Klassiska sevärdheter, god mat och en släng av LP-nostalgi
Jag är mitt i huvudstadens dunkande hjärta, där Oxford Street möter Regent Street.
Klassiska Oxford Circus, alltså. Hur många gånger jag pressat mig över de massivt folktäta övergångsställena här kan jag inte minnas, men plötsligt är allting annorlunda.
Britterna är ett folk känt för att hålla fast vid uråldriga traditioner - hur bakvända de än ter sig för omvärlden - men nu har det skett något omtumlande, antagligen den största omvälvningen av brittiska sedvänjor sen man lät pubarna ha öppet efter elva på kvällarna.
Man har målat övergångsställen diagonalt över Oxford Circus!
Jo, ni läste rätt:
Det ligger ett kryss över circusen. Vill du ta dig från korsningens sydöstra sida till den nordvästra behöver du inte längre göra en L-formad manöver utan kan snedda rakt över. Med tanke på hur många fotvandrare som passerar Oxford Circus varje dag sparas nu nog flera mansåldrar kollektivt, tid som förr gått till spillo i väntan på att trafikljus nummer två ska slå om till grönt.
Detta är radikalt för att vara gamla London.
Vad kommer härnäst? Högertrafik? Nej, det är en alltför svindlande tanke...
För att kunna se mitt invanda London med nya ögon har jag resesällskap.
Avsikten är att visa min dotter Viva, 18, det klassiska London (hon har bara varit här tidigare som treåring).

Se staden med buss

Bästa sättet att introducera en nykomling till London är att ta en sightseeingbuss. De rullar sin långa, bestämda rutt från morgon till kväll och det går bra att kliva av vid valfri sevärdhet och sen återuppta bussturen när man spanat klart.
Vårt första stopp: Towern.
Londons forna och uråldriga maktcentrum har fascinerat mig starkt ända sen jag upplevde det första gången på 70-talet.
Enbart läget gör det till en speciell plats, borganläggningen ligger för sig själv vid Themsens norra strand avskärmad från storstadens brus och med en stillhet och tystnad som gör det särskilt lätt att dagdrömma sig bakåt i tiden, åtta-, nio-hundra år. Anläggningens byggnation påbörjades av Vilhem Erövraren på 1060-talet.
Här vibrerar luften av medeltida hovintriger, nattliga arresteringar och ond, bråd död. Towerns perfekta soundtrack är dess olycksbådande och dystert kraxande fåglar.
En titt på de mäktiga kronjuvelerna (som funnits här sen 1303) är förstås ett måste.
En svårknäckt nöt i den klassiska londonska godispåsen var för mig länge British Museum. För stort, för oöverskådligt, för mödosamt. Så numera har jag gett upp. Favoritmuseet i stan, tillika ett besöksmåste, är i stället Victoria and Albert Museum i Kensington.
Inte för att museet är litet, men det känns inte lika övermäktigt som British Museum och har en varmare atmosfär.
Museet är inriktat på konst och design och dess salar vimlar av det bästa ur de senaste 3 000 åren av mänskligt skapande: fantastiskt vackra ting som gloriösa möbler, kläder, textilier, keramik och smycken. Här kan vi spatsera hur länge som helst.
För att få en kontrasterande fläkt av nutid hoppar vi även av bussen vid Tate Modern, det stora, omsusade museet för modern konst. Det ligger i ett stort före detta kraftverk med fint läge vid Themsen. Här handlar det om modern konst från år 1900 och framåt med konstnärer som Picasso, Matisse, Magritte, Dalí, Warhol, Miró och Pollock. Samt mycket av det hetaste inom nutida brittisk konst.
Vid ett stopp här fås en annan sevärdhet så att säga på köpet: den nyresta kopian av Shakespeares 1500-talsteater The Globe ligger nästan vägg i vägg med Tate Modern vid flodstranden.

