Vår utgångspunkt är den lilla byn Yaiza som ligger mitt på ön, med lika långt till nord- och sydkust. Vi bestämmer oss för att styra mot nordkusten, det första stoppet blir El Golfo, byn som fick att Pedro Almodóvar att välja Lanzarote till inspelningsplats för sin kommande film "Brustna omfamningar", som har spansk premiär nu i mars.
Här dånar det om havet. Vågorna är flera meter höga och slår hårt mot de svarta lavablocken som utgör byns strand. Hit åker man alltså inte för att bada. Men för att fylla lungorna med havsluft och magen med fisk. Fiskrestaurangerna är många och de flesta ligger på första parkett, med havet rakt utanför. Vi slår oss ner på Costa Azul. Tyvärr är vi inte hungriga, men vi önskar att vi vore det när kyparen rabblar upp menyn och vi ser hur godsakerna bärs ut från köket. Här har man ingen skriven meny. Det är dagens fångst som erbjuds. El Golfo är inte mycket mer än sina fiskerestauranger, men det är definitivt inget att skämmas över. Byns bästa, enligt byborna, Lago Verde ligger dock inte på första parkett. Här godkänns fisk för fisk innan den hamnar i restaurang köket. Vi lovar, nästa gång ska vi komma hit hungriga...

Lockande surfing

Vår bytur fortsätter, till La Caleta, som ligger vid vägs ände. Här är det off seasonstämning. Enligt killen i surfbutiken är det först till sommaren som det är högsäsong i denna by. Nu är det bara de riktiga entusiasterna som hittat hit. Det som drar dem är kite-surfning. Ett gäng både nybörjare och proffs hänger nere på stranden. Det ser kallt ut. Vi väljer byns enda öppna krog i stället: Restaurante Sol. Solen uteblir dock i dag, i alla fall från himlen. Den fisk vi får serverad är dock som solsken i sig.
Otroligt mätta och belåtna tar vi en promenad i byn. De vita husen är alla ungefär lika stora, med antingen blå- eller grönmålade dörrar och fönsterkarmar. På Lanzarote får man inte bygga för högt eller måla husen i vilka färger man vill. Det finns väldigt strikta bestämmelser för detta. Allt ska hållas i den ursprungliga kanariska stilen.
Visst väller det in turister här som på de andra Kanarieöarna, men det känns lugnare, speciellt om man håller sig till de små byarna. Och det gör vi.
Nästa anhalt är Orzola, mest bara för att det är öns nordligaste by. Vi fäster oss inte speciellt vid den utan fortsätter till Arrieta - en fiskeby som direkt går in i mitt hjärta. Här finns allt man behöver. En liten strand strax utanför byn. En huvudgata med minst fyra restauranger. Alla fullpackade med spanska familjer med välfyllda paellafat på bordet. Det finns en pir, även den med en liten krog. Några kaféer och för den som blir så förtjust som jag, varför inte hyra Fisherman's Cottage direkt vid havet en vecka?
Vi lämnar kusten och tar oss in i landet för att besök öns ursprungliga huvudstad Tequise. Här är det marknad varje söndag. Då fylls de smala gatorna med marknadsstånd som säljer allt från lokala produkter till klassiskt marknadskrams.

Turister men ändå rofyllt

Jag fyndar, tycker jag själv, ett par shorts för fem euro. Utpris var åtta, men det fanns visst prutmån. Här på marknaden är det semesterortsstämning. Vi hör alla nordiska språk omkring oss. Men det är fortfarande ingen massturism. Vi strosar långsamt på de smala gatorna. Njuter av solen som har tittat fram och vill man sätta sig och vila en stund på torget så finns det gott om plats. Det är svårt att inte förundras över att vi hittat ännu en by som känns väldigt orörd.