STORA BARRIÄRREVET, CAIRNS. Det enda som hörs är ett svagt sus i öronen och ljudet av luftbubblorna när du andas.
Runtomkring är det bara blått vatten och mängder av fiskar i regnbågens färger.
Gigantiska snäckor öppnar sina skal och ventilerar ut vatten. Till vänster simmar en meterstor havssköldpadda som nyfiket kollar på dig.
Vi är ute på Stora Barriärrevet vid den lilla sandön Michaelmas Cay, cirka 100 meter lång och 30 bred. Den ligger några timmars sjöresa rakt österut från Cairns.
Vi har åkt ut med ”Passions of Paradise”, en av många dykbåtar som utgår från Cairns. När vi lämnade fastlandet tidigt på morgonen var det regnigt och molnigt. Väl ute på revet har molnen skingrats och solen skiner. Det är cirka 30 grader varmt i luften och 27 vattnet och nästan vindstilla.
Vi är cirka 70 förväntansfulla som gör vårt första besök vid ett av världens vackraste och absolut största korallrev.
Jag och min son är de enda skandinaverna ombord. En del av oss ska prova på dykning med tuber för första gången. Andra ska snorkla och de som inte är simkunniga kommer att åka runt med en glasbottnad båt över revet.
Vår instruktör Daniel – en fransk student – berättar noga för oss hur dykutrustningen ska hanteras. Säkerhetsmedvetandet är högt.
En omfattande hälsodeklaration fylls i innan vi ens kan börja tänka på att testa dykning med tuber.
Vi drar på oss en tunn våtdräkt som ska skydda mot maneter och den starka solen, men också mot vassa koraller.
Just maneterna blir vi varnade för. Blir vi stungna är det helikopterfärd in till sjukhuset som gäller.
Om det finns hajar här?
– Nej, vattnet är för varmt, svarar en i besättningen.
Det känns ovant och otympligt att ha på sig tunga tuber och stora grodfötter – och sen förflytta sig med detta. Efter ytterligare en säkerhetsgenomgång stapplar vi ner för trappan till vattnet. Stoppar in andningsmunstycket i munnen och hoppar i.
”Glöm inte att andas under vattnet” är det sista vi hör.
Jag tror att jag ska sjunka som en sten, men jag ploppar upp som en kork och instruktören släpper ut lite luft ur min flytväst så jag hamnar i en viss jämvikt. Vi står alla på en lina några meter under vattenytan. Det gäller att anpassa sig till den nya miljön.
Det känns konstigt, och lite motvilligt andas jag in och blåser ut. Det fungerar och jag lugnar ner mig och tittar runt på de andra.
Några nyfikna fiskar närmar sig mina simfötter. De är grå med gula ränder och platta som stora mattallrikar på högkant.
Instruktören Daniel simmar runt till oss och kollar inställningarna på våra apparater och ser till att allt är okej med oss. Efter ungefär tio minuter gestikulerar han frågan: Vill ni gå upp eller fortsätta med mig ner på en liten tur i det stora blå? Vi pekar nedåt.
Det betyder 70 dollar extra och 40 minuter bland fiskar och koraller på några meters djup. Vi släpper taget om linan och simmar sakta ner i det gigantiska akvariet.
