Jag kan inte avgöra vad det är som gör att maggropen är fylld med fjärilar - är det den fantastiska vyn över det glittrande kristallklara havet nedanför mig - eller höjdskillnaden mellan mig och havet?
Jag kör den slingriga kustvägen mellan Bosa och Alghero, det är som värsta berg- och- dalbanan. Hisnande på alla sätt.
Jag vill inte koncentrera mig på vägen utan bara låta vinden smeka mig och toknjuta av denna förstummande vy.
Jag stannar bilen.
Solen gassar, det är högsommar, men vinden svalkar. Jag kan inte begripa att denna ö inte har varit invaderad av svenska turister sedan minst 50 år tillbaka.
Nu, när jag slipper att koncentrera mig på vägen, ser jag alla de små stigarna som leder ner till havet. Härifrån ser det inte ut som paradisstränder. Men jag har förstått att man ska leta noga efter sin strand på Sardinien, för det finns stränder för alla smaker, säger kännarna.

Hav som hypnotiserar

Turkosblått, kristallklart hav och kritvit strand. Den stranden vill jag hitta. Jag fortsätter norrut, förbi Alghero. Målet är Stintino och stranden La Pelosa.
Denna strand nämns i alla guideböcker. Och alla jag har frågat om vilken strand jag inte får missa säger unisont Stintino eller La Pelosa, stranden går under båda namnen. I alla texter jag läst utlovas en strand som ska föra tankarna till Västindien, för närmare Karibien än så här ska det inte gå att komma i Europa.
När jag kommer ut mot halvön avlöser stränderna varandra på min högra sida, jag gör några stickprov, det är mest campingplatser och de ser inte så himla mysiga ut.
Jag fortsätter, och väljer att åka vägen närmast kusten. Kör sakta förbi många pyttestränder och hus som ligger så vackert att man blir grön av avund.
Det är inte alls mycket folk i dessa små vikar. Jag stannar för att bada.
Det blir ett stopp till inne i byn för lunch. Det är förvånansvärt lugnt, jag är nästan ensam på min lilla restaurang vid hamnen i byn Stintino.
Färden fortsätter ett till stycke norrut, och när jag kommit ut ur samhället ser jag redan på avstånd hur havet skiftar färg där framme. Det blir helt turkost. Nästan självlysande, färgen är overkligt stark och klar. Det är inte alls svårt att förstå att detta är en attraktion.
Nu mitt i sommaren är det fullt med folk här. Att det var så lugnt inne i byn får sin förklaring - alla är här. Man ska vara ute i väldigt god tid om man ska ha tillgång till första parkett vid havet.
Själva stranden då? Huvudstranden går som en tunga ut i havet, den är inte speciellt lång, men av vitaste sand. Den omges av flera mindre stränder och klippartier. Man kan ta sig en egen liten sandplätt mellan klipporna och göra den till sin för dagen.
Själv är jag helt hypnotiserad av havet, färgen drar mig ner i det klara, salta vattnet. Och när jag väl gått ner och låtit mig omfamnas av det stora turkosa ser jag ingen anledning till att gå upp.