Det är lördag och lunchtid. Jag sitter på en typisk strandbar. Menyn är lika typisk den – pizza, sallader och mackor. Men det är också det enda som känns typiskt för denna plats. Runt omkring mig pratas det en smattrande franska, och hundra meter till höger glittrar indiska oceanen – fast jag är i Frankrike. La Réunion är en ö som i många år kolonialiserades av Frankrike men som sedan 1946 helt och hållet tillhör Frankrike. Den känns både väldigt fransk och otroligt exotisk.
På min lilla lunchkrog sitter en stor familj som på franskt vis tar stor plats. De pratar och stojar. Vid oceanen, under skuggan av träden sitter ännu fler familjer. De har dukat fram långbord, med betoning på lång. Här har inget missats. Kylväskorna är stora som kylskåp, duken ligger fint på bordet. Det doftar gudomligt från de stora portabla grillarna. Jag sneglar avundsjukt på deras delikatesser när min pizza kommer in.

Overklig mix av kreol och Europa

När jag avslutat min lunch hörs en plingande melodi från den dammiga grusvägen som går längs med stranden. Ljudet känns bekant men ändå inte. När jag ser hur alla barn lystrar och får något speciellt i blicken faller polletten ner samtidigt som de rusar mot melodin och ropar:
– Glass!
Typiskt glassbilsljud, tänker jag, och slås ännu en gång över hur overklig denna mix av kreol och Europa känns.
När jag lämnar min lilla strandkrog konstaterar jag att sällskapen i trädens skugga inte har kommit mer än halvvägs genom sin lunch. Och flera timmar senare när solen sakta går ner i havet är de fortfarande kvar. Det kreolska lunchtempot är långsammare än mitt. Samtalen är lugnare, de minsta har lugnt slumrat in i skuggan och de vuxna lutar sig, mätta och belåtna, njutningsfullt tillbaka i sina medhavda strandstolar.
Så blir det söndag morgon och jag ska upp till vulkanen på ön. En stor modern motorväg har precis invigts, den är så ny att den inte ens finns med på kartan. Här är det fransk standard på infrastrukturen, jämfört med vägnätet på grannön Mauritius. Där är vägarna så smala att det knappt finns plats för mötande bilar.
Men när vi svänger upp mot vulkanen, Piton de la Fournaise, blir vägen smalare och byarna mindre. Det känns som om vi lämnar Frankrike och åker in i det kreolska igen.
La Réunion är en vulkanö med en av världen aktivaste vulkaner. Det finns dock ingen anledning till oro, man har full koll på vulkanens cykler – så för oss besökare innebär den bara ytterligare krydda till denna exotiska plats.
Redan vid halv åtta på morgonen kantas vägen vi färdas av kycklinggrillar – en nygrillad kyckling kostar sex euro, och precis bredvid grillen säljs solmogna grönsaker.
– Picknick är en nationalsport här, säger min guide Patrice och fortsätter:
– Både lördagar och söndagar är det picknick som gäller, på vintern åker man ner till havet och på sommaren upp till bergen.
När klockan har blivit nio och vi ser hur familjerna flyttat in i de små picknickhusen som står utspridda i varenda park vi passerar. Det är verkligen små hus. Med en rejäl murad grill, bord och bänkar – under tak, så att ett regn inte ska förstöra helgnöjet.
– Det gäller att vara tidig säger Patrice, först till plan får bästa grillen.
Alla köper uppenbarligen inte färdiggrillat – det är väl till för de morgontrötta.
När vi åkt till toppen av vulkanen 2 300 meter över havet och är på väg tillbaka till kusten igen är picknicken fortfarande i full gång. Nationalsport var det...