En aktiv vulkan, som för så sent som två år sedan sprutade ur sig 300 000 kubikmeter rinnande lava och begravde 1,5 km av öns huvudväg i ett 70 meter tjockt lavatäcke. En månad varade utbrottet och det tog sex månader innan vägen var i bruk igen.
Havet är också vilt, där ute i de stora skummande vågorna simmar både hajar och valar, men det finns också lugnt hav som inbjuder till bad och strandliv. Stränderna är både vita och svarta. Surfning är ett stort folknöje och lockar både nybörjare och riktiga proffs. Det finns byar vid kusten och inne i landet, vissa går det inte några vägar till.
Jag är långt ute i Indiska oceanen och detta är Frankrike! Ön La Réunion är fransk, men på ett helt annat sätt än det Frankrike vi är vana vid.
Vi börjar resan med en tur till öns hjärta - en av världen mest aktiva vulkaner, Piton de la Fournaise. Dit tar man sig på en slingrig väg som bjuder på en hel del fantastiska vyer. Vi ska 2300 meter över havet och ju närmare vi kommer desto mer dramatiska blir färgerna, svart och rött. Och mitt ute i den svarta öknen ser vi vandrare.
- Man gör klokast i att hålla sig på leden här, säger Patric, min guide. Det är lätt att gå vilse - den största faran då är att man fryser ihjäl.
Lederna är väl markerade, så vilse går man nog inte så lätt, men att man kan frysa ihjäl förstår jag när jag kliver ur bilen väl framme på toppen. Det blåser och småregnar, vandring känns inte lockande.
Vi har otur, trots att vi väntar och väntar på att det ska spricka upp, så ger molnen oss inte så mycket mer än korta sekunder av sikt ner i vulkanens hjärta. Jag anar att vyn är hisnande när den väl visar sig.
Min nästa vulkanupplevelse är helt förstummande. Vi åker till den delen av ön som begravdes i rinnande 1200-gradig lava för drygt två år sedan. När jag kliver ur bilen slår värmen emot mig. Det ryker och på vissa ställen är det så varmt att man inte kan sätta ner handen. Från vulkanens topp ner till havet är marken svart och väldigt ointaglig.
En liten märklig ö av träd mitt i detta svarta har på något oförklarligt vis klarat sig och vittnar om hur hela detta område såg ut före utbrottet.

Svart strand, vilt hav - och stilla strandliv

Vi lämnar detta dramatiska landskap och kör västerut. Vi är på öns sydkust. Den vilda södern som man kallar den på La Réunion. Och här är havet rejält vilt. Här finns inget rev som skyddar så vågorna är gigantiska och vart vi än stannar så slår havet med full kraft mot land.
Det blir lunchstopp på Cap Méchant, just en sådan dramatisk udde där havet dånar in mot land. Ett skådespel man kan titta länge på.
På den lilla krogen som ligger här serveras det lokala kreolska köket, med härligt mustiga grytor med exotiska rotfrukter och grönsaker. Ris och chili är obligatoriska inslag.
Mätta på både brusande hav och välkryddad mat fortsätter ö-färden. Nu tar vi oss in i landet igen, och det innebär alltså uppåt. Mitt på ön ligger The Ciques tre halvcirkelformade bergsområden, skapade av vulkanen Piton des Neiges - den vulkanen som ön föddes ur.
Det går en väg från kusten upp till Cilaos, som är en av de största byarna upp i The Cirques. Vägen dit är inte mer än 40 kilometer lång, men på den sträckan har man lyckats få in hela 400 kurvor. För en van chaufför tar den turen två timmar...
Vi skippar den vägen i dag och åker till Bois Court - härifrån har man en fantastisk vy över dalen och vi är precis ovanför en av de väglösa byarna i Grand Bassin.
Min guide pratar lyriskt om dessa små byar, man kan vandra mellan dem och bo i små bungalows eller pensionat som drivs av familjer. Allt ingår, sänglinne, frukost och middag med familjen om så önskas. Han beskriver ingående de olika vandringslederna och det är inte utan att man blir väldigt sugen. Vandringen är inte alltid enkel, men det finns många olika varianter och svårighetsgrader. Vandraren i mig vill raskt knyta på sig skorna.
Nästa gång...
La Réunion får mig att tänka "nästa gång" väldigt många gånger.

Exotiskt och annorlunda

När jag är nere vid kusten igen, skiner solen, det är varmt och havet ser väldigt inbjudande ut. De små byarna på västkusten, som är den solsäkraste kusten på ön, har helt olika karaktärer.
I St Paul är stranden svart, havet vilt - här rekommenderas inte att bada men bara lite söderöver ligger Cap la Houssaye som lockar många snorklare. De flesta kommer i båt för terrängen från udden ner till havet är inte den enklaste.
Fortsätter man sedan söderut ligger byarna slag i slag.
Lilla men väldigt mysiga
Boucan-Cannot lockar det vackra och unga folket. De många uteserveringarna ser inbjudande ut. Här sitter folket med de rätta solglasögonen och den snygga bikinin.
Chica hotell ligger precis vid stranden, som är helt packad på helgerna.
Nästa by - St Gilles-les-Bains, som mest kallas för St Gilles, är västkustens största by. Här finns den längsta vita stranden. Havet är vänligt och revet skyddar.
Här får man absolut en känsla av att vara i Frankrike. Vid hamnen ligger små fiskebrasserier. Här njuter fransoserna färsk fisk och iskallt rosévin. Och promenerar man den långa stranden söderöver möter man allt från stora franska familjer som samlats på stranden för en picknick till soldyrkare i minimala tygstycken som jobbar på den rätta brännan.
Förvånande många kvinnor utan bikiniöverdelar, men så är det ju Frankrike!
Réunion är så exotiskt och annorlunda, men ändå känner jag att det är lätt här. Lätt att ta sig runt, inte lika lätt att göra sig förstådd dock, det är franska som gäller. Men folk är vänliga och hjälpsamma.
Jag avslutar här på stranden i St Gilles, med en glass i de klaraste färger jag sett på en glass och tänker: "Ja, jag är i Frankrike - i det exotiska Frankrike."