Inget självklart skiv-Mecka

Dan därpå står jag med en tår i ögonvrån på Rupert Street i Soho.
"Shop to let" står det dystert med svarta bokstäver på affischer i de annars tomma butiksfönstren.
Här låg en gång paradiset för den unge rockdiggande skivsamlaren.
Mina många tågluffartripper på 70-talet avslutades alltid med att jag tog ett varv till London och la det sista i reskassan på en bunt begagnade vinylskivor från Cheapo Cheapo Records i Soho.
Second handbutiken satsade på dvd-skivor de sista åren men finns alltså nu inte mer.
Scenen är liknande i hörnet Oxford Street/Charing Cross Road.
Klassiska Virgin Megastore finns inte längre.
Jag var där när sir Richard Branson började bygga sitt Virgin-imperium. Sommaren 1974 låg hans första Virginbutik i ett litet kyffe ovanpå en skoaffär här. På några år hade butiken svällt till att omfatta en stor del av kvarteret och snart skulle kedjan omfatta 125 butiker, bara i Storbritannien.
Det var i butiken på Oxford Street jag i januari 1977 frågade efter Sex Pistols debutsingel "Anarchy in the UK" och expediten inte visste vilka de var.
Nu är allt borta och London är inte längre det självklara skiv-Mecka det så länge var.

Lysande Londonmat

Men alla förändringar är inte av ondo.
Snabbmaten blir allt bättre och allt tillgängligare. Kedjor som Pret-a-manger och Caffe Nero finns överallt och nya dyker upp hela tiden (nya namn för mig vid besöket är thaikedjan Siam I Am och Leban Eats).
Och ett Londonhotell av Hoxtons snitt känns otänkbart för tio år sen.
Okej, det ligger en bra bit från Soho (i Shoreditch nära Brick Lane och Liverpool Street Station).
Det är något så unikt som ett hotell av inredningsmässig toppklass med vänlig personal för vilka inget är omöjligt, en lobby och bar som är hetaste mötespunkten i området och schysta rumspriser på gränsen till fynd (upplägget är att priset är lägre ju längre i förväg du bokar, på så sätt kan du få ett dubbelrum för 59 pund som vid sen bokning kostar det tredubbla). Dessutom får du gratis (en enklare) frukost.
Hoxton utsågs till Storbritanniens bästa hotell i fjol av tidningarna The Guardian och The Observer.
Hotellets öppnande för drygt tre år sen har hottat upp den här delen av London avsevärt. Och hetare blir det under våren. I näraliggande Bethnal Green öppnar en hotell- och restaurang-anläggning som hela det hippa London surrar om. The Old Town Hall - "gamla stadshallen" - en stor, magnifik art deco-byggnad som renoverats och nu blivit hotell och som, framför allt, rymmer nya restaurangen Viajante.
Stället drivs av kocken Nuno Mendes, en av pionjärerna i den krogvåg som varit den hetaste i stan på senare år, de så kallade "undergroundrestaurangerna". Konceptet bygger på att du går till någons privathem - till exempel en bättre kocks - och äter där. På så sätt har Beet Happening och The Secret Ingredient blivit vrålheta (all bokning sker över nätet, sök till exempel på "London underground restaurants" eller kolla Facebook). Prisnivån går hela spannet från någon dryg hundralapp till ett par tusen kronor. Notera dock att det inte alltid är matens kvalitet som står främst i fokus. Kittlingen består av att äta i en främlings hem och av att verksamheten oftas drivs under hemlighetsmakeri då fenomenet "hemmakrogar" ligger i en juridisk gråzon.
Fast när vi blir hungriga framåt skymningsdags gör vi det lättare för oss. Vi promenerar i krogtäta Chinatown och stannar till framför Haozhan (Gerrard Street 8), en restaurant som stolt affischerar med att de nyligen utsetts till "bästa regionala kinakrogen".
Vi bestämmer oss för att ge den en chans och för att se vad köket kan mäkta beställer vi kockens eget val, menyn "Leave it to us" för 25 pund per person.
Det visar sig vara ett helt lysande val. I två timmar matas vi med den ena supergoda rätten efter den andra: som tigerräkor med pepparrot och röd och svart rom, chilikryddade vaktelägg, friterade revben i vinsås, panerad torsk med honungssås och sparris.
Londonåren då vi fyllde ryggsäckarna med LP-skivor må vara över. I gengäld har stan med åren blivit klart bättre i en genre den länge var usel i (ur i alla fall budgetresenärers synvinkel), nämligen att till belåtenhet fylla våra magsäckar.