Valar, gejsrar och läkande hett vatten.
Vi hinner med mycket på en helg på Island.
" Vikval klockan elva!
Vår guide Leifur ropar i högtalaren och alla spanar ut snett till vänster om fören, klockan elva om fören är klockan tolv. Vi ser den runda ryggen med en liten fena mitt på.
Vi är på valsafari i viken Faxaflói utanför Reykjavik. Vi har just sett vår första vikval och det blir snart fler. Det är trångt i fören på valsafarifartyget Elding och vi är beredda när valen syns nästa gång. I ett vitt skum av vatten kastar den sig upp över ytan och vi kan just ana huvudet innan den försvinner ner igen.
Det var en bra obs och Leifur jublar:
- Vilken start på turen! En av de bästa i år. Det är inte ofta de visar sig så fint.
Att skåda valar i Faxaflói är ett tacksamt nöje. Det är inte ofta passagerarna tvingas lämna fartygen utan att ha sett val. Händer det får man ett presentkort på en ny tur. Men ett tips är ändå att åka på valskådning redan första dagen på resan. Ser du inga valar hinner du med en ny tur innan du ska resa hem.
Däremot ska man inte räkna med att få se några stolta stjärtar över vattenytan. Vi ser mest ryggar med ryggfenor. Vikvalar är vanligast. De är imponerande djur med sina sju till nio meter men ändå småttingar jämfört med blåval (21-27 meter) och sillval (18-22 meter) som finns längre ut till havs.
De två vikvalar vi nu fått syn på rör sig långt inne i viken och är säkert synliga inifrån Reykjavik om någon råkar stå och spana ut mot vattnet. Vi följer dem en stund men fortsätter sedan längre ut.
Vi passerar den lilla ön Lundey där tusentals lunnefåglar häckar från maj till augusti. Vi ser flera hundra i luften och i vattnet. De knubbiga fåglarna verkar nästan tippa över ända med sina färgglada näbbar som ser alldeles för stora ut för de små kropparna.
Längre ut i Faxaflói får Leifur span på ytterligare några valar. Fem vikvalar rör sig i vattnet, en av dem är en liten kalv. Vi ser två andra valskådarfartyg där passagerarna liksom vi står på rad vid relingen och spanar. Det gäller att vara snabb. Varje val syns bara under några sekunder när den kommer upp till ytan för att andas. De visar sig fyra fem gånger innan de kröker ryggen lite extra och dyker djupt ner i vattnet i jakt på småfisk.
Elding lägger om kursen och vänder tillbaka. Det är helt vindstilla och havet är blankt. Då och då krusas vattnet i en cirkel. Det är makrillstim som simmar nära ytan. Det är gott om fisk här och vi förstår att fiske är Islands viktigaste inkomstkälla.
Vi är nästan framme i hamnen och har börjat slappna av när Leifur ropar igen. En glad liten tumlare blir vår sista obs på turen.
Valskådning har blivit ett populärt turistnöje i Reykjavik och under sommaren går turer nästan varje timma med flera olika bolag. Men Island är också ett av numera endast tre länder i världen som jagar val. I hamnen ligger valfångstfartyg på rad och det har hänt att turister sett valfångst på turerna när de kommit utanför den fredade zonen i Faxaflói.
De flesta safariarrangörer har engagerat sig mot jakten och vi uppmanas på anslag att inte äta det valkött som serveras på många krogar. Många islänningar tycker att jakten ska få fortsätta och kravet på att de ska sluta för att få komma med i EU är ett skäl för dem att vara emot medlemskap. Å andra sidan minskar marknaden för valkött. För de flesta i turismbranschen är frågan enkel. Framtiden finns i valskådning och inte i den tynande valfångsten.
Turism överhuvudtaget har blivit en av Islands viktigaste inkomstkällor. Sedan den ekonomiska krisen 2008 har den isländska kronans värde nästan halverats. Det har blivit "billigt" (nåja, svenska priser ungefär) och det är fullt av besökare på Reykjaviks gator.
