Jag vet det perfekta sättet att bestiga Kebnekaise.
Du börjar i Nikkaluokta, går de sex kilometerna till fjällsjön Ladtjojaure, där tar du en båt en liten bit över sjön och vandrar sedan vidare sju kilometer till Kebnekaise fjällstation. Men du stannar inte här, utan går en bit till, ända tills du kommer till första stigningen. Här i dalen med de mäktiga fjällen slår du läger. Vatten behöver man inte bära hit, det porlar friskt i fjällbäckarna. Det du har med dig är färdiglagad fryst god mat och ett stormkök. Lite färskvaror finns att köpa på Kebnekaise som du just passerat. Slå läger, ät gott och drick mycket av det fantastiska vattnet precis utanför tältet.
När du vaknar på morgonen lämnar du allt du inte måste ha med, det vill säga lunch och vattenflaskor. Ta två halvliters flaskor som du kan fylla på längs vägen, och äggmackor är en bra och mättande lunch. Ha även lite snacks med dig, nötter och russin är ett tips. Lite sött behövs längs vägen. Gå tidigt, gå långsamt och stanna inte alltför ofta. Det är långt upp och ännu längre ner. God tur!

Efter detta dagsverk är det bara att krypa in i tältet på kvällen igen och då har du ännu en färdiglagad gourmet middag med dig. På morgonen därpå stannar du till på fjällstationen, bara för att duscha och kanske lyxa till med ett klädbyte. Sen är du absolut värd en helikopterfärd tillbaka till Nikkaluokta. Och då får du även njuta av denna storslagna natur från ovan. Och jag kan lova, du känner av de 2104 metrarna som toppen är i kroppen.
Så gjorde inte jag.

Mitt första misstag var att en stortå gick sönder redan i Stockholm. Så med bandage på höger fot vandrade jag till Kebnekaise fjällstation där jag begick det andra misstaget - jag stannade där. Misstag tre kom direkt efter - jag åt middag där.
Eftersom jag skulle utsätta min kropp för en ansträngning långt utöver vad den är van vid så tänkte jag: Riktig säng och lagad mat. Det måste vara en bra start. Sängen var det inget fel på, men däremot priset för den. Och så var det så galet lyhört att jag knappt sov någonting. Kan lova att en natt på fjället hade varit en mycket större och skönare upplevelse.
Maten var en katastrof, en enda rätt/meny fanns att välja på. Denna kväll serverades lammkotletter med chokladsås! Jag ljuger inte. Jag behöver inte säga hur det smakade, men jag blev inte i närheten av nöjd. Den lilla butiken med nödproviant fick mätta mig med Bullens pilsnerkorv.
Morgonen därpå, när den stora bestigningen skulle ske, började perfekt, trots en inte allt för god nattsömn. Solen sken från en klarblå himmel. Väderprognosen spådde klart väder ända fram till ett, två på eftermiddagen. Bättre kunde det inte bli, för planen var att vara på toppen just vid den tiden. Vi räknade med att vandringen skulle ta mellan tio och tolv timmar. Klockan halv åtta var magen mättad och utrustningen på plats. Härligt. Frisk, klar luft, och ögonbedövande vacker utsikt.
Vandringen hade börjat. Och då begick jag direkt fel nummer fyra - gick vilse! Hur är det möjligt? Jo när man är fullt upptagen med att babbla om vad som komma skall är det inte lätt att hålla koll.
En viss adrenalinnivå är ofrånkomlig. Detta är ett äventyr, och väl här på plats med de höga bergen runt en så blir äventyren ännu större än i fantasin. Plus att man är helt hänförd av snöklädda berg, klarblå himmel och porlande bäckar. Ja, då är det möjligt. Så väl på rätt spår igen och framme där vägen börjar stiga uppåt var jag redan efter tidsplanen och det är inte bra. På fjället kan vädret växla fort, och är det inte klart på toppen avråds man med bestämdhet att gå upp. Det är brant och trångt. Högst där uppe är det bara en liten platå, med stup runtomkring, som man antagligen får trängas lite på...

Stigen uppåt blev brantare och brantare och då var det dags för miss nummer fem, om det nu kan räknas som en miss. Höjdskräcken tar tag i mig! Jag är, och vet också att jag är, väldigt höjdrädd. Och jag kan inte förklara hur jag hade tänkt.
I min föreställningsvärld skulle jag gå på stigar som självklart gick uppåt, men det skulle vara stigar på något vis. Ibland fält med stenar, mjuka runda sådana, som man kan hoppa mellan, så där som jag gjort som barn... glömde visst att det gått 30 år sedan dess.
Så nu bara radade missarna upp sig en efter en. Jag stannade alldeles för ofta. På tok för osäker på foten med ett oändligt stup på min vänstra sida, det är i alla fall så jag upplevde det. När jag senare skulle forcera en fjällbäck och smidigt hoppa från sten till sten så hoppar jag så klart fel och plums - hamnar jag med foten i det svinkalla vattnet.
Här är stigen. Ja, den syns inte men du kanske skymtar en röd fläck - den markerar leden. Tips! Man ska tänka på att sätta fötterna på den lägsta punkten när man vandrar i stenröset. Släpper underlaget faller man inte lika högt... Foto: ÅSA LUNDQVIST
Efter denna fadäs är det dags för den riktiga klättringen, stigen är som bortblåst. Mina mjuka klippor är kantiga stenhårda klippblock i en lutning som känns som 60 grader minst. Jag biter ihop och trampar på, med det blir mest krypande, för här behövs alla fyra mellan varven. Mitt på denna vägg fattar jag det bästa beslutet på hela dagen.
Jag ska inte upp. Och vips, på bara någon minut har jag tagit mig tillbaka ner i dalen där jag badade foten. Här är jag på 1 500 meters höjd, sydtoppen är 2 104 meter hög. Nu andas jag ut. Sätter mig bekvämt i solen, låter strumpa och sko torka. Njuter av dessa makalösa vidder. Njuter också av att känna mig så otroligt liten. Här i vildmarken är man liten och det är en stor känsla. Äggmackan smakar toppen, fjällvattnet också. På vägen ner till fjällstationen planerar jag hur jag ska göra nästa gång. Då allt ska vara perfekt och jag ska ta mig hela vägen upp till toppen.