Jamaica
Resa dit: Ving har paketresor på elva dagar med reguljärflyg från Stockholm och Göteborg via Frankfurt från mitten av november. Pris i januari från cirka 15 000 kronor med boende på trestjärnigt hotell i Negril. Reguljärflyg via en eller två flygplatser i USA och/eller Europa från cirka 7 000 kronor.
Bästa tiden: December-april. Risk för orkaner juli-november. Temperatur i luften runt 30 grader och i vattnet cirka 28 året om.
Valuta: Jamaicanska dollar, men US-dollar fungerar lika bra på de flesta ställen turister besöker. 100 jamaicanska dollar = cirka åtta kronor. Inga problem att hitta bankomater.
Prisnivå: Något lägre än i Sverige.
Bo: All inclusive är vanligt och på många resorter tillåts bara par att semestra, inga singlar eller barn. Många anläggningar har en del år på nacken och är mer slitna än antalet stjärnor antyder. Välj hellre ett mindre hotell med bara frukost och gå ut och kolla kroglivet på kvällarna i stället. Räkna med minst 2 000 kronor natten för dubbelrum med all inclusive, dubbelrum med frukost på trestjärnigt hotell från cirka 600 kronor.
Äta: På de flesta menyer hittar man olika sorters kött och fisk kryddat med jerk, en kryddblandning bestående av bland annat kryddpeppar. "Ackee and salt fish" är en annan specialitet. Ackee är en frukt som kokas och serveras med fisk, gärna till frukost. Huvudrätter på en vanlig turistrestaurang brukar kosta 60-140 kronor, en öl på strandrestaurang går på 10-15 kronor medan den kostar runt 35 på bar.
Bra att veta: Jamaica är en före detta brittisk koloni och centrum för slavhandel. Engelska är det officiella språket, men här talas också kreolspråket patwa eller patois. Brottsligheten är hög och ofta relaterad till narkotika. Gå inte omkring med onödigt mycket kontanter eller värdeföremål. Jamaica har klassats som ett av världens fem sämsta länder för gayturism av den internationella gayreseguiden Spartacus. Homosexualitet är förbjudet i lag och homohatartexter förekommer i reggae- och dancehallmusiken.
Se och göra - 3 tips
1. Åka bobsleigh
Jamaicas bobsleighlag blev publikfavoriter när det ställde upp i OS första gången 1988. Sedan dess har de deltagit i flera OS och (de måttliga) framgångarna har inspirerat till en av de mer udda attraktionerna i Jamaica - Mystic Mountains bobsleighbana utanför Ocho Rios.
En liten besvikelse är det att inte få springa i gång boben utan bara åka längs branta spår ner i djungeln. Men det är roligt och man kan bromsa som i en riktig bob - om man skulle vilja. Sittliften upp på berget bidrar till den vintriga känslan mitt i tropikhettan.
www.rainforestadventure.com
2. Vandra i vattenfall
Äntligen svalka! Vattnet i Dunn's river falls håller ungefär svensk sommarsjötemperatur och det är underbart efter all denna värme. Här klättrar vi uppför vattenfallet under ordnade former, med guide och på stenhällar som är renslipade från hal växtlighet. Inte precis en äkta naturupplevelse men ett svalt avbrott i hettan.
www.dunnsriverfallsja.com
3. Great houses
Jamaica har en lång historia av slaveri på sockerplantager. I dag är många "great houses" (plantageägarbostäder) öppna för allmän heten. Här kan man se hur de (oftast brittiska) slavägarna levde. Husen har mer eller mindre av den ursprungliga inredningen kvar.
