Gummistövlar och ett paraply ska du packa ner när du turistar i Galicien, sägs det – och det ligger verkligen något i det! Ofta ligger dimman tät. Molnen, vindarna, regnet och den grå himlen påverkar inte bara klimatet utan även människorna som bor här. Galicierna sägs vara tystlåtna och nyckfulla, precis som vädret. De galicier som inte emigrerat till andra sidan Atlanten håller stolt fast vid sina gamla traditioner. De har kvar sitt språk, den antika galiciskan, närbesläktad med portugisiska. Utgrävda keltiska stenåldersbyar vittnar om galiciernas ursprung. Kelterna bosatte sig här på 300-talet före Kristus.
Många tror att havet och stenarna äger övernaturliga krafter. De tror på reinkarnation, spöken och häxor – och ingen tvivlar på dessas möjlighet att bota. Till och med de mest seriösa tidningarna skriver om händelser som återuppståndna döda, upptäckten av en bortgången i dimman, en döendes mirakulösa tillfrisknande tack vare en häxa. Uppenbarelser av spöken sker speciellt ofta i inlandet, i provinserna kring Lugo och Orense där dimmorna kan ligga tätt, veckor i sträck.
En rest av galiciernas hedniska riter är queimada, en drink som helst ska tillredas av en medicinman klädd i oxhud och hjälm med bockhorn. Han blandar en mixtur av det lokala brännvinet orujo och kryddor, som han sedan värmer i ett stort fat, tuttar på och flamberar och serverar rykande i små skålar alltmedan han rabblar formler om queimadans skydd mot onda makter och dess renande förmåga.
Därför kan det verka lite förvånande att en av de kristnas största vallfärdsorter i världen, efter Jerusalem och Rom ligger just här i Galicien: Santiago de Compostela, katedralen som byggdes på 900- och 1200-talen på resterna av aposteln Jakobs benrester.
Så här lyder legenden i stora drag: Jakob, Santiago på spanska, missionerade i norra Spanien under romartiden. Han lyckades inte så bra och åkte hem till Galiléen igen. Där gick det inte heller bra, han angavs av judarna och Herodes lät halshugga honom. Detta var år 44. Jakobs lärjungar lade Jakobs kropp i en båt och förde honom tillbaka till Spanien, till dagens Padrón, där han hade varit några år tidigare. Han begravdes där och lät inte tala om sig på 800 år, Men så började herden Pelagus få märkliga drömmar.
Han drömde att en stjärna strålade speciellt starkt över en gammal ek vid floden Ullas strand. I drömmen sade någon till honom att just där skulle den helige Jakobs reliker ligga. Eftersom man verkligen hittade reliker där ansågs det bevisat att det var Jakobs grav.
Kung Alfonso II lät bygga en kyrka på platsen och de första pilgrimerna anlände. Kyrkan förstördes dock av muslimerna, liksom ytterligare en. Slutligen flyttades relikskrinet 20 kilometer upp i landet, där en ny kyrka byggdes – grunden till den katedral som står där än i dag och kring vilken staden Santiago de Compostela vuxit upp.
Vi tittar in i katedralen som är proppfull, av en slump har vi kommit till en av de stora ceremonier som bara hålls några gånger om året. Höjdpunkten kommer när ett stort rökelsekar, en botafumeiro som hänger i ett tjockt rep från kyrkvalvet, skickas åt olika håll över församlingen. En hisnande känsla när det en och en halv meter höga och 53 kilo tunga karet flyger över våra huvuden!
Vi promenerar i stadsdelarna runt kyrkan. Restaurangerna ligger tätt, men de har inropare så vi passar oss. I stället köper vi var sin empanada, en sorts pirog, i en brödbutik. Det är en specialitet som fylls med allsköns läckerheter – fisk, kött eller grönsaker.
Vi väljer en med bläckfisk och en med bacalao, spansk torsk, jättegoda. Här säljs också Tarta de Santiago, den goda pilgrimskakan med fyllning av mandelmassa.

