Nogräknade kan invända att begreppet "Franska rivieran" egentligen bara täcker ett mindre område kring Nice och att vi borde skriva Côte d'Azur eller Provencekusten i stället. Men för mig har hela den här sydliga kuststräckan varit Franska Rivieran sedan jag först kom dit som tonårig tågluffare i början av 70-talet.
Det var förstås legenden som drog: det berömda ljuset, den fantastiska maten, lavendelfälten, glamourlivet på stränderna.
Och vi återkom sommar efter sommar trots att det från ordningsmaktens sida redan vid första besöket gjordes klart att det sista den här eleganta delen av världen önskade sig var ryggsäckskånkande parkbänksövernattare.
Nu går det faktiskt även i dag att äta och dricka gudomligt till i svenska ögon löjliga priser här nere, men att regionen i första hand vänder sig till mer välbeställt folk har det aldrig hymlats om.

Vacker strandpromenad

Nice är en högborgerlig och förnäm stad - en vandring utmed den pampiga och svindlande vackra strandpromenaden Promenade des Anglais kan få vem om helst att känna behov av en adelstitel för att smälta in.
Men kliv bara två kvarter bakom strandpromenadens lyxhotell och ni hittar stadens varma, romantiska hjärta: Vieux Nice, Gamla stan, med sina vindlande medeltidsgränder fyllda av pikanta barer, restauranger och butiker.
Här, i ett stenhus snett mitt emot mästerkonstnären Henri Matisses gamla bostad vid Place Charles-Felix, träffar vi stadens svenske honorärkonsul Åke Almroth.
- Vårsäsongen börjar med karnevalen här i Nice i slutet av februari, berättar han. Då invaderas vi av turister i fjorton dar. Vårens två andra topphändelser är filmfestivalen i Cannes i maj och Formel 1-tävlingarna i Monaco runt pingst.
Han beskriver Nice som "en liten behändig storstad":
- Turismen är visserligen halva ekonomin, men Nice är ingen utpräglad semesterort som Saint Tropez utan är levande varje dag året runt.
Han tycker att besökare alltför ensidigt söker sig till stranden och havet:
- Det finns en otrolig rikedom bakom i landskapet, uppe i bergen. Besökare har väldigt svårt att greppa att vi faktiskt befinner oss i Alperna.
Han pekar mot Medelhavet som skymtar utanför fönstret:
- Det är två tusen meter djupt där ute - vi bor på en alptopp!
Det är inte för inte som Nice utsetts till OS-värd 2018 - för vinter-OS alltså...
Samtidigt går det att bada i havet året runt, i princip. Tidig vår kan vattnet vara lite kallt, men mot slutet av april bör det ha nått 20 grader.

