När färjan "Kusttrafik" närmar sig Ulvön spelas dragspelsmusik i valstakt i högtalaren. Vi är således i rätt stämning när vi stiger i land. Färjeläget Ulvöhamn på norra Ulvön bjuder på skärgårdsmiljö med bryggor och röda sjöbodar. Nät på tork och gamla ekor samsas med syrener och stora rosor i trädgårdarna.
Här finns några restauranger och kaféer, men byn framstår ändå som påfallande orörd för den som är van vid Stockholms skärgård.
- Ulvön är bra för här slipper man affärer som stinker tvål och sånt. Det är fortfarande genuint här, säger Ruben Madsen, kaféägare och ordförande i Surströmmingsakademien.
Vi träffar honom på hans kafé Måsen och lyckas få en stund av hans tid. Surströmmingspremiären närmar sig och Rubens telefon ringer hela tiden. Dagen innan träffade han tv-kocken Jamie Oliver i Stockholm. Jamie fick pröva surströmming förstås.
- Han sa att "it smells like shit, but tastes delicious", det luktar som skit, men det smakar läckert.
Nu är Ruben hemma igen:
- Ulvön har en förmåga att få folk att lätta på trycket. Det är viktigt att tagga ner och ta det lugnt här.

Slappa med surströmming

Ön är känd för sin surströmmingstillverkning, men numera finns bara två små salterier kvar. Ruben driver det ena och i Surbistron i ett hörn i kaféträdgården kan man smaka.
Nu har det ju inte varit premiär än så det blir ingen surströmming för oss den här gången. I stället besöker vi Ulvö gamla kapell som byggdes 1622 av fiskarna som kom hit från Gävletrakten varje år.
Gävlefiskarna hade ensamrätt på fisket längs Norrlandskusten på 1600- och 1700-talen och många bodde på Ulvön hela somrarna. På vintrarna seglade de hem och då monterades kyrkbänkarna ner för att ge plats åt fiskeutrustning.
Vi fortsätter uppför de 262 trappstegen till Lotsstugan hundra meter över havet. Här satt lotsarna och spanade efter fartyg från 1850 fram till 1967. Vi ser ön Högbonden som sticker upp som en bulle i söder. Åt norr kan man ibland se Skagsudde, men i dag är det för disigt.
På närmare håll ser vi Ulvöhamn med sina två rader av röda, vita och gula hus.
När vi kommit ner igen släntrar vi vidare mot lanthandeln i västra änden av Ulvöhamn. Grusvägen kantas av en blomsterprakt som jag inte riktigt väntat mig vid Bottenhavet. Rosor trivs i söderläge mot en mur med riddarsporrar, nejlikor och kungsljus. Perenner gillar de långa ljusa dagarna.
Vi passerar en nedlagd kiosk där GB-glasskyltar från 70-talet hänger kvar. År 1977 kostade en 88:an två kronor.
Framme vid Netterlunds lanthandel fortsätter nostalgin. Här finns inredning och varor sedan 30-talet: fotpuder, tvättmedel och gamla fiskedrag. Men det är inte bara det som gör att det känns som att vara tillbaka på 1900-talet.
Ruben Madsen hade rätt, det är lätt att slappna av här.