Norra Botswana är en magisk plats. Här rinner den mäktiga Okavangofloden ut i öknen och bildar världens största inlandsdelta. På ett område stort som Västerbotten finns en osannolik grönska och ett fantastiskt djurliv.
Här är människan en andaktsfull besökare snarare än en cynisk nyttjare. Så när vi ger oss ut i deltat sker det i en mokoro, en traditionell kanot uthuggen ur det afrikanska ebenholtsträdets stam.
Joseph står i aktern och stakar oss ljudlöst fram över det kristallklara vattnet. Näckrosor blommar, flodhästgräset vajar en aning och i bakgrunden ser vi palmer på en ö. Det kan knappast bli fridfullare.
Det regnade mycket i Angola för några månader sedan så det är ovanligt mycket vatten i Okavangodeltat. Ändå kan det vara svårt att ta sig fram. Vi får staka genom ”kanaler” gjorda av flodhästar för att ta oss till nästa öppna vattenyta.
Tillbaka på lodgen Mapula träffar vi Bill Given, amerikansk viltbiolog som är i Botswana för sjätte gången. Nu slappar han i poolen med en öl i handen.
– Jag har förälskat mig i både djur och människor här, säger han.
– Kulturen är mycket vänlig och välkomnande. Och i naturen kan man uppleva riktiga äventyr.
– Jag såg två lejonhannar som tillsammans jagade bort en inkräktare och hoppade över en sju–åtta meter bred vattenkanal.

Färre turister och högre standard

Det finns bara två vägar in och ut från Mapula. Den ena går via flyg, den andra med bil många kilometer genom meterdjupt vatten.
Chaffisen hittar naturligtvis. Men det är ändå lite kymigt när den stora Land Rovern kör ned i deltats vatten och sedan på sandbottnen och genom gräs och vass kilometer efter kilometer. Ska vi vada med packningen på huvudet bland krokodiler och flodhästar om motorn råkar få i sig en slurk vatten?
Vi ”landar” vid byn Eretsha, en av hambukushufolkets traditionella byar med runda hyddor. Kvinnorna står vid husväggen och stöter majs och barnen samlas nyfiket kring vår lilla grupp. Den speciella mjuka stämningen från böckerna och tv-filmerna om Mma Ramotswe och Damernas Detektivbyrå finns definitivt här. Vilken skillnad mot massajbyn i Tanzania där man bistert räknade in hundra spänn per person innan leendena kom fram.
Botswana har satsat på färre turister och mindre lodger men högre standard jämfört med Östafrika. Räkna med att två veckors safari i Botswana kostar tio – tjugo tusen mer än i Kenya.
Här, som på andra håll i Afrika och Asien, är det är turismen som fredar de vilda djuren. Utan oss turister skulle mycket av Botswanas vildmark för länge sedan ha förvandlats till boskapsrancher.

"Botswana är så oförstört"

Vi lyckas inte se de fem stora i Botswana. Vi missar noshörningen. Men vi upplever något annat, helt otroligt.
I skymningen nära Selinda Lodge ser vi en grupp sällsynta afrikanska vildhundar (enligt IUCN, Internationella Naturvårdsunionen, finns det mellan tre och fem tusen kvar totalt i Afrika) som har fällt en impalahjort. En leopard är också ute efter bytet och sitter i ett träd i närheten.
Plötsligt går de vuxna vildhundarna till attack och omringar trädet. Men de lämnar en lucka på sidan bort från bytet. Vi ser hur leoparden smiter iväg i nattmörkret som en svart skugga. Hundarnas glufsande fest kan fortsätta.
Sylvia och David Pace från London har varit på safari i Afrika många gånger:
– Men vildhundarnas agerande är tillsammans med migrationen i Masai Mara i Kenya det mest spännande vi har sett.
– Afrika utanför städerna är helt enkelt fantastiskt. Och Botswana är så oförstört.
Selinda, vid våtmarken Linyanti nära gränsen till Namibias Capriviremsa, är den finaste lodge vi besökte, en lyxig, smakfull oas i en Edens lustgård.
På natten betade flodhästar utanför bungalowen, på dagen såg vi hjordar med elefanter, vi såg hjortar som flydde med höga skutt bara lejonen tittade efter dem, vi fick en giraffkompis som kollade in oss länge, länge när vi tog en ”sundowner”, en drink mitt ute i naturen i solnedgången.
Är det bara närkontakt med många djur du är ute efter så är förmodligen Kenya ett bättre resmål. Men som totalupplevelse står Botswana i en klass för sig.