Litauen ligger ungefär på samma breddgrad som Skåne, men vi har för länge sen gett upp hoppet om att hitta något Kivik eller Simrishamn utmed denna kust.
Den typen av charmfulla vildrosor såg nära femtio år av militär sovjetisk kustbevakning effektivt till att hålla borta.
Vägen söderut är rak och glest trafikerad. Ändå är hastighetsgränserna oftast löjligt låga, ofta 40 kilometer i timmen i långa avsnitt. Det är snudd på omöjligt att krypa så och ett par mil in i Litauen blir vi stoppade av gravallvarliga poliser. Det tycks vara böter på gång, men vi lirkar oss fria genom att visa presskorten och berätta att vi skriver en turistguide om deras förtjusande hemland.
Med nära 200 000 innevånare är kuststaden Klaipeda (förr Memel) Litauens tredje största stad, en viktig hamnstad sedan 1200-talet. Efter att nazisterna förlagt en ubåtsbas här under andra världskriget blev stan i stort sett utplånad.
Stora delar av charmiga gamla stan finns dock kvar och påminner om stadens tyska anor. Hjärtat är Teatertorget med sin 1800-talsteater och fontän. Här säljer tanterna ryska dockor i sina stånd och folk minglar i butiker och på krogar i de intilliggande kvarteren.
Enligt vår guidebok ska det gå att skaffa visum till Ryssland här, men på turistkontoret blir det tvärnobben: det är kört, dem skulle vi skaffat i Stockholm.
Men det är inte många mil till ryska gränsen, vi tänker åka dit. En kort färd med bilfärja tar oss till den långsmala landtungan (Kuriska näset).

"Nida värmer hjärtat"

Och nu händer det något märkligt: muren av skog som tycks ha omgärdat oss ända från Tallinn spricker upp och bara tre kilometer norr om ryska gränsen hittar vi vad vi har letat efter i snart en vecka: det där idylliska "österlenska" fiskeläget.
Den lilla stan heter Nida och är full av välhållna gamla hus, "Skånelängor" och vackra, pråliga trädgårdar. Hamnpromenaden och piren är mycket fin med utflyktsbåtar, gitarrtrubadurer och målare med sina stafflin. Många hus pryds med vackra, äldre vindflöjlar i trä, folkkonst med långa rötter här.
I södra delen av hamnområdet har man strålande utsikt över Parnidisdynen, den vandrande sanddynen som sträcker sig in i Ryssland. Hela näset består av sanddyner. Dessa har en benägenhet att flytta sig (minst en meter per år), motdraget är taktisk trädplantering.
Men Parnidisdynen tillåts ännu vandra fritt och är en stor attraktion: franska författarparet Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir lyckades op 1960-talet utverka specialtillstånd av sovjetledaren Nikita Chrusjtjov för att få besöka dynen.
Bildkonstnärer började flockas här redan på 30-talet då den tyske författaren och nobelpristagaren Thomas Mann skaffade sommarhus här. I närheten finns fina, vita sandstränder.
Upplevelsen får oss att nypa i kinden: vi har åkt 200 mil utmed baltiska kusten i jakt på en pärla som Nida. Och så finner vi den där vi förväntade det minst, praktiskt taget med ena tån i Ryssland. Alldeles inpå hemtrakterna för den regim som så länge såg till att hålla kusterna här slutna och grå.
Nida värmer hjärtat: den sortens naturliga skönhet som inte ens den buttraste
diktaturbyråkrat kan rå på.