Den uråldriga, av grekerna för 2 600 år sedan anlagda hamnstaden, har förskräckligt dåligt rykte. ”Farlig” ur alla möjliga synvinklar: fattig, invandrartät, smugglarcentrum, maffiastyrd, ficktjuvshåla.
Få europeiska städer har plågats av en så sjaskig image. Vi ur tågluffargenerationen på 70-talet betraktade stan som ett absolut ”no-no”. Inte minst sen vi fått inblickar via maffiarullen ”The French Connection”.
Och än i dag, i de stunder då Frankrike skakas av invandrarbråk eller folkligt uppror, så brukar namnet Marseille figurera flitigt i nyhetstelegrammen.
Ett stökigt ställe fullt av uppkäftigt folk, en rebellstad:
– Folk här är av tradition väldigt självständiga, de avskyr att bli styrda utifrån, säger Christiane Landner, 61, över en kaffekopp i solen på en av hamnens utomhuskaféer.
Christiane är fransyskan som efter 35 år i Stockholm flyttat hem till Marseille.
– Marseille har alltid stridigt mot centralmakten, väl medveten om att vi en gång för länge sedan var självständiga.

Bländande vackert

Stans rykte som farlig skriver hon inte under på:
– Mig har det aldrig hänt nånting.
Christiane älskar sin barndomsstad och jag behöver inte tillbringa många timmar i Marseille för att förstå henne.
Ta bara stället där vi sitter, Gamla hamnen – en stor och vacker U-formad kaj, kantad med restauranger, barer och kaféer alla med siktet på hundratals båtmaster och myllret av fiskargubbar och deras kunder. Det är bländade vackert när solen ligger på och ger oss en känsla av att just här har livet varit sig likt i flera tusen år.
En känsla som består när vi letar oss upp för backarna utmed högra kajen (Quai du Port) till stadsdelen Le Panier, det medeltida hjärtat med sina mysiga serveringar i böljande gränder.
På motsatt höjd från vänstra kajen (Quai de Rive Neuve) ligger kyrkan Notre Dame de la Garde, värd att besöka för den enorma vyn över miljonstaden (och för att resan upp från kajen med turisttåget Les Petits Trains är en kick i sig).

Krogarna ligger tätt

Väl nere i kajen igen är det dags att känna stadens puls. Och den pumpar hårt direkt runt hörnet. Här mynnar nämligen stans gata nummer ett, paradgatan Le Canebière. Som så mycket i Marseille är det en mix av högt och lågt: eleganta varuhus och lågprissyltor om vartannat. Folkmyllret är kompakt, uteliggare klunkar i prång här och där, men under mina dygn i stan känner jag mig aldrig rädd eller hotad.
Paradgatan korsas av spännande gågatan Cours Belsunce med många invandrarbutiker.
Ytterligare några kvarter högre upp utmed Le Canebière tar vi oss via några tvärgator till charmerande Cours Julien, en backig gata vars mix av gallerier, instrumentaffärer, barer och tvålbutiker signalerar lite mer hippa konstnärskvarter. Det härliga gamla torget i backens topp kryllar av läckra krogar, affärer och musikställen.
Aptiten väcks oerhört lätt i Marseille. Krogarna ligger mycket tätt i de stämningsfulla kvarteren runt hamnen, lockar förföriskt med både menyer och inredning och prisnivån är avgjort lägre än i till exempel Nice.

Fullt av överraskningar

Det är inte bara smaknerverna som kittlas i dessa kvarter, det är något annat också i luften. Kanske är det den där ”farligheten”: Marseille är icke turistanpassat och fullt av kontraster och överraskningar.
Jag kombinerar aptiten med pirrig nyfikenhet och följer ett insidertips till en skum mörk gränd i norra La Panier. Här, under tegelvalven på Pizzeria Saint Etienne, serveras i princip bara tre saker: en pizza, en köttbit samt rött vin. Det är absolut smockfullt, jag är enda utlänningen och priserna är larviga. Blekta affischer och gamla tavlor avslöjar att inte mycket förändrats här på femtio år.
Marseilles charm är att bara vara sig själv i förträfflig enkelhet.