Fartyget ”Splendida” lyser mot oss när vi kliver av bussen från Roms flygplats. ”Splendida” är inte ensam – Civitavechia är en kryssningshamn. Hon är emellertid den största i hamnen denna dag.
För den som aldrig kryssat förr känns det pirrigt. Redan på flygplatsen satte vi på förtryckta lappar med namn och hyttnummer på bagaget så nu vandrar vi bekvämt in i byggnaden för incheckning.
Att lära sig hitta i ett 333 meter långt och 18 våningar högt flytande lyxhotell sker inte i en handvändning. Det tar ett par dagar. Men vid ombordstigningen får man god hjälp. Balkonghytten är rymlig, cirka 20 kvm, och utrustad med allt man kan begära. En liten sittgrupp finns även på balkongen. Utsikten därifrån kommer ju inte bara att byta väderstreck utan också skifta från hamn till hamn – själva huvudfinessen med en kryssning!
Första mötet med maten ombord blir afternoon tea, välbehövligt första dagen. Små snittar och kakor, te och allehanda kaffebrygder, havet och båtarna utanför och sol från en molnfri himmel. Allt verkar lovande.
Och nog infrias löftena.

Nya vyer varje morgon

Vår rutt är denna: Civitavecchia–Genua–Marseille–Barcelona–Tunis–La Valletta (Malta)–Messina–Civitavecchia. ”Splendida” seglar huvudsakligen nattetid utom vid två sträckor, då hon avgår på tidig eftermiddag (Barcelona–Tunis och La Valletta–Messina.) Detta med nya vyer: kajer, hus och kyrktorn – i Tunis minareter – från balkongen varje morgon är i sig ett äventyr. Vill man sedan ge sig in i till exempel ”de farliga kvarteren i det ruskiga Marseille” så är detta fullt möjligt, och förutom organiserade turer finns shuttlebussar. Men man kan gärna stanna ombord. Här finns ett utbud som inte bleknar bredvid de största chartermålen.
Och mat, mat, mat! Restaurangerna är många. Att båten är fullsatt märks främst vid frukosten. Det finns 14 hissar och två stora buffématsalar. Väntan kan bli lång och trängseln irriterande. Det är klokt att komma rätt sent, vilket går bra om man inte har en utflyktstid att passa.
Lunch serveras i buffématsalarna samt i alternativet Villa Verde med bordsservering – kvalitet på kvantitetens bekostnad. Bra val. Middagssittningarna är två och vi är bordsplacerade redan hemifrån. Har man reskompisar är ju detta en garanti för trevliga måltider – i annat fall spännande slump. En nitlott kan betyda sju trista middagar…

Bergman och Rosselini

Varje morgon petas ett nyhetsbrev in under hyttdörren – förutom dagens program (utflykter, nöjen etc) upplyses om klädkoden för kvällen: casual, informal, formal. Tolkningsmöjligheterna visar sig oändliga. Vi får se damer pyntade som julgranar, men även tröja och byxa modell säckig. Dock icke shorts och solliv.
Alla måltider ingår i totalpriset vilket inte hindrar att man kan uppsöka någon av specialrestaurangerna. Oliva med medelhavsstuk blir en bra variant både kulinariskt och prismässigt: vi får en läcker trerätters serverad, och var sitt glas vin därtill för en tilläggskostnad på cirka 22 euro per person, vilket är prisvärt.
Sista sträckan till havs erbjuder ur upplevelsesynpunkt kryssningens kulmen, en syn som överträffar både utsikten från Notre Dame de la Garde på Marseilles stadsberg och kameler och beduiner (nåja), på kajkanten i Tunis. Bara något hundratal meter från vår balkong på babords sida reser sig vulkanen Stromboli vid vars fot en liten oskyddad by klänger sig fast. Lever i dag hos byborna minnet av att en kärlekshistoria som blev filmhistorisk skandal föddes vid dess havsvågor och i dess gränder – den mellan Ingrid Bergman och Roberto Rosselini?
Kanske inte. Det är 59 år sedan. Men vulkanen lever.


Text av: Ulla Lundqvist