Stunden är på sitt sätt magisk.

Vi sitter på den lilla kullen omgivna av vår packning. Ljudet av helikoptern blir allt svagare när den försvinner i fjärran på väg tillbaka mot basen i Stora Sjöfallet.

Nedanför oss porlar det i jokken.

Annars tystnad.

- Okej, nu njuter vi en stund innan vi sätter i gång, säger någon.

Visst.

Så vi ligger kvar. Patrick tänder en pipa, jag tänder en cigarill, och ur packningen trollas små tennmuggar fram som fylls med ett par centiliter single malt.

- Tja, skål för jokken då, säger jag.

Sedan surrar vi på en stund. Diskuterar vattenstånd. Oroar oss över molnen som trycker upp bakom bergstopparna på andra sidan dalen. Pekar ut en lämplig plats för tältkåtan. Fascineras av de gamla eldstäder som nu är täckta av böljande gräs.

Låter det trevligt?

Jovars. Men allt är samtidigt bara en avancerad form av något liknande ett lustfyllt självplågeri.

Vi vet ju alla vad som väntar.

Tre dygn i en av fjällvärldens vackraste dalgångar.

Tre dygn längs en milslång jokk fylld av grov röding och öring.

Tre dygn med fiske i ett vatten som legat i total träda i fyra år.

Och mest kittlande av allt: Tre dygn i total ensamhet.

Höga förväntningar är liksom ett uttryck som inte räcker till.

Vi har alla varit här i dalen innan den stängdes.

Fisket har alltid varit bra, ibland till och med fantastiskt. Och speciellt rödingfisket liknar inget jag varit med om på någon annan plats.

Alla vi som kuskar runt längs den svenska fjällkedjan med flugspöet i handen vet vilket helvete denna mytomspunna art kan ge oss.

Makalöst skygg.

Makalöst lynnig.

Ibland är den helt inaktiv i flera dygn - för att sedan plötsligt få vattenspegeln på din fjällsjö att koka okontrollerat i några minuter. Bara för att sedan spårlöst försvinna igen.

Du testar med allt tunnare tafs. Du testar med allt mindre flugor. Du testar torrt. Du testar nymf. Du provocerar med streamers. Du ger upp. Du börjar om. Du testar varenda konstig pryl som finns i dina flugaskar.

Nada.

Du avslutar allt med att förbittrat kasta utrustningen i backen, hiva en sten ut sjön och uppgivet sjunka på stranden så frustrerad att du bara vill gråta.

Och då, precis då, brukar en fet röding skära vattenytan igen - liksom bara för att visa sitt förakt och överlägsenhet.

Jesus, vad jag hatat denna röding genom åren.

Men Suorkejokk är något helt annat.

Varje gång jag varit här har jag blivit lika överraskad. Inte över det faktum att rödingen och öringen samsas längs nästan hela sträckan.

Men här gömmer sig inte rödingen bara ute på de djupare selen, här flockas de även i strömmarna. Här smäller de på med plaskande attacker på torrflugor mitt i fåran.

Jag har flera gånger varit med om att det stormat så hårt att det gått vita gäss på vågorna på selen och i de strömmande kanalerna. Att det attackregnat obarmhärtigt i sidled. Men att rödingen ändå glatt stigit på den torrfluga jag - mot bättre vetande - ändå svingat ut i vinden.

Och ja. Det handlar om grov röding.

- Äh, nu sätter vi i gång, säger Jonny till slut där vi sitter på vår kulle.

En halvtimme senare är tältkåtan rest, spön tacklade, vadarbyxorna på, och vi småstudsar fånigt leende i väg åt olika håll efter jokken.

För mig är det ingen tvekan om valet av första fiskeplats. 500 meter nedströms vår tältplats vet jag att det stora selet smalnar av till en djup kanal där en lugn ström för vattnet ner mot en väntande fors.

Väl där smyger jag mig sakta fram den sista biten och lägger försiktigt ut en mörk klinkhammer.

Det är inget bra kast. Jag är för nervös. Jag har andnöd. Jag kallsvettas. Mina händer darrar. Min mage krampar.

Jag får ju bara inte misslyckas. Inte här. Inte i ett drömvatten som skyddats från all form av fiske i fyra år.

Hur fan skulle jag kunna förklara bort det?

Men min klinkhammer landar allt annat än perfekt. Tafsen i ett par lösa ringar intill. Herregud, vad dåligt. Jag mendar, sträcker desperat på linan, och ser sedan klinken guppa fram på ytan mitt i kanalen.

Det kanske kan funka ändå.

Snälla?

