Vi packade ryggsäckarna och drog till vårt västra grannland för några dagars vandring i Narviksfjällen, ett område som är betydligt mindre känt än sin granne Kungsleden.
Dessutom hade vi hört att det inte alls är lika mycket folk i fjällstugorna i Norge som i Sverige. För det är bekvämt boende i stugor som gäller för oss, något tält har vi ingen lust att släpa på.
Dessutom är det mycket mysigare med stuga – man kan laga maten tillsammans och sitta och prata om livet medan mörkret lägger sig utanför.
Att prata om trängsel i fjällen är kanske att ta i, men under sommarturer längs Kungsleden tidigare år har det hänt att vi fått sova på madrass på golvet för att det varit så mycket folk. Det hade vi ingen lust med nu.
Och det är tydligen i stort sett vi – tre fjälltokiga svenska tjejer – som kommit på idén att vandra här i början av september.
Bortsett från en och annan tysk har vi stugorna för oss själva och gläds åt att kunna sitta uppe länge på kvällarna och prata utan att störa nattsömnen för någon annan gäst.
Vi startar vår vandring vid tågstationen i Katterat, andra stoppet efter Riksgränsen. Det ösregnar under samtliga elva kilometer mot Hunddalshytta och väl framme orkar vi bara göra upp eld i kaminen, byta om till torra kläder och fixa middag innan sömnsläggan slog till.

Bjuder på utmaningar

Frukost på fjället betyder blåbärsgröt med mjölk och kanel, åtminstone för mig. Maja och Helena kör den extravaganta stilen med pannkakor och lönnsirap och helt fantastiska dofter sprider sig i det lilla stugköket.
Kokkaffe är en annan humörhöjare och ett måste när vi är på fjälltur. Vi som till vardags är vana vid snabba frukostar – i värsta fall en macka och en takeawaylatte på språng - njuter för fullt av långfrukosten. Svårslaget!
Vi är visserligen hyfsat vältränade alla tre, men man behöver absolut inte ha superkondis för att kunna njuta av den här turen. Men visst, en och annan utmaning bjuds vi på.
Till exempel den segdragna backen upp mot Caihnavaggehytta. Men vi har hört att det här ska vara den vackrast belägna stugplatsen i Narviksfjällen och den vetskapen plus en herrans massa lösgodis får benen att fortsätta veva på uppför.
Och visst talar ryktet sanning - stugplatsen är verkligen vacker, på liten höjd ovan en fjällsjö och omgiven av branta, snöklädda fjällstup. Sämre vy genom fönstret kan man ha när man äter middag...
I vanlig ordning kastar jag avundsjuka blickar på Helena och Maja som middagslyxar med parmaskinka, parmesan, oliver och annat gott.
Själv valde jag den tråkiga vägen med frystorkat och det värsta är att kycklinggrytan med ris och mandel inte bara ser ut som kattmat utan även smakar så.
De timmar som är kvar fram till läggdags blir ett skönt virrvarr av stretching, översyn av packning, omplåstring av fötter och djupt filosoferande.
Det är just det här som är det allra bästa med fjällvandring, att inte behöva planera varenda minut utan bara låta tiden ha sin gång. Det enda man behöver göra är att förflytta sig från punkt a till b samt äta och sova.
Tyske Jörg Schmidt är en av få människor vi möter under vår vandring. Han har tillbringat natten i grannstugan och siktar nu liksom vi mot Gautelishytta.
Den som inte känner för att beta av en etapp som till stor del innebär hopp mellan stenar kan nu välja att ta en alternativ väg ner till civilisationen.
Regnet öser ner när vi intar vår lunch bland stenblocken och blir upphunna av Jörg. Han har något plågat i blicken och konstaterar att han borde ha valt den alternativa vägen. – Det är ju direkt livsfarligt att vandra ensam med packning på regnblöta stenblock.
Vi kan inte annat än hålla med och slutklämmen av dagsetappen blir ett ängsligt kryssande mellan stenar som inte ser alltför spetsiga ut.

Regn, snålblåst och skavsår

På kvällen ömmar fötterna betänkligt och stugvärmen piggar inte upp precis.
Middagen intas halvsovande och räddningen blir Norska turistföreningens alldeles egen "tursangboka" som någon hittar i en bokhylla, ett litet häfte fyllt av hurtiga visor att sjunga medan man vandrar eller när man stannat för en rast med solsken i blick. En del av låttitlarna river ner glada skratt och plötsligt är tröttheten som bortblåst.
Varför har inte Svenska turistföreningen en egen sångbok? Fast vi kanske inte har samma glada förhållande till friluftsliv som norrmännen?
Morgonen därpå har Jörg fått nog av tjurigt fjällväder och stenblock. Han bestämmer sig för att ta sig tillbaka till civilisationen, vilket innebär tre mils vandring.
För oss väntar en kortare etapp mot fjällstugan i Skoaddejávri, men vi blir alla själaglada över stugvärdens erbjudande om båtskjuts över sjön Gautelisvatnet – något som sparar oss fem kilometers vandring.
Resten av dagen och resten av vår fjällvandring präglas av regn, snålblåst och ett och annat skavsår – men vad gör det när vi alla tre är världsbäst på att kunna skratta åt eländet. Vi är powerbrudarna på fjället, helt enkelt.