Tar man bussen från turistorterna på sydkusten till karnevalsyran i staden Santa Cruz väntar en omtumlande belöning. Gator och torg lever upp vid ett gigantiskt maskeradparty med fantasifulla dräkter, satiriska sångtexter, medryckande blåsorkestrar, danshower, tapasrätter och – inte minst – litervis med dryckjom.
Att klä ut sig är ett måste och det spelar ingen roll om man är vacker eller ful, mager eller tjock, ung eller gammal. Alla deltar efter bästa förmåga, även om det innebär att man blir körd i rullstol eller om fläsket hänger utanför bikinin.
–Du behöver inte lägga ner speciellt mycket möda på din utstyrsel för att få kul, men du bör klä ut dig, annars står du utanför gemenskapen, säger Mia Priedemann som bott på ön i snart 20 år.
– Trampar man någon på tårna i karnevalsyran har man garanterat en danspartner i virrvarret, fortsätter hon. De yngre föredrar Santa Cruz och de lite mer mogna Puerto de la Cruz. Jag brukar säga att man ska vara försiktig med alkoholen och aktsam med värdesaker. Vi nordbor brukar vara lite väl godtrogna.
Karnevalen inleds 40 dagar före påsk med olika tävlingar. Då avgörs vilka som ska få vara med i den direktsända tv-galan där karnevalsdrottningen ska koras. Pressbevakningen är densamma som vid finalen i en svensk melodifestival och den sprakande showen slår det mesta i dekor, glitter, glamour, spex och humor med ljudmattor fyllda av musik, sång, buller och bång.
Drottningkandidaternas fantasifulla huvudbonader och spektakulära dräktkreationer i världens alla material och färger – och några jag inte trodde fanns – är fantastiska! Det räcker dock inte med att vara snygg, drottningkandidaterna måste också styrketräna i månader med fokus på mag- och benmuskler för att på stilettklackar kunna dra fram sina klänningar som kan väga upp till ett par hundra kilo.
Kända designers och arbetsteam på ett tjugotal personer hör till varje kreation som kan kosta upp till en halv miljon kronor. Därför krävs det sponsorer i form av privatpersoner, föreningar, företag, byar och kommunala instanser.
– Precis som alla andra sitter jag spikad i tv-soffan när drottningen ska väljas och krönas med pompa och ståt, säger Mia.
Numera har hon dragit ner på firandet, med två skolbarn innebär karnevalen i dag mer att sy dräkter och välja bästa utstyrsel på barnens skola.
– Men vi brukar ta oss ner till Puerto de la Cruz för att se när männen, utklädda och sminkade till de mest vampiga damer man kan hitta, springer fram längs med kullerstensgatorna i högklackat, berättar Mia.

"Männen rotar i fruarnas garderober"

Att den manliga delen av öbefolkningen klär ut sig till kvinnor är ett påtagligt karnevalfenomen. Fascinerande många karlar har också lyckats tränga ner sina stora fötter i högklackade sandaletter och pumps.
Den latinska machojargongen ersätts med en skrattretande feminin approach och det spelar ingen roll om du är hög direktör eller gatuarbetare: Alla förenas i ett burleskt samförstånd av målade läppar, lösögonfransar, peruker, örhängen och uppbullade former.
Barnen har sitt eget karnevalståg och sin egen karnevalsdrottning, det har även pensionärerna. Därutöver finns det dansgrupper, comparsas, och körer, murgas, som framför humoristisk satir. Murgas är oerhört populära på ögruppen, det lär finnas 10 000 murgeros som väljer styrelse i årliga kongresser. Numera har de även egen facebook-grupp.
När general Franco tog makten efter spanska inbördeskriget förbjöd han karnevalerna. Firandet ansågs syndigt, men många menar att det var rädslan för ett uppror som var den egentliga anledningen.
Förbudet gjore bara att karnevalen blev ännu mer populär och i takt med att det frivola 60-talet gjorde sitt intåg med alltfler turister och en begynnande charterindustri tog firandet fart igen, då under namnet Fiesta del invierno (vinterfest). Först efter Francos död 1975 började man återigen kalla festligheterna för carnaval (karneval).
Utöver drottninggalan och karnevalståget, är det sardinens begravning ”El entierro de la sardina” på askonsdagen som lockar flest folk.
Då inleds fastan traditionsenligt med ett begravningståg som går enom hela staden.
– Att se, eller gå med i, det teatraliska sorgetåget är ett måste för mig och mina väninnor. På med svarta dräkten, hatt och flor. Männen, inklusive min egen, har rotat runt i fruarnas garderober och är de mest extravaganta – och ofta provokativa – änkorna av alla! Sorgen är så stor att de ofta ramlar ihop på gatan och ylar, skrattar Mia.
När begravningståget kommer fram till en stor öppen plats bränner de upp den stora sardinen av papier-maché i ett sprakande likbål samtidigt som ett stort fyrverkeri startar. När vinet är uppdrucket, de grillade sardinerna slut och dansen klingat av är karnevalen på upphällningen. Då följer några veckors vila innan det återigen är dags att ta fram skissblocket, träffa den lokala karnevalsgruppen och sätta igång att planera och spåna fram kommande års dräkter, sånger och framträdanden.