Ormtjusarna spelar på sina flöjter. Sagoberättarna drar sina historier. Killarna i matstånden visar sina menyer och hennatatuerarna rycker i våra händer.
På Djemaa el-Fna i Marrakech tränger sig intrycken på från alla håll. Det är bara att sjunka in i stämningen och låta sig ryckas med. För här står vi bara drygt 50 mil från Europa, men ändå som i en annan värld.
Vi säger nej tack till tatuerarna och kikar lite på en ormtjusare i stället. Ormen ligger lojt på mattan trots ivrigt flöjtande. Bredvid sitter en skrivare och upprättar något slags skrivelse, kanske ett brev, åt en kvinna. Här förenas nytta med nöje.
Det oformliga torget Djemaa el-Fna mitt i Marrakechs gamla stad - medinan - är en gryta av aktiviteter som när skymningen faller ångar av korvar och soppor och mintte från de många matstånden som då öppnar.
Vi sätter oss på en plåtbänk vid Hassans stånd nummer 32 och beställer mergez (lammkorv) med pitabröd för tolv kronor. Korven grillas medan vi väntar och smakar utmärkt när den är klar. Till det tar vi ett glas mintte för en krona. Bredvid oss sitter försäljare från andra stånd som tar en middagspaus och några kvinnor i sjal.
Vi är de enda turisterna på bänken, men runtom oss rör sig en hel del européer på semester. Många flyr upp till terrasserna på Café Glacier eller Argana där man har utsikt över folklivet utan att behöva bli en del av det. I stället får man trängas med fotograferande turister om bästa utsikten.
Plötsligt hör vi böneutrop från Koutoubiamoskén bredvid torget. Trummandet och flöjtspelandet stannar av och kvällsbönen hörs från alltfler moskéer. För några minuter är det ganska stilla. Det är som om hela torget hämtar andan. Sedan är bönen slut och ljudnivån skruvas upp igen.

Som en labyrint

Vi är klara med våra korvar och går in på en bakgata norr om torget. Vi passerar några småbutiker innan gatan nästan omärkligt ändrar karaktär och butikerna får ge plats åt lyxiga hotell och restauranger. Vi har fått tips om Narwama, en av få barer i Marrakechs medina.
Snart ser vi skylten och en dörrvakt visar oss vägen genom en smal gränd. Innanför dörren känns medinan långt borta och vi tror nästan vi hamnat i Bangkok. Baren är Asieninspirerad med en liggande buddha på väggen. Innanför finns en elegant thailändsk restaurang.
Vi nöjer oss med en drink i baren och sjunker ner i en låg soffa. Kontrasten mot det myllrande livet utanför är bedövande. De andra gästerna är européer liksom vi, drinklistan ser bekant ut, priserna också. 85 kronor för en cocktail. Trots bristen på barer och det ganska stora antalet turister är det få gäster här.
Vi går tillbaka till torget och letar oss därifrån hem till vår riad i en stilla gränd. Marrakechs medina är som en labyrint och nu i mörkret är det inte helt lätt att hitta.
Nästa morgon har vi stämt träff med Gita Sellman, dansantropolog från Sverige, sedan många år bosatt i Marrakechs medina. Här driver hon den ideella kulturföreningen Academia Arabesca som jobbar för ökad förståelse mellan europeisk och arabisk kultur.

