Vilket en del bilister här gör. Men lika många ligger och kryper. Hastighetsskyltar snålar esterna med, men nu har systemet bakom utplaceringen börjat gå upp för oss. Skyltarna är små, ofta lurigt placerade och det kan vara mil emellan dem. Men det är
alltid senaste skylt som gäller! Och det är väldigt lätt att ha missat den, eller glömma vilken siffra som nu stod där.
Vägen, som är huvudstråket mellan Tallinn och Riga går utmed den klippiga vidzemekusten som också rymmer fina stränder. Vi gör paus vid den långa sandstranden vid Vitrupe, cirka två mil söder om gränsen till Estland.
Tio minuter senare blir vi tvungna att stanna igen. Vyn som möter oss är oemotståndlig och får mig att associera till hur det måste ha sett ut i min fars Skåne på 30-talet.
Precis intill vägen, vid ett vackert gammalt hus, har en stork byggt bo högst upp i en elstolpe. Ett fotomåste! Efter en stund har storken tröttnat på oss, lyfter sina vingar och flyger sin väg i det blå.
Vi kör förbi Riga (vi ska dit senare) och siktar på Jurmala, kustorten strax väster om huvudstaden. Jurmala har rykte om sig som en lite snobbigare badort med många rika ryssar, bikiniklädda lyxbrudar och doft av Franska rivieran. Det hinner vi inte se så mycket av för resten av eftermiddagen/kvällen tvingas vi ägna åt att försöka hitta vårt hotell...
Jurmala är nämligen egentligen en 32 kilometer lång sträcka bestående av fjorton mindre orter och vårt spahotell visar sig mycket svårfunnet då det ligger väl gömt på en bakgata inne i ett skogsparti.
Morgonen därpå hinner vi dock uppfatta det som Jurmala är känt för: sina vackra sommarhus - här finns över 4 000 läckra gamla trähus, i starka färger och utmärkta av prålande snickarglädje.
Vi finner också till sist stans trevliga nöjescentrum. En stensatt och bilfri stor promenad full med flanörer och kantad av krogar, många av dem med charmig arkitektur, som välhållna gammeldags värdshus.

Sällsynt möte

Bilen rullar vidare utmed kusten väster om Riga - och nu är vi plötsligt på jakt!
Jakten utlöses av något jag läst i en liten kuriosanotis i guideboken vid morgonens frukost.
Något häpnadsväckande! Kan det verkligen vara sant? I så fall är det något vi bara måste se!
Guideboken rekommenderar oss att börja leta i nationalparken Kemeri (strax väster om Jurmala) och att be om hjälp i informationscentrumet där. Tyvärr är det igenbommat och inte en människa syns till.
Men vi vet att vi är i det rätta området, så vi börjar köra runt på landsvägarna. Detta är bondeland av fattigare slag med känsla av lant-Sverige för femtio år sen. Bondgårdarna som ligger utspridda i det kulliga åkerlandskapet ser ut att ha haft bättre dar.
Vi åker backe upp och backe ner, från mindre ort till ännu mindre och spanar över fälten.
Vi har hållit på så i en och en halv timme när vi når ett backkrön där jag plötsligt tycker mig fånga något i ena ögonvrån.
- Stopp, skriker jag till Rogge vid ratten. Där borta! Kör närmare!
Det är ett fält på en höjd vid en bondgård. Mellan den och oss, där vi stannat på den lilla byvägen, ligger en annan gård med drag av skrotupplag.
Men vi har vittring så vi klafsar oss fram i den slankiga marken mellan traktorvrak och gamla badkar och kliver in på betesfältet.
- Det är inte sant, utbrister jag upphetsat.
Men det är just vad det är.
Framför oss står fem kor och en liten kalv och blänger.
Men det är inte vilka kor som helst.
Ty de är blå.
Guidebokens märkliga uppgifter stämde alltså: på lettiska landsorten finns världens mest sällsynta ras av kossor: de blå korna. Hur de uppstod vet ingen, men de har funnits här sedan början av 1900-talet. I dag finns runt hundra stycken, under Sovjettiden var antalet nere på femtio och den blå kon var utrotningshotad. Men den är känd för sin stora tålighet vilket uppfödare insett värdet i på senare år och därför är antalet blå kor stigande.
Enligt legenden rör det sig om kor som sjöjungfrur levererat från havets botten.
Vi river sjok av gräs och viftar med betet för att få kossarna att komma närmare. De är lite skygga, men med hjälp av den lilla familj om tre som driver gården kan jag snart klappa det blå lurvet i en av kossornas pannor.
Ägarfamiljen tycks inte förstå ett ord engelska men tar oss med in i ladugården där en söt liten blå kalv står i en spilta.
Den blå färgen är inte lika stark som på svenska flaggan, snarare handlar det om vattnigt blått skimmer mot vit bakgrund, som den blå nyans som surnad mjölk kan anta. Korna ser bokstavligt sagolika ut, som klivna ur en målning av Chagall.

