Krigsdramatik, slottsbrand och sagolik prakt
Helst ska man komma sjövägen. Sakta sugas in i Mälarens slingrande vattenlabyrint av fjärdar och vikar och trånga sund och lövskogsklädda stränder. Och plötsligt se hur skogen glesnar till en park där slottet lyser bländvitt i solen.
Så for man förr.
Men vi tar bilen, till Mälsåkers slott på Selaön i Sörmland, och hamnar mitt i nutidshistorien.

Mälsåkers slott

Slottet byggdes på 1600-talet av friherre Gustav Soop, en av landets rikaste män, nära vän till Karl X. Han dog innan bygget var klart, hans dotter ärvde och gifte sig Wachtmeister, deras dotter ärvde och gifte sig von Fersen. Så gick det till. Den svenska högadeln är ett spindelnät av ingiften och korsvis ärvda rikedomar. Under vår resa möter vi överallt samma namn: Oxenstierna, Brahe, Wachtmeister, von Fersen, Wrangel, Piper. Slotten är släkt med varandra.
Men Mälsåker hamnade i borgerliga händer och förföll. Och dess dramatiska höjdpunkt inträffar långt senare, under andra världskriget. 1942 inrättas här, med den svenska regeringens hemliga medgivande, ett läger för militär utbildning av norska flyktingar. Över 2 000 man inkvarteras i enkla baracker.
I ett par års tid övar de exercis, gevärsskytte, närstrid och handgranatkastning i slottsparken. På nyåret 45 transporteras hela bataljonen till Lappland för slutmanöver. Därifrån ska de angripa tyskarna i Nordnorge och befria sitt land. Sverige ska få del av äran och Mälsåker ska stå som stolt monument över vår insats.
Men ack! Strax efter norrmännens avtåg, en svinkall januaridag 1945, brinner slottet. Skorstensstocken spricker efter kraftig eldning, hela vinden antänds, innertaken brister av hettan. Och innan Mälsåkersbataljonen hinner ingripa är kriget i Norge över.
Dessa händelser, militärlägret och branden, präglar alltjämt Mälsåker. Slottsparken är skövlad. Slottet har hål i väggarna, flagnande murbruk och trasiga kakelugnar. En restaurering har påbörjats och några salar är återställda i full 1600-talsprakt. Men framtiden är oviss. Vår guide gör en uppgiven gest.
- EU bidrog med 49 miljoner, de tog slut. Vi fick ytterligare 16 miljoner, också de är slut. Ingen vet om det blir några mer pengar.
Men kontrasten mellan skönhet och förfall har sin egen magi. En bild av historien: så förgår all världens härlighet. En för de flesta helt okänd berättelse om en norsk befrielsearmé som utbildades i Sverige, tågade mot gränsen och upplöstes i intet - samtidigt som slottet stod i lågor! En utställning på Mälsåker dokumenterar hela historien, i text och bild. Inte många Mälarslott matchar detta drama.

Skoklosters slott

Mälsåkers motpol är Skokloster i Uppland, med 80 rum, 50 000 föremål och en intakt bevarad 1600-talsinredning. Intendenten Bengt Kylsberg pekar på en vägg och säger:
- Den där tavlan har hängt på samma plats i 350 år.
Guider i 1600-tals dräkter visar runt. 25 procent av besökarna är utlänningar, ty Skokloster har internationellt rykte. Korridorerna ekar av ljusa röster och snabba fötter - grupper av barn som får lära sig hur man levde för 300 år sedan.
Men framför allt: den sagolika prakten. Väggarna täcks av målade gyllenläderstapeter och konstfulla flandriska gobelänger, taken av allegoriska målningar och stuckaturer, golven av dyrbara barockmöbler. Här finns ett tusen tavlor. Rustkammaren fyller tre stora rum med pistoler, värjor, gevär, rustningar och små kanoner.
Varifrån kom pengarna?
Byggherren, greve Carl Gustaf Wrangel, jämnårig med friherre Soop på Mälsåker, var general och överbefälhavare under trettioåriga kriget, därefter generalguvernör i det av Sverige erövrade Pommern.
- Han belönades för sina insatser, säger Bengt Kylsberg, med pengar och egendomar och blev Pommerns störste jordägare. Som generalguvernör tog han tull av båttrafiken längs floderna Oder och Neisse. Och en del av slottsinredningen är krigsbyten.
Här finns en våning för greve Wrangel, en annan för hans hustru, med sovrum, vardagsrum, mottagningsrum, matsal. Men de bodde aldrig här. Wrangel tillbringade hela sitt vuxna liv i Tyskland. Det sägs att de få gånger han överhuvudtaget besökte Skokloster bodde han i Stenstugan, ett hus nedanför slottet där han var född.
- Slottet, säger Kylsberg, var till för att synas och visas upp. En makt- och rikedomsdemonstration.
Men det gick för Wrangel som för Soop på Mälsåker. Han dog innan slottet var färdigt och hade inga manliga arvingar. Slottet ärvdes av en dotter som gifte sig Brahe.
Och bara några år efter Wrangels död inledde Karl XI den stora reduktionen. Slott och egendomar som högadeln förlänats eller lagt beslag på konfiskerades av staten. Det kungliga enväldet återinfördes.
- Skokloster, säger Bengt Kylsberg, är ett uttryck för den korta tid då Sveriges högadel hade makten.