Ett färgstarkt äventyr

Många av stränderna ägs av olika lyxhotell som tar ut avgifter för solstolar och annat, men det finns också flera offentliga stränder varav den populäraste ligger precis nedanför Gamla stan.
Gamla stan är ett färgstarkt äventyr. Cours Saleya med sin blom- och antikmarknad är den centrala pulsådern, i gyttret av gränder hittar vi restauranggatan Rue de la Prefecture, konstnärsgatan Rue Droite och folkliga Rue Saint Francois där vanliga franska tanter sitter på barer och spelar kort och dricker sprit mitt på blanka eftermiddagen. Nära intill står folk i kö vid ett stånd för att köpa bärkassar fyllda med färska ostron och musslor, slakteributiken Chez Francis ligger öppet mot gathörnet och signalerar genom att låta ett halvt vildsvin hänga och dingla vid entrén. Små ost- och kakaffärer finns överallt i gränderna.
Restaurang Lou Phila Leva serverar lokal snabbmat. Vi testar den lokala specialiteten "pissaladiere", en tjock pizza med lök, sardeller och oliver.
Efter en natt på prisvärda Hotel Suisse (med utsikt över hela strandpromenaden) är det dags att dra vidare. Vi ska söderut och väljer naturligtvis att köra den gamla kustvägen. Under sommarens högsäsong är inte vägvalet lika självklart - då blir kustvägen ofta en snigelkaravan av bilar och cyklar. Men det är ju här vi får de fantastiska vykortsvyerna av stränder, klippor och piskande turkosblå medelhavsvågor.
Vi passerar Antibes med sitt fina gamla stadscentrum och omtalade Picassomuseum och stannar efter en kort färd för lunch i Juan les Pins.
Juan les Pins är ett utpräglad badort - ingen brusande trafikled utmed stranden, utan hotellen och restaurangerna sträcker sig lugnt ända ned till vattenbrynet.
Här driver svenske Carl Mörner ett hotell:
- Juan les Pins hade länge rykte om sig som ett tonårsställe, säger han. Här finns fortfarande många tonårsdiskon. Men numera siktar stan på att återta sitt rykte från 1920-talet som Rivierans finaste badort. Det är sola, bada, dricka och äta som det handlar om. För alla typer mellan 25 och 75.
Badlivet präglas av den långa raden strandrestauranger, alla med sitt koncept.
- Det är bara att bestämma sig för vad man vill ha, papegojor och tropiska drinkar på Morea, hamburgare och cola på The Ranch eller loungestuk på Hotel Cost.
- Strandrestaurangerna brukar ta 15-20 euro för en solstol och parasoll. Sedan kan du bara ligga där hela dan och med ett fingerknäpp beställa in vad du vill ha, rosévin, sallader, fiskrätter.
Strandrestaurangerna öppnar runt den första april. Men redan i mars kan det vara riktigt varmt:
- Med lite tur har vi arton grader i vattnet i mars, säger Carl. Och härlig värme och sol - det enda som kan störa är om det blåser.
Carl talar sig varm över det provençalska grönsaksutbudet (vars högsäsong inleds i maj):
- Sparris, rucola, tomater, fänkål - ofta så gott att man nästan svimmar!
Han rekommenderar också ett besök i de berömda små bergsbyarna i närheten - Saint Paul de Vence och Mougins - inte minst för matupplevelser.
Men vi kör vidare längs kusten, den korta vägen till nästa övernattningsställe, mäss- och festivalstaden Cannes.

Missa inte saluhallen Marche Forville

Vid en första anblick kan Cannes te sig som ett mini-Nice, på samma sätt präglat av en storslagen strandpromenad ("Croisetten") kantad av flotta palatslika hotell.
Men den här gången upptäcker jag ett helt annat Cannes än det jag sett på stressade mässbesök. Återigen är det "gamla stan" med sina vindlande gränder som griper mitt hjärta. I Cannes heter området Suquet och är inrymt på en kulle vid strandpromenadens västra ände. En labyrint av restauranger, barer, butiker och gallerier.
Här säljer svenske bildkonstnären Johan Pellams sina tavlor i ett eget galleri. Han har bott här i åtta år och älskar sina kvarter:
- Folk känner till filmfestivalen, croisetten och att det finns en massa dyra klubbar, men många upptäcker aldrig allt det levande som finns här runt omkring. Visst, prisnivån är hög - på Croisetten. Men inte här i Suquet, som är som en egen liten by. Likadant med strandlivet, gå runt hörnet från Croisetten och upptäck stranden Plage du Midi som är en mycket trevligare strand och med jämförelsevis halverade priser.
Johan tar oss på en promenad i "sitt" Cannes. En höjdpunkt är saluhallen Marche Forville med prunkande utbud av grönsaker, frukt, fisk och kött. Gatorna omkring kryllar av originella matbutiker och kaféer. Favoritbaren är La Taverna Lucullus, en brunmurrig bar tapetserad med fotbollshalsdukar där standardbeställningen är rosévin. Gratis tilltugg i form av goda tapas.
Johan talar om de notoriskt sura franska kyparna:
- Fransmännen kan verka lite sura, men det släpper fort. Första gången på en restaurang måste man fjäska, men ser dom att du kommer tillbaka blir dom trevliga.
- Och maten här är ju fantastisk!