Nästa dag gör vi som så många andra och åker till "Gyllene cirkeln". Cirkeln består av tre av Islands största sevärdheter praktiskt belägna på en dagsturs avstånd från huvudstaden. Vi kör hyrbil de drygt fyra milen till Tingvalla, eller Thingvellir som det heter på isländska. Här hölls Islands första Allting (riksdag) redan år 930. Tusen år senare, 1930, blev området nationalpark. Nu är det ett av Islands populäraste utflyktsmål och ett av Unescos världsarv.
Vi har fin utsikt över dalen med de inte särskilt gamla Tingvalla kyrka (1859) och Thingvallabær (1900-tal). Den sistnämnda är en herrgård där Islands premiärminister har sin sommarbostad, historiskt passande på platsen där en av världens första republiker grundades.
Men av den vikingatida riksdagen finns inte mycket kvar. Vi ser en gräsövervuxen kulle där Snorre Sturlasson sägs ha hållit till under Alltingsmötena och Lögberg, lagstenen där besluten fattades. Det krävs fantasi för att ta till sig historien, men lite hjälp kan man få på informationscentret vid entrén.
Vi blir mer förtjusta i nästa stopp på turen. Själva urgejsern Geysir har fått ge namn på all världens gejsrar. Den tidigare pålitliga vattensprutan är tyvärr numera inaktiv. Det sägs att vattenflödet stoppats av allt skräp och grus som turister slängt i hålet för att framkalla utbrott.
I stället är det granngejsern Strokkur som står för underhållningen. Och det gör den bra. Vid vårt besök sprutar den sina 25-metersstrålar med cirka fem minuters mellanrum. Besökarna står i ring runt gejsern med höjda kameror för att inte missa ögonblicket.
Hela området är geotermiskt högaktivt. Vatten puttrar här och där och skyltar varnar för att känna på temperaturen. Skållade turisthänder är inte ovanliga.
På väg mot sista stoppet i Gyllene cirkeln, Gullfoss, tror vi nästan att vi kört fel. Landskapet är platt. Hur ska det kunna finnas ett vattenfall här? Det visar sig att Gullfoss forsar ner i en ravin. Vi ser det uppifrån när vi vandrar på gångvägen från den välbesökta parkeringen. Det breda fallet kastar sig ner i två etapper in i den två och en halv kilometer långa ravinen. Vi blir rejält blöta på väg mot platån vid fallets topp.
Efter Gullfoss behöver vi värma oss så vi kör mot Islands största attraktion, Blå lagunen med sitt 38-gradiga vatten. På vägen får vi lära oss att inte lita på de asfalterade vägarna. Vi tar vad som ser ut som en genväg förbi Reykjavik men hamnar utan någon som helst förvarning på en grusväg. Asfalten upphör helt sonika och vi får köra på tvättbräda i en mil.
En timma senare än väntat ser vi skorstenarna på värmeverket vid Blå lagunen. Lagunen är inte naturlig utan består av varmt vatten som blivit över från kraftverket. När psoriasissjuka som badade i vattnet märkte att det hade en läkande effekt byggdes badet och spaanläggningen upp runt det.
Blå lagunen har utvecklats från en enkel bassäng till en fullfjädrad spaanläggning och behandlingscenter för psoriasissjuka. Nu kommer 400 000 besökare hit varje år för att bada i det mjölkvita vattnet. Vi njuter i värmen och gnider in ansiktet med gyttjan som finns i stora behållare. Det är fler än vi som simmar runt med vita ansiktsmasker.
Semester på Island innebär ofta långa utomhusdagar i vind och kyla så vad kan vara bättre än att värma sig i Blå lagunens vatten vid dagens slut. Ett tips är att avsluta hela resan här. Från lagunen är det bara 20 minuters busstur till Keflaviks flygplats.