Branta strandklippor och fiskebyar

Vi kör hela kuststräckan, från Rías Altas i norr över Costa da Morte till Rías Baixas i söder. Kusten har en oslagbar natur – branta strandklippor, stränder, små fiskebyar, pinjeskog – och eukalyptusträden luktar ljuvligt. Diktatorn Franco kom från Ferrol. Han lät plantera hela skogar av den snabbväxande eukalyptusen. Det var kanske det bästa han gjorde. Men nu anses den inte vara så ekologisk längre, eukalyptusträden suger upp för mycket grundvatten till men för andra växter.
I söder finns djupa fjordar med stränder, små hamnar och sommarvillor dit spanjorerna åker på semester. Mitt i det gröna landskapet ligger byar med hus i granit, gamla ståtliga gods och gårdar. En sorts visthusbodar högt uppe på pålar ger ett magiskt intryck i det beslöjade diset.
I hallarna i staden Pontevedra får vi en överblick över vad som odlas i regionen. Kål och majrovor är stort, men det är de färska bladen från majrovorna, grelos, med lite pepprig smak man äter. Grelos är huvudingrediensen tillsammans med salt fläsk, chorizo och potatis i ”Le lacón con grelos”, en av traktens berömda grytor. Ett par hundra familjer runt Padrón lever på att odla pimientos, en grön, långsmal mild paprika, cirka fem centimeter lång. Det är alltid lika spännande att äta de här paprikorna för mitt ibland dem gömmer sig en och annan jättestark, som chilipeppar ungefär.
Pimientos finns på diskarna från slutet av juni till september. De kokas i salt och olja och serveras som tillbehör till kött eller chorizokorv, ofta som tapas. Andra stora gröna, milda, paprikor kommer från La Limia vid floden Rio Miño liksom potatisen Patatas de Galicia, berömd i hela Spanien för den alldeles speciella salta smak som den får av alger som används som gödning.
Vigo är den största fiskehamnen i Spanien och den tredje största i Europa. Varje dag kan man i tidningen hitta dagens kurs på fisk och skaldjur eftersom staden lever på dessa havets skatter. Många fiskar exporteras innan de hinner komma till fiskehallarna.
Men på fiskmarknaden i Pontevedra finns allt du kan drömma om. Ostron, musslor, pilgrimsmusslor, ål, nejonöga och bläckfisk som äts vid alla fester och högtider. Bläckfisken kokas i stora koppargrytor över öppen eld. Sen skärs tentaklerna i bitar och kryddas med grovt salt, olivolja och paprikapulver.

Ostron är vardagsmat

Ostron och musslor är vardagsmat här. La Vieria, pilgrimsmusslan är för alltid förknippad med Santiago de Compostela. Förr fortsatte pilgrimerna ner till havet för att plocka med sig en snäcka som souvenir. Den serveras oftast gratinerad i sitt skal på en bädd av stekt lök, vitlök och persilja eller så får man den kokt i sherry eller Albariño, ortens vita vin.
En annan specialitet från Galicien är ett blötdjur, percebeiros eller percebes – långhals på svenska. De här små grisfotsliknande djuren är extremt farliga att fånga eftersom de sitter fastklistrade i klungor på klipporna, som ständigt översveps av höga, kraftiga vågor. De som fiskar har oftast på sig dykarutrustning. Förr var det här enkel mat som fiskarhustrurna kokade i grytor längs kajerna och sålde till förbipasserande. I dag kostar den som rysk kaviar.
Får och getter verkar inte ha klimatiserat sig så bra här i Galicien. Det är korna som ger mjölk till osten la tetilla, den lilla tutten. Den görs ofta lokalt i små kvantiteter på gårdarna i provinserna Coruña och Lugo. San Simón är en päronformad lätt björkrökt ost.
Längst ner i Rías Baixas ligger vinområdet Albariño. Albariño är en liten gulgrön druva som ger ett friskt, fruktigt vitt vin med mycket smak och passar utmärkt till fisk och skaldjur.
Det är ett vin som blivit mycket eftertraktat på senare år. Vinet påminner om rhen- och moselviner och det lär vara tyska munkar som införde druvsorten på klostret Armenteira på 1100-talet.
Karaktäristiskt för vinodlingarna här är att druvorna får växa på höjden, på pergolaliknande järnställningar, för att inte ruttna på den fuktiga marken. Längre upp i provinsen Orense hittar man ribeirovinet, huvudsakligen vitt men finns också rött. Det serveras ofta i porslinsskålar.


Text av: Viveka Oftedal