- Jaha. Blir det något, undrar Patrick, när han passerar bakom min rygg tjugo minuter senare.

- Vi har problem, svarar jag.

Problemet är vad som står på fisketillståndet: "Högst en laxartad fisk får behållas per fiskare och dag. All fisk över 40 cm ska ovillkorligen återutsättas."

Jag har just släppt tillbaka min tredje röding på lika många utlägg. Det small alltså till och med på det första idiotkastet.

Ingen har varit under 40 centimeter.

- Jag vet inte riktigt hur vi ska lura upp något så litet att vi kan få ihop en fiskmiddag, säger jag.

Möjligtvis är detta det lyxigaste problem jag upplevt under mitt liv som sportfiskare.

Men naturligtvis fortsätter det inte på samma sätt. Det är ändå fjällfiske vi pratar om.

Det blir snabba väderomslag, kaskadregn, stormbyar, vattennivåer förändras och emellanåt är såväl öring som röding löjligt svårflörtade.

Precis som det ska vara.

Men det som gör Suorkejokk så speciellt är egentligen inte fisket. Jodå, det är verkligen vansinnigt bra - men kanonfiske har jag stött på tidigare på andra platser.

Däremot inte en sån här miljö.

Effekterna av det beslut att skydda dalen som länsstyrelsen i Norrbotten tog hösten 2006 märks nämligen överallt.

Innan dess var fisket öppet för alla med det kommunala fiskekortet. Slitaget var märkbart, de bästa tältplatserna nedskräpade, stigarna upptrampade - och otillåtet fiske med mask, långdrag och annat sargade beståndet hårt.

Men nu?

Det är som att kliva tillbaka i tiden. Som att få uppleva dalen som den en gång var innan helikopterfirmorna började pumpa ut tusentals sportfiskare i fjällen.

Allt är igenvuxet.

Inte ett spår av skräp.

Inte en människa.

Och framför allt: Tystnad.

- Jodå, ni är alldeles ensamma i dalen. Det är så vi försöker styra det.

Dan Ojanlatva slår sig ner i riset intill mig och fäktar undan lite mygg. Det är bara par minuter sedan en helikopter kom svepande längs jokken på låg höjd. När jag upptäcktes gjorde helikoptern en chockerande snabb u-sväng i luften och landade 50 meter bort.

Ut hoppade Ojanlatva, tillsyningsman och fiskerikonsulent vid Jokkmokks kommun, och knatade fram till mig med hälsningsfrasen:

- Jaha, vad heter du då?

- Öh, Tomas, svarade jag, fortfarande tagen av det lika plötsliga som omtumlande avbrottet i stillheten.

- Just det. Pettersson, va? Japp. Då är allt som det ska.

Sedan berättar Ojanlatva att de flyger över sträckan med jämna mellanrum. Att de haft tidig kontakt med alla vi som fått fisketillstånd. Dels för att veta vilka dagar vi planerat att vara i dalen, dels för att kunna göra ett schema för att, om möjligt, göra så att alla fiskare får vara här helt ensamma.

- Det gör ju upplevelsen än större, som han säger.

Verkligen.

Jag vet personer som utan att blinka skulle lägga upp tiotusentals kronor för att få uppleva något liknande. Jag är dessutom säker på att det finns dollarstinna personer jag inte alls känner som skulle betala betydligt mer.

Men så fungerar det inte.

I stället är chansen lika för alla. Du ansöker om tillstånd via länsstyrelsens hemsida, är med i en utlottning om de sammanlagt 60 fiskedygnen.

Då alla får tre dygn vardera handlar det i praktiken om bara 20 personer som kommer att lägga ut en fluga i Suorkejokk på hela året.

Priset?

Tja, summan för tillstånd och fiskekort stannar på blygsamma 410 kronor. Sedan kan du välja på att vandra dit gratis eller hyra en helikopter.

Å andra sidan handlar det om att ha tur. Massor av tur. Varje år är det ett par tusen fiskare som ansöker om de 20 platserna.

Vi är tillbaka på kullen där allt började. Packningen ligger än en gång utspridd omkring oss.

Tre dygn är över. Och naturligtvis är det plötsligt klarblå himmel och högsommarvärme precis den morgonen som vi ska hämtas hem av helikoptern.

Nåja.

Ingen av oss klagar. Det blev inga monsterfångster, men vi har alla släppt tillbaka såväl rödingar som öringar på 1,5 kilo.

Att vi några månader senare får rapporter om att det drillades upp tre gånger så tunga fångster ur jokken denna sommar gör heller inget.

Vi fick ju uppleva Suorkejokk.

Som den en gång var.