Men gräns­staden Hendaye är inte bara ett bildskönt resmål i sig, utan också starten på vandrings­leden Sentier Du Littoral som ska ta oss två och en halv mil norrut - över höga klippor och till vackra stränder - längs den fransk-baskiska Atlant­kusten.
Vi börjar vår vandring en tidig morgon, samtidigt som stans surfare ger sig ut för att fånga dagens första vågor, men viker snart av från stranden och upp i kuperade naturskydds­området Domaine d'Abbadia.
Förutom branta stigar och fantastiska vyer får man räkna med mer än ett glatt "bonjour" längs vägen - det må vara långväga vandrare, bybor på väg till närmsta stranden eller svettblöta joggare, här säger alla hej till alla.
Den första milen längs leden är på samma gång den bästa och den sämsta. Vissa stunder vandrar vi i total avskildhet med vacker natur i alla väderstreck, andra stunder går vägen precis invid en vältrafikerad bilväg.
- Det finns många bra ställen att vandra på här säger, Wolfgang Karlenburg som vi möter vid en klippformation några kilometer utanför Saint-Jean-De-Luz.
- Jag har gått på den spanska sidan också och det är jättefint, enda felet här är att man ibland måste gå så nära bilvägen.

Badsugna får sitt lystmäte

Väl inne i Saint-Jean-De-Luz är stalltipset att helt undvika stranden - den är intill förvillelse lik alla själlösa charterstränder du sett förut. Betydligt bättre är då att irra runt en stund i stadens charmiga gränder, proviantera litet och sedan fortsätta norrut.
För när Saint-Jean-De-Luz väl är passerat slipper man inte bara bilvägarna, den badsugne får dessutom sitt lystmäte - stränderna ligger på rad, åtskilda av korta partier med ­klippor och gröna kullar.
Tidvattnets rörelser är ständigt närvarande längs Atlantkusten, och även på ett kortare strandstopp är det en bra idé att inte lägga sina saker för nära vattenbrynet.
Bara ett snabbt dopp senare kan annars vattnet ha krupit så långt upp att ens saker blivit blöta eller i värsta fall flutit ut till havs.
- Ja, man får se upp när man badar. Men naturen blir så mycket mer dynamisk tack vare tidvattnet, säger svenska keramikern Lena Baltazard Mattson som bor i byn Guéthary precis vid vandringsleden. Kärleken förde henne till Frankrike och så småningom till Guéthary där hon nu bott i tio år.
- Den är en liten pärla den här byn, och jag tror att många svenskar skulle gilla spontaniteten här. Det är färre tider som måste passas och mindre ­måsten överhuvudtaget.
Vi lämnar Lenas keramik­verkstad och går trötta de sista kilometrarna till Bidart där leden slutar, tar av oss skorna och svalkar fötterna i vatten­brynet. En bit ut fångar surfare dagens sista vågor innan solen försvinner ned i Atlanten.

Text av: Cecilia Ström