Dags för shopping

Hon ska guida oss genom souken. Dags för shopping. Vi får några prutningstips direkt:
- Säg aldrig ett pris i affären. Gå så kommer försäljaren efter med ett lägre pris. Visa att du kollar vad konkurrenterna tar.
- Köp aldrig något av en ambulerande försäljare. Du kan aldrig hitta honom igen om varan är felaktig.
- Visa humor, artighet och respekt för människorna.
Gita leder oss vant genom soukens labyrint av gränder, pekar och förklarar var vi är. Olika hantverkare har sina egna kvarter. Vi börjar vid textilierna där Gita visar oss årets mode. Kvinnornas djellabas (långa rockar) har vida ärmar, lite Asieninspirerat.
Vi fortsätter till möbelbutiken Ethnic Art Gallery där vi hittar ett mycket välarbetat intarsiadekorerat spelbord för schack och backgammon. Det går på 35 000 kronor. Gita berättar att butiken fick rejäl draghjälp av Paul McCartney när det blev känt att han handlat här. I souken finns varor för alla plånböcker.
Ju längre in vi kommer desto lugnare blir det. I mattsouken sitter männen i små grupper och dricker mintte. Mattbutikerna ersätts av affärer med ljuslyktor och annat i metall. Kreativiteten är stor. Här kan man köpa vackra plåthållare till sin petflaska. Nya vanor föder nya idéer.
Vi går vidare till färgarsouken, traditionellt i utkanten av souken eftersom färgerna kan lukta.
Garnerna hänger på bambustavar över gränden, blått, rött och saffransgult. Härliga mättade färger mot den blå himlen. Nedanför ligger stora härvor av vitt ännu ofärgat garn på marken eller i stora påsar. På vägen hit och längre in i gränden säljs tyger som vävts av garnet som färgats här.
Jämfört med livliga Djemaa el-Fna är det lugnt och stilla.
Gita presenterar oss för Aziz, som jobbar som färgare här. Han berättar om pigmenten som används. I dag är det saffran för gult, vallmo som ger röd färg och den blå indigon som används. Vi får följa med in i en pigmentbutik, upp för en trappa längst in i butiken och ut på en takterrass. Fotograf Ylwa går i spinn över de vackra garnerna där nedanför. När vi lyfter blicken ser vi Marrakechs tak. Över dem sticker det upp minareter och palmer, men också mobilmaster och paraboler. Trots att det kan kännas som medeltiden en trappa ner är även Marrakech en stad i 2000-talet.
Bakom staden reser sig Atlasbergens snövita toppar.
- Jag är där och åker skidor ibland, säger Aziz. Det tar bara en och en halv timme att resa dit.

En stad av kontraster

Återigen blir vi påminda om att Marrakech är en stad av kontraster. Värme och snö på några timmars avstånd.
Vi är snart nere på gatan igen och går tillbaka till torget Rahba Kedima. På torget är Café des Epices en bra hållpunkt och mötesplats och ett av få matställen i souken. Här säger Gita hejdå och vi får klara oss själva. Vi känner oss ganska vilsna.
När vi kommer tillbaka nästa dag märker vi att vi fått koll. Där är butiken där de säljer småkakor. Där är killen som svarvar med fötterna. Och där är ju Aziz igen!
Den här gången går vi till hans färgbutik där man kan köpa pigment. Han och hans kollega visar pulver och förklarar vilka färger man får när man använder dem. Det är inte säkert att garnet får samma färg som pulvret.
Medan Ylwa och Aziz diskuterar färgning glider jag själv över till grannbutiken. Här finns puffar av skinn och en sådan har jag letat efter länge. Mannen i butiken visar mig en puff jag gillar. Jag kan köpa själva skinnet, men vad ska jag fylla det med?
- Pepper!
- Peppar? Det blir mycket peppar det...
- Ja, titta här.
Och så öppnar han dragkedjan och visar. Papper så klart, tidningspapper. Det är ju en lysande idé och jag vill ha den där puffen. Men något pris får jag inte. Först ska det visas flera puffar och förklaras skillnad i kvalitet. Jag kan få en billig rund turistpuff med guldtryck, men den kommer ju inte att hålla, förklarar försäljaren. Eller så köper jag hans fyrkantiga kvalitetspuff i kamelskinn. Den är ju lite dyrare förstås.
Till slut vill han ha 900 dirham (ungefär lika mycket i kronor) och det är för mycket tycker jag. Då dyker Aziz upp igen. Visst kan han hjälpa mig att få ett bra pris. Men då ska vi gå till tillverkaren i stället.
Han håller till något kvarter bort och hälsar glatt på både Aziz och mig. Visst har han fina puffar till bästa pris. Han visar mig en likadan som den första. 500 dirham!
- 400, försöker jag, men nej, det går inte att komma längre.
Jag får min skinnpuff för 500. Dyrt eller billigt? Tja, jag känner mig nöjd och försäljaren verkar också göra det.
Att handla i souken är inte gjort på några minuter. Man ska diskutera, skoja lite, kanske dricka te innan man slår till.
Vi handlar lite fler saker. Ibland tar vi till tricket att bara gå - se där, skärpet sjönk från 200 till 80 dirham! Ibland orkar vi inte ens pruta, 20 kronor för en handgjord ljuslykta är ju billigt, varför försöka få ner det en femma?