Brasserier, kaféer och elegant dekadens - alla älskar Paris
Parisarna trumpetar ut sin elegans, nonchalans och arrogans. Undra på om även den mest erfarne resenär ibland grips av lite scenskräck. Och kanske just för att staden är som ett enda stort museum, så gör invånarna allt för att leva i nuet. Här i larmet, svetten, parfymen, avgaserna, sorlet, fnaskeriet, hundskiten, tutandet hittar vi alla ett kafé, en bistro, ett brasserie, en trottoar att begrunda föreställningen ifrån.
Militanta trafiksanerare har inte lyckats sätta ner hela sin fot i Paris. Snarare är det bilarna som lyckats få upp sina hjul på trottoarerna. Den sälta och puls, som är en av hörnstenarna i asfaltsromantiken, är i Paris ännu inte helt kväst av alla obarmhärtiga besserwissrar i tiden. Bara lite elegant kryddad med moderna cykelstråk och urbana sandstränder längs Seine.
För mig har alltid Paris varit lite fel, kanske just därför så rätt. Paris spelar alltid lite svårt, därför är allt så busenkelt. Koderna är nästan övertydliga. Somliga reser hit och känner ständigt ruset av förändring, förnyelse. Själv känner jag bara igen mig, även i det nya.
För oss svenskar har Paris dessutom alltid varit lite "lagom latinskt". Vi tror att vi får något djupt annorlunda, att vi har hittat vår sydländska latinska motpol. Men Paris ligger norr om München och Wien. Det är bitvis nästan nordiskt i sinnet, har en stenhård arbetsmoral, är starkt sekulärt, plus brinnande politiskt korrekt.
För många är Paris den stora stränga morsan, för andra som en ständigt återkommande ritual med älskarinnan. Alla älskar henne, hon älskar ingen. Den nästan transvestitiskt ståtlige president Charles de Gaulle kunde ju till och med utbrista i ett "Je suis Jeanne d'Arc". Själv är jag snarare road av Paris som "fröken etikett", men dras mest till hennes eleganta dekadenta mästrande, den så förföriskt polerade dubbelmoralen.

Dolda passioner och förbjudna lekar

Mer än något annat symboliserar Catherine Deneuve parisiskan. Fasaden är oantastlig. Makeupen är hård men diskret. Klacken har exakt rätt höjd. Kjolen visar precis lagom mycket. Håret är inte för långt och aldrig för kort. Ringen antyder, men skriker inte ut, ett visst mått av rikedom.
Men under borgerskapets diskreta charm, det dygdiga och oantastliga, anar man dolda passioner och förbjudna lekar. En skickligt avvägd intellektuell dekadens med lika delar Yves Saint-Laurent och Marquis de Sade, Chanel och Buñuel. En doft av den fina världen, men med löften om någonting annat, det är Paris oslagbara lockelse, och det främsta mervärdet i både inkommande turism och utgående export.
Ja, jag har varit uppe i Eiffeltornet, kastar numera alltid en beundrande blick från ett taxifönster. Ja, jag har stått där vid den okände soldatens grav vid Triumfbågen. Än i dag är det roligare att här snurra runt i trafiken än att köra radiobil på Liseberg. Ja, jag har varit i Louvren - gjorde museet på 60 minuter blankt efter en amerikansk resetidning. Ja, jag har varit på mässa i Notre-Dame. Inte förrän efter en stund hörde jag att både kören och alla besökare sjöng på tyska. Ja, jag har suttit på trappan till Sacré-Coeur och druckit vin och ätit baguette - när jag missade Corona-bussen hem till Stockholm. Ja, jag har gjort min undersökande journalistik på Crazy Horse Saloon, såg alla de då 23 nakendansöserna framifrån, bakifrån och från sidan. Och kan rapportera att de alla var engelskor, 165 centimeter långa och vägde 55 kilo.
Det som är fräckt i Paris är det med klass. Det som är burleskt är det med finess. Det som är utmanande är sällan motbjudande. Det är som om Paris saknar valkar. Lite synd är inte märkvärdigare än lite ostron.
Men så fort jag tänker på Paris, så fylls hjärtat av ljuv musik, erotisk musik, kittlande musik, banal musik.

"Non, je ne regrette rien"

Paris funktion som världens kanske främsta bas för människor i exil ger en tung laddning. Vilka som här bara får vara i fred, får leva sitt liv, kommer loss och skapar, äntligen skriver den stora romanen, får en ny karriär. Eller går ned sig, super skallen av sig, tar en överdos, begravs, blir kultförklarade. Från våra egna stora pennor, musiker och konstnärer till hela den amerikanska "The Lost Generation" och "The Beat Generation". Även om stafettpinnen länge varit hos New York, sedan en tid tillbaka definitivt är hos Berlin, så rubbar ingen riktigt den unika attraktionen, friheten och säkerheten många känner i sitt Paris.
När Marguerite Duras med sitt hårda, brutala liv, med alla älskare och sin smärta fällde yttrandet; "Jag vet att jag är briljant, men jag har vant mig vid det nu", så blir det förstås som Paris i ett nötskal. Piaf sjöng sin oslagbara "Non, je ne regrette rien" (Nej, jag ångrar ingenting), det blev också som ett symboliskt uttalande av staden själv.
Gertrude Stein sade ofta "Amerika är mitt land, Paris är min hemstad". Och hur är det i Rikard Wolffs "Paris" - "rör mig, berör mig, stör mig, förför mig, förstör mig...".
Snart hoppas jag sitta där i taxibilen från Charles de Gaulle igen, på väg mot in mot mitt nya favorithotell vid Rue des Martyrs i södra Pigalle. Dagar och kvällar ska återigen fyllas av gamla kära kaféer och brasserier i St-Germain-des-Prés, Quartier Latin och Montparnasse. Vänner kommer att ta mig till stökiga härliga bistroer i Belleville och vid Bastiljen. Det blir ensamma långa promenader i flanörernas främsta stad; vid Canal St-Martin, runt Charonne i 20ème och i underbart charmiga Butte aux Cailles i 13ème.
För mig är Paris den mest oslagbara. För få saker känns väl så självklart och naturligt, när det gäller världens destinationer, som att Paris är den mest uppskattade av dem alla. Vi är närmare 30 miljoner om året som bara måste hit, vilket gör Paris till världens mest älskade turistmagnet.
Och vi är bra många runt om i världen som gör allt för att inte framstå som turister, inte ens som resenärer, utan med pondus låtsas att här i Paris, hos mästaren inom art de vivre, har vi landat vår själ och drömmer om vårt andra hem.
Bon voyage - och bon courage!


Text av: Bobo Karlsson