Filmfestivalen en höjdare

Årets höjdpunkt i stan är fortfarande filmfestivalen:
- Fast de riktiga kändisarna bor ju tyvärr inte i själva stan längre av säkerhetsskäl. Så man ser mest "wannabes".
Våren kommer tidigt till Cannes, Johan berättar om hur skönt det kan vara att sitta i en strandstol här i februari och gräva med bara fötter i sanden.
- Det stora vårtecknet är när alla börjar måla och renovera några månader innan filmfestivalen.
Bilen styr vidare utmed kusten mot Saint Tropez och den här bitvis väldigt slingriga sträckan bjuder på de kanske allra mest häpnadsväckande vyerna: Esterellbergens röda klippor som dramatiskt stupar ner i det klarblå havet. Här finns också pampiga utsiktsplatser och flera fina stränder (som vid Agay och Saint Aygulf).
Saint Tropez själv har ju rykte om sig som rena miljonärsklubben, men smyger man som jag in strax innan säsongen brakar loss (vilket den gör runt 15 mars) så kan man i lugn och ro upptäcka en charmig och bitvis mycket gammaldags fransk småstad där det spelas boule på stortorgets grusplan. Lyxyachterna trängs dock i hamnen året runt och prisnivån är allmänt snäppet över grannorterna.
Centrala stan är förvånansvärt liten och påminner mycket om Hollywoods Rodeo Drive, det vill säga lyxiga märkesbutiker gata upp och gata ned (fast det ligger också en helt vanlig färgbutik mitt i smeten).
Stränderna ligger i utkanten av stan (Plage des Salins) eller rentav utanför (Plage de Pampelonne). Den förstnämnda är mer familjeinriktad medan Pampelonne rymmer flera beryktade och glamorösa strandetablissemang som Tahiti, super jet-setiga Nikki Beach samt Club 55.
Både Carl Mörner och Johan Pellams nämner Club 55 som en upplevelse:
- Det är en riktigt snygg strandrestaurang med minimalistisk inredning, mycket vita tyger, säger Carl.
- Det är fullt med kändisar och man äter jättebra till priser som är höga, men inte löjligt höga.
Som så ofta på Rivierans finare ställen gäller det att ha koll på priserna. På många håll kan en flaska champagne kosta 6 000 kronor.
Själv rundar jag av dagen på en av restaurangerna vid stortorget (Place des Lices). Brasserie des Artes erbjuder en trerättersmeny för 27 euro och den är glimrande: gåslever, tonfisk, utsökt crème caramelle och ovanligt gott husets röda.
Nu är det dags för utflyktens längsta sträcka, de tretton milen Saint Tropez-Marseille. Andra halvan är ganska ointressant motorvägskörning, men första etappen, fram till Toulon, är vacker och spännande. Riktiga serpentinvägar över berg och genom vinodlingar. Landskapet känns uråldrigt och lantligt, vägen kantas av vingårdarnas erbjudanden, "stanna till och handla av oss".
Storstaden Marseille känns som en annan värld. Centrala stan är en enda bilkö och här märks inte mycket av Rivierans förnäma elegans.
Men efter ett dygn har jag lärt mig att tycka om den här väldiga gamla hamnstaden. Marseille är en stad som har skit under naglarna och som är stolt över det. Bökig, stökig, lite hotfull, men fylld av egenart och upplevelser.
Sedan urminnes tider har livet här präglats av havet och dess skörder. Gamla hamnen är alltjämt stadens hjärta och kajerna där det givna promenadstråket. Det går att hitta hotellrum med hamnvy utan att bli ruinerad.
Kajerna och de omgivande kvarteren vimlar av restauranger, de flesta med fisk som huvudattraktion och givetvis med fisksoppa - bouillabaisse - som ett stående inslag. Högt ovanför högra kajen (Quai du Port) ligger charmfulla gamla stan (Le Panier) med sitt myller av gränder. Ännu högre upp på vänstra sidan ståtar kyrkan Notre Dame de la Garde med enorm utsikt över hela hamninloppet och stan.
- Vårtecknen här framför alla andra är när mandelträden och mimosan blommar i slutet av februari eller i början av mars, säger Christiane Landner som efter 35 år i Stockholm flyttat hem till sin födelsestad.
- Det bästa med stan är läget, allt är vänt mot havet och det finns milslånga strandpromenader.
Min resa har fört mig från Nices högborgerliga elegans till Marseilles vin- och vitlöksdoftande arbetarkvarter. Vilket jag föredrar? Det fiffiga med en provencalsk kusttripp är att man inte behöver välja. Två ljuva medelhavsvärldar i ett kort och behagfullt svep.