland annat på att flera av stans bästa restauranger är vegetariska och så gott som alla krogar har inte bara köttfria rätter utan också veganalternativ. Det finns en stor gaycommunity. Och Storbritanniens första och hittills enda parlamentsledamot för de gröna valdes självklart in här.
Den färgglada livsstilen märks ännu mer nu än när vi bodde här. Regnbågsflaggorna är fler än någonsin i den hotelltäta stadsdelen Kemptown. Och på mina favoritgator i North Laine är butikerna orange, blommiga och zebramönstrade.
Här fikar vi på min gamla lunchpub The Dorset. Här hade jag med mig barnvagnen sist, nu kommer jag med en tonåring. Alla är lika välkomna. Mittemot ligger Infinity Foods, en helt igenom ekologisk matbutik med eget bageri. Vegetarian Shoes har skinnfria skor, Ecological Cool återvunna presenter... Och mitt i alltihop en vanlig gammal järnhandel.
Vi fortsätter ner till det mer kända The Lanes, Brightons äldsta del med vindlande smala gränder. Här trängs turisterna mellan antikaffärer och juvelerare. Pittoreskt men lite överskattat om ni frågar mig.
Snart kommer vi ut på Seafront, klapperstensstranden som sträcker sig längs hela stan. Solen har kommit fram och folk sitter i klungor på stranden. Här kan man äta fish & chips eller ta en öl på någon av många serveringar. Och Brighton vore inte Brighton om inte tingeltangelbutikerna låg vägg i vägg med gallerier och klubbar.
Brighton Pier speglar sig i vattnet med sina bergochdalbanor och karuseller längst ut. Åt andra hållet ser vi de sorgliga resterna av West Pier. Bara ett gjutjärnsskelett återstår av Brightons äldsta pir som när vi bodde här fortfarande hade en vacker paviljong, om än avstängd och bebodd av husockupanter. Storm och brand har gjort slut på planerna att renovera den.
Brighton Pier är däremot intakt och livlig som vanligt. Automaterna rasslar i spelhallen, karikatyrer ritas och händer spås. Nytt sen sist är fiskpedikyr med levande fiskar i akvarier mittibland sockervadd och prickskytte.
Brighton blev en turiststad redan på 1800-talet när järnvägen från London byggdes. Piren stod klar 1899 som en nöjespark för besökarna. Men den som satte Brighton på kartan som nöjesstad var "Prinsregenten", som George IV kallades innan han blev kung.
Han lät bygga sin "sommarstuga" Royal Pavilion i etapper mellan 1787 och 1823. Han sparade inte på kupoler och minareter och byggnaden ser mest ut som ett indiskt palats. Här höll prinsen fester och middagar med vänner och en rad älskarinnor när han lyckades smita från Londons regler och krav.
Royal Pavilions gyllene salar är absolut värda ett besök, men vi går i stället upp mot vårt eget gamla townhouse av betydligt enklare snitt. Där bor någon annan nu, men på vår kvarterspub The Windmill får vi fortfarande plats. En ny ägare står i baren:
- Pam och jag har haft stället i tolv år nu. Vi har gjort om det mesta, säger han.
Det har blivit lite modernare med konst och tidningsurklipp på väggarna. Platt-tv:n är ny men det visas fortfarande rugby. Fast buddhan under skärmen har jag inte sett förut.
