Ingen som ska österut eller norrut från Göteborgs centrum i eftermiddag kommer att missa att gamla Posten på Drottningtorget nu har transformerats färdigt och blivit till hotell. Ur sin strama och stängda puppa vecklas Clarion Hotel Post ut sig och framträder som färdig fjäril: guldglittrande och stjärnbeströdd. Detta ska firas med avstängd spårvagnstrafik och sång- och dansnummer på torget. Ja, jag vet att jag raljerar men just denna punkt känns sökt: inte behöver spårvägs- trafiken påverkas av att ett nytt hotell öppnar! Men det är helt i linje med hotellets febrila kontakt-sökande. Och det är oss göteborgare som det vill ha kontakt med. Ett löfte om flärd utfärdas. Men också plats för de kreativa att arbeta och rekreation för de andra, de utarbetade. Posthotellet verkar fast beslutet: vi ska bli din nya kompis, din arena, din plats.

När kalasandet är över står Jaume Plensas skulpturgrupp kvar på Drottningtorget. Tre figurer sitter högst upp på varsin 12 meter hög pelare: de "ser inget ont, hör inget ont och säger inget ont", precis som prydnads-aporna. Upplysta inifrån kommer de sprida milt pastellfärgat ljus omkring sig och definiera det första intrycket av Göteborg för varje ny besökare. Väldigt snarlika skulpturer av samma konstnär finns också i till exempel Nice i Frankrike och påminner mig tyvärr om att geografiska och kulturella särdrag inte står så högt i kurs när platser, som Göteborg, ska saluföras. Igenkänning tycks premieras.
Skimrande. Lena Bergsröm, glas- och textilformgivare, har gjort denna glittrande disk av kristall. Foto: Anders Ylander
Inne i byggnaden samsas nostalgi med nya, framåtsyftande idéer. Här finns också en hel del konst och väldigt många väldesignade bruksföremål. Nostalgin ligger inbakad i den kulturminnesmärkning som postkontor och sorteringsrum har kommit att omfattas av. Här finns träpaneler och kassett-tak och fantastiskt hantverk, varsamt renoverat och draperat i varma färger och tunga textilier. Man kan inte säga annat än att gamla Posthuset är ett fascinerande bygge. Ointagligt som en borg på utsidan, huset är tungt och anonymt. På insidan kokett och behagfullt, stort, ljust och gracilt.
Maffig. Åtta meter soffa klädd i guldtyg. Med plats för 12 personer. Foto: Anders Ylander
I lobbyn pågår det kanske lite väl mycket, rent inredningsmässigt. En jättelång soffa klädd i guldtyg och saker som glittrar i varje vrå och inte en yta får vara i fred. Mest glittrar det runt incheckningsdisken som är en Orreforsdröm av kristall- prismor. Jag får lite Melodifestivalskänsla och kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt, menat eller ofrivilligt. Lena Bergström står för den specialbeställda formgivningen.
Lugn och glad blir jag nedanför Sverre Wyllers postbil, körd genom en stålpress i Degerfors och förvandlad till ett upphängbart verk. En fjäril i plåt. De väldefinierade delarna och den klara färgen, kontrasterna mot den vita väggen: allt detta ger ett visuellt lugn och det är välbehövligt. Detta verk kontemplerar man inför i väntan på hissen som tar en upp till restaurangen. Här, liksom i hotellrummen och i spa-avdelningen dominerar en murrig, textilinbäddad känsla. Det är lite brittiskt bibliotek över alltihop. Eller föreställningen om det: lyx, lugn, dekadens.
Ganska lite statligt postväsende med andra ord. Men nostalgi är ju så oprecist, den kan fästa vid nästan vad som helst.

Kajsa Widegren
kulturen@gt.se