Tidö slott

Detsamma kan sägas om Tidö slott i Västmanland. Det byggdes av rikskanslern Axel Oxenstierna, Wrangels samtida. Han var Gustaf II Adolfs närmaste man och vi tänker oss honom som en lojal kungatjänare. Konsthistorikern Karl Samourkas, som visar oss Tidö, ger en annan bild. Tidö, säger han, är en orgie i republikansk symbolik. Entrétrappans förlaga är Capitolium i Rom. Dörren i förhallen vaktas av romerska knektar. Axel Oxenstiernas son avbildas i romarmiljö.
- Oxenstiernorna var republikaner. Den svenska högadeln avskydde Vasakungarna, många hade sett sina förfäder avrättas i kungliga blodbad. Det var adeln som hade utbildning och kompetens att styra riket. De var övertygade om att kungamaktens tid var förbi. De drömde om en adelsrepublik.
- Karl XI kände hotet och slog tillbaka. Hans reduktion handlade inte bara om gods och pengar. Den var ett försvar för kungadömet.
Av denna politiska dramatik märker dagens besökare föga. Tidö andas frid och stillhet. Slottet tycks sova djupt, bäddat i grönska och skuggat av parkens höga trädkronor.
Men skenet bedrar, Tidö lever i nuet. Det ägs sedan 1890 av familjen von Schinkel som driver hela egendomen som ett företag. Utöver praktsalarna från 1600-talet, som visas för besökare, finns konferensutrymmen och gästrum och festvåning, och ett slottskapell för bröllop. Här finns jaktmarker och värdshus och Sveriges största leksaksmuseum som lockar många besökare.
I år flyttar leksakerna in i en jättelik stenlada intill slottet, och kompletteras med ett seriemuseum. Vi träffar konstnären Hans Cedergran i full färd med att skulptera Tintin, Snobben, 91:an Karlsson, Bamse, Kronblom och andra seriehjältar i gips och papier-maché. Åt var och en bygger han ett rum och en miljö, som tredimensionella serierutor.
- Vi gör ett museum som lever, säger David von Schinkel. Med tåg som rullar, montrar som barnen kan krypa in i, seriefigurer som talar och rör sig.

Engsö slott

På Engsö, ett vackert 1700-talsslott inte långt från Tidö, är det spökena som talar och rör sig. När höstmörkret faller ordnas här kandelaberpromenader, kvällsvisningar i skenet av 187 stearinljus. Entréhallen fylls av förväntansfulla deltagare i alla åldrar, och slottsfrun Catharina Piper välkomnar.
- Många av er, säger hon, har kanske kommit för att se spöken. Jag som bor här, jag tror inte på spöken.
- Men, tillägger hon gåtfullt, det hjälper inte alltid.
Och medan solens sista strålar slocknar visar hon slottets salar och porträttmålningar och berättar om herren av Engsö som ännu för ett par hundra år sedan hade rätt att utfärda dödsdomar, om skalden Olof Dalin som bodde och diktade här, om Johan Sparre som spelade tärning med djävulen och vann, om Karl XII:s häst Brandklipparen som efter kungens död i över 20 år bodde på Engsö.
Då och då inflikar hon en liten övernaturlighet. En berömd amerikansk spökforskare var här och mätte den elektromagnetiska bakgrundsstrålningen.
- Den var mycket egendomlig, steg och sjönk på ett oförklarligt sätt. Aktuellt kom hit och intervjuade spökforskaren. Men när de skulle spela upp intervjun var filmen blank. De gjorde om den, också då var filmen blank.
Catharina Piper ger oss en prövande blick och vandrar vidare. I trappan hänger ett 300 år gammalt porträtt av slottsfrun Brita Bååt, en askgrå gestalt mot svart bakgrund.
- Det finns de som påstår att hon fortfarande bor här, så säg god afton när ni passerar. Inte alla döda vet att de är döda.
Fru Bååt har setts vandra i slottet och plötsligt försvinna genom en vägg.
- Obegripligt tyckte vi, tills vi såg gamla ritningar. Där väggen nu är fanns förr en trappa. Hon gick inte alls genom väggen, hon gick gamla trappan. Helt naturligt, säger fru Piper och ser oskuldsfull ut.
Finalen - nu har stearinljusmörkret tätnat rejält - är en fonograf med raspig inspelning av en spökröst. Det låter som en blandning av golvknarr och vindtjut, omöjligt att höra vad rösten säger. Men vid fonografen finns en utskrift. Det visar sig att spöket talar engelska.
Catharina Piper tackar för uppmärksamheten och säger att nästa gång blir det berättarkväll. Biskop Bengt Wadensjö ska tala om paranormala fenomen.
Utanför är det nu kolsvart. Längs stigen till parkeringsplatsen flämtar några marschaller. Tur det, annars hade vi varken vågat eller hittat.

Text av: Åke Lundqvist