Mest känt är Rose Hall nära Montego Bay. Huset demolerades i ett slavuppror 1831 och byggdes upp igen på 1960-talet så originalinredningen finns inte kvar. Husets popularitet boostas av spökhistorien om husets härskarinna, den "vita häxan" Annie Palmer, som enligt legenden mördade tre av fyra äkta män.
www.rosehall.com
...och här äter du bra - 2 tips
1. Scotchie's
Här serveras jerk och bara jerk. Maten serveras inslagen i folie och äts på plasttallrikar. Borden är grovhuggna och serveringen skiljs från stora vägen av inget mer än ett bambustaket. Ingen lyx alltså, men det smakar härligt. Jerk kostar 30-120 kronor beroende på köttslag och storlek (flera kan dela de största), tillbehör tre till knappt 20 kronor. En öl cirka 18.
Adress: Falmouth Road, öster om Montego Bays centrum.
2. Houseboat Grill
En liten färja tar oss de kanske tio metrarna ut till denna båtrestaurang. Här serveras jamaicanska rätter på två däck. I de mer undanskymda hörnen sitter romantiska par, medan ett grabbgäng håller till i baren. Vi äter fisk och skaldjur i olika former. Själv väljer jag fisken mahi mahi som smakar finfint. Huvudrätter 100-300 kronor. En flaska vin från 120.
Adress: Southern Cross Boulevard, Montego Freeport, Montego Bay.
www.thehouseboatgrill.com
Rick's Café
Bussarna på parkeringen skvallrar om att det är hit alla kommer för att njuta av solnedgången över havet, ibland följd av en mytisk "green flash" som sägs lysa upp havet precis när solen gått ner. Vid vårt besök är det mulet så vi ser varken det ena eller det andra. Däremot får vi hjärtat i halsgropen varje gång någon av de våghalsiga unga männen (och ibland alldeles för unga pojkarna) hoppar från klippor och avsatser i värsta fall 23 meter över vattenytan. En och annan turist hoppar också. Många skulle kalla Rick's Café för en turistfälla och, ja kanske det, men det är ändå en institution i Negril som nästan känns obligatorisk. Drinkar i sladdriga plastmuggar från cirka 35 kronor.
Adress: West End Road, Negril.
www.rickscafejamaica.com
Seven Mile Beach, känn på det.
Sju miles, det betyder elva kilometer strand, med fin sand och palmer.
Den längsta på Jamaica.
Vi strosar sakta i vattenbrynet. Jag gissar på att vattnet är sisådär 28 grader varmt. Havet är intensivt turkost, sanden ljusbeige, inte vit som på många andra ställen i Karibien. Träd och enstaka palmer når långt ner mot vattnet.
Seven Mile Beach är ingen bred strand, men med sin imponerande längd har den ändå gott om plats för alla. Vi går förbi det ena hotellet efter det andra. Ofta syns de knappt där uppe bland träden. Hela stranden är allmän, inga vakter som säger att vi inte får gå förbi.
Mellan hotellen ligger små stånd där det säljs det vanliga utbudet av saronger, T-tröjor, smycken och träsniderier som man finner på så många stränder i hela världen. Men bara på Jamaica är det Bob Marley som är utskuren i trä. Rudel Mason inte bara säljer utan har också sin verkstad på stranden:
- Jag gör mina sniderier av Jamaicas nationalblomma lignum vitae. Känn på tyngden!
Jag väger ett Bob Marley-ansikte i handen. Det är verkligen tungt, måste vara svårarbetat. Lignum vitae (pockenholz på svenska) är ett av världens tyngsta och hårdaste träslag. Rudel snidar till en Bob Marley på ett par timmar, men affärerna går trögt nu när det är lågsäsong säger han.
Jamaicas mest kända reggaeartist syns och hörs var än vi rör oss på Jamaica. Musiken spelas i barerna, hans ansikte säljs på T-tröjor, badlakan och tavlor. Rastakulturen är levande.
- Respect, säger en kille med långa rastaflätor.
Och så möts hans och mina knogar i en hälsning. Han frågar var vi kommer ifrån, hur länge vi varit här, vad vi tycker om Jamaica, om vi vill köpa smycken... kanske "smoke?"
Marijuana verkar vara till salu överallt och vi tackar nej gång på gång. Det blir tröttsamt, men ingen försöker övertala oss, bara en diskret fråga. Det är på sin plats att påpeka att allt användande, innehav och försäljning av narkotika är strikt förbjudet på Jamaica, trots att det inte alltid verkar så.
Jag ignorerar försäljarna och kastar mig i havet i stället. Härligt ljummet vatten mot min hud. Sedan en flaska Red Stripe på närmsta bar. Red Stripe är Jamaicas egen öl och vad kunde smaka bättre en så här varm dag.
En drömtillvaro
Negril är den mindre av de två badorter som Ving koncentrerar sig på när de startar resor till Jamaica i höst. Den andra är det livligare Montego Bay. Ingen av dem kommer att översvämmas av svenskar. Ving startar försiktigt utan egna charterplan, bara 30 platser i veckan på reguljärflyg från Stockholm och Göteborg via Frankfurt.
Vi fortsätter till Montego Bay och hamnar snart på nöjesgatan Hip Strip. När vi kommer dit mitt på dagen är tempot lugnt och vi tittar in i några butiker. Här säljs strandkläder och solglasögon som vanligt, plus jamaicansk rom, cigarrer och burkar med kryddblandningen jerk som sätter piff på nationalrätterna jerk pork, jerk chicken och all möjlig jerk.
Mitt på gatan hittar vi ingången till Doctor's Cave Beach, en privat liten strand som blev känd på 1920-talet när en osteopat påstod sig ha märkt helande krafter i vattnet just här. Kring denna strand byggdes snart hotell och så kom krogarna, barerna och butikerna och Jamaicas största semesterort var född.
Mitt på stranden sitter Nicola Maxwell, engelska som bor här med sin jamaicanske man sedan ett och ett halvt år.
- Vi bor precis ovanför stranden så jag är här så fort jag är ledig.
Annars jobbar hon som bröllopsfixare på Rose Hall, ett av Jamaicas pampigaste great houses, alltså gamla plantageägarbostäder. En drömtillvaro kan man tycka men det händer att Nicola längtar hem:
- Jag skulle älska att flytta tillbaka till England, men min man vill inte.
Doctor's Cave Beach har inte mycket gemensamt med Seven Mile Beach i Negril. Den är bara 200 meter lång och vid vårt besök ganska folktom. Det kostar 45 kronor att komma in så här finns inga försäljare eller beach boys. Alldeles bredvid ligger Cornwall Beach, också privat men lite livligare med reggae i stora högtalare på stranden.
De flesta av Montego Bays hotell ligger utanför stan. De är ofta stora all inclusive-anläggningar med egna stränder. Chansen att träffa lokalbefolkningen är inte alls lika stor som i Negril. Om man inte åker in till stan förstås.
På kvällen återvänder vi till Hip Strip (som heter Gloucester Avenue på kartorna). Nu pumpar musiken från barerna. Det är fortfarande tidigt så det är nästan tomt när vi tittar in på klubben Margaritaville som förutom dansgolv på takterrassen har en vattenrutschbana ner i havet.
Det är mer folk på Rum Jungle mitt emot. Här möts vi av popcorndoft och enarmade banditer innan vi kommer in till restaurangen där en kille i hatt och väst underhåller. Än så länge är stämningen familjär med tre generationer vid bordet bredvid. Ju längre kvällen går desto livligare blir det. När vi återvänder till Margaritaville några timmar senare är det drag på dansgolvet. Fortfarande spelas mest reggae, men ju senare det blir desto mer går musiken över till dancehall, Jamaicas klubbmusik.
När vi lämnar Margaritaville blinkar neonljusen utanför barerna. Vi hör både musik och sirener och ett helt gäng rullskridskoåkare rullar förbi, hängande efter en minibuss. Det ser inte precis trafiksäkert ut. Själva åker vi ordentligt tillbaka till hotellet, sittande inuti bilen.