Hyr en cell för övernattning

Lyfta av denna märkliga upplevelse fortsätter vi utmed kusten till Kolka i områdets nordvästra topp. Här möter vi en stor vindpinad sandstrand med en fyr, ståtliga svanar i vattenbrynet och kullblåsta träd här och där. En stor totempåle-liknande träpelare har riktningsvisare med påskrifter som "Stockholm 320 km" och "Slite 225 km".
Här finns också en informationsskylt som berättar att hela kusten här (från Mersrags via Kolka ner till Ventspils) var militärt ryskt område till 1991, att det krävdes specialtillstånd för besök, att stränderna övervakades och plöjdes varje kväll och att bad bara var tillåtet vissa tider i vissa speciella zoner.
Resan, som tar sydlig riktning utmed västkusten efter den landsända Kolka utgör, går vidare till lilla Mikeltornis, där vi hoppas finna ett pittoreskt fiskeläge av den typ som hela tiden gäckat oss. Sådana finns ju på andra sidan Östersjön, hos oss.
Dock inte här. Mikeltornis visar sig vara kustskog och en fyr. Inget mer.
Det blir en liten kvällstitt på den välvårdade och färgglada kuststaden Ventspils innan vi sent om kvällen slår läger i ett litet hotell i byn Pävilosta ytterligare några mil söderut.
Vi vaknar, tar en promenad i solskenet och konstaterar att Pävilosta lever upp till sitt goda rykte. En småsömnig bohemisk badort, med en strand som är mycket populär bland vindsurfare och drakflygare.
Stan Liepaja (85 000 invånare) bjuder på betydligt mörkare upplevelser. Vi har sett förfallna betonggrå hyreskaserner på flera ställen utmed resan, men i Liepaja möter de oss i en deprimerande mängd.
Området Karosta (en tredjedel av stans yta) var tidigare ryska marinens område och är fullt av trista, tärda hyreshus. Döm om vår förvåning när det mitt i värsta tristessen står en magnifik jättekatedral med stora, förgyllda kupoler.
Den vackra St.Nikolajkatedralen renoverades på 90-talet, under ryssarna tjänstgjorde den som biograf och gym!
Vi hamnar i området, för folk har sagt att vi måste kolla in fängelset. Och mycket riktigt, det står kvar som det såg ut under Sovjettiden. För den rätta känslan bär guiderna till och med militäruniformer. Karostafängelset tjänstgjorde som sovjetiskt militärfängelse. Det är en förskräcklig upplevelse.
Bland de trånga cellerna finns bland annat "svarta cellen" där fångar tvingades vistas i totalt mörker. Guiden visar avrättningsplatsen på planen utanför och fängelsechefens kontor med dess Stalin- och Leninbyster.
Att fängelset nu gjorts om till museum är förstås ett sätt att påminna världen om landets bistra 1900-talshistoria. För den som är lagd åt det hållet går det bra att hyra en av cellerna för övernattning.
Lika grått och deppigt är det - tack och lov - inte i själva stadskärnan. Den ligger fyra kilometer söder om Karosta kring kanalen som förbinder Liepajasjön med havet. Inget märkvärdigt: butiker, krogar och flanörer.