I varje högtalare längs den över milen långa stranden Seven Mile Beach i Negril hör vi ”No woman, no cry”, ”I shot the sheriff” eller ”Get up, stand up”. Men mest kanske ”One love”, ett budskap som vi också läser på T-tröjor, badlakan och vimplar i alla färgglada bodar där souvenirer säljs.

Vi står och plockar bland saronger och mössor i de jamaicanska färgerna gult-grönt-svart – och rött, som rastakulturen lånat från Etiopiens flagga. Vill vi kanske köpa en Bob Marley snidad i trä?

Stranden må vara lång, men inte särskilt bred. På sina ställen når palmerna nästan ner till vattnet. Vill man vila i skuggan av palmblad går det bra. Annars står bastparasollerna tätt. Sanden är ljus och finkornig, uppblandad med fragment av snäckor. Och vattnet svalkar lagom mycket med sina 28 grader.

Stämningen är tillbakalutad, många vill prata, de flesta också sälja något, men det blir inte tjatigt. En av de mest väderbitna rastamännen har hår ner till vaderna och inser sitt värde som turistattraktion:

– Jag har Jamaicas längsta dreads. Jag har sparat i 37 år. Plåta mig! uppmanar han.

Det är inte gratis så vi avstår och promenerar i stället söderut till byn Negril. Där stranden tar slut vid South Negril River finner vi byns marknad. Här är utbudet ungefär detsamma som på stranden, men större. Bland alla snidade Bob Marleysar hittar jag elefanter och giraffer. Afrika eller Jamaica? Allt går att sälja. Men Claudette Williamson som driver en av butikerna är inte nöjd med affärerna:

– Det har inte gått något bra den senaste veckan, det är bättre på vintern.

Nu är säsongen nästan slut och många skjul är igenbommade. Vi turister är för få för att få det att gå runt.

"One love! One heart!"

Eftermiddagen börjar lida mot kväll och vi fortsätter till Ricks’s Café, där besökare flockas för att se solen sjunka ner i havet. Det är mycket prat om en grön ”flash” som ska blixtra till sedan solen gått ner. Vi är förväntansfulla, men molnen regerar på himlen och vi ser varken sol eller blixt.

Däremot ett gäng orädda unga män som kastar sig ner i vattnet från den höga klippkanten eller träden ovanför. De gör en show av sina hopp. Ropar och manar oss att titta. Andra går runt med plasthinkar och samlar in dricks. Det går ett sus genom publiken varje gång någon dyker. En och annan turist hoppar också, trots varningsskylten ”Klipphoppning är farligt”.

Samtidigt sjunger en äldre kvinna på scenen, ”One love” här också. Ett lätt berusat par dansar ensamma framför scenen. Rick’s Café är en institution som funnit här sedan 1974, med avbrott när orkanerna Gilbert och Ivan blåste bort alltihop 1988 respektive 2004. Efter varje storm har Rick’s byggts upp igen, lite större än tidigare. I dag finns här hundratals sittplatser och turistbussarna trängs på parkeringen. Det är på gränsen till turistfälla, men en trevlig sådan i så fall.

Vi nöjer oss med en drink i plastglas och fortsätter sedan till middag på restaurangen ”Push Cart”, döpt efter de enkla vagnar varifrån det säljs sockerrörsjuice, rostade nötter och mycket annat här i Jamaica.

Här är menyn lite mer omfattande än så, men det är inget lyxigt ställe. Grova bord och plåttak. Vid baren i mitten sitter både turister och lokalbefolkning.

Jag provar nationalrätten ”jerk pork”, fläskkött kryddat med jerk, en blandning med kryddpeppar, chilipeppar, nejlika, muskot och mycket mer. Den kommer med matbanan och grönsaker och är så välkryddad att den känns ända ner i magen. Till det en flaska Red Stripe, Jamaicas eget öl. Gott!

När vi ätit klart sitter vi kvar en stund och njuter av värmen som dröjer sig kvar i nattmörkret. En äldre skäggig man med dåliga tänder och stor mössa spelar gitarr i ett hörn: ”One love! One heart! Let’s get together and